Damberg&naturen

Varje vår bränner Länsstyrelsen bort förvuxet gräs och ris på många ställen i länet, för att göra det lättare för vissa arter att växa och frodas i naturen. Bränningarna utförs under kontrollerade former med hjälp av erfaren personal.

Naturvårdsbränning är en effektiv skötselmetod för att få bort förvuxet gräs och ris, och därmed gynna en rik biologisk mångfald i naturliga gräs- och hedmarker.

Bränningarna utförs av erfarna brännarlag som jobbar med säkra brandgator, har vatten till hands och ser till att elden inte sticker iväg och räddningstjänsten hålls informerad.

Urvalet av bränningsområden sker utifrån uppsatta mål i skötselplaner för naturreservat, bevarandeplaner för Natura 2000-områden och Åtgärdsprogram för hotade arter.

Hallands ljunghedar är en hotad naturtyp och bilden visar ny och frodig ljung på Långasandsheden efter bränning 2019.

Återigen, dessa små vackra informationsskyltar förgyller verkligen promenaden med kunskap om landskapet och dess biologiska mångfald.

Tornfalken fick jag en bild på men stenskvättan ville inte visa sig idag, tyvärr.

Tornfalken, ”Falco tinnunculus”, häckar gärna i holkar, ihåliga träd och klippavsatser, men även i gamla ruiner eller kyrktorn.

Namnet tornfalk nämns år 1728, men är troligen äldre. Förnamnet ”Torn-” syftar på artens vana att utnyttja höga byggnader som häckplatser, fordom när kyrkan var den enda högre byggnaden i socknen användes ofta kyrktornen som boplats. Arten har därför också kallats för Kyrkofalk.

Trift, ”Armeria maritima”, växer vanligen på havsstrandängar men förekommer också på torrängar och torra backar i inlandet. Huvudunderarten strandtrift finns företrädesvis på Västkusten, backtrift vid Östersjön och fjälltrift växer på fuktig kalkrik mark i fjällen. På senare år har trift i allt större utsträckning även börjat växa längs våra landsvägar där den på sina håll kan bildar stora bestånd.

Blåmunkar, ”Jasione montana”, växer på mager, ofta sandig mark och är ganska vanlig, särskilt i de sydligaste landskapen. Tyvärr ser man också på bilden ett litet skott av vresros, de är, trots intensiv bekämpning i sanddynslandskapen, nästan omöjlig att helt få bort.

Sandrör, ”Ammophila arenaria”, har planterats på sanddyner för att binda flygsanden. I bakgrunden ser man stora mängder med ett annat gräs av arten borsttåtel, "Corynephorus canescens".

Texten säger blåmunkar, backtimjan och styvmorsviol och jag är, som redan sagts, en stor fan av dessa små informationsskyltar.

Backtimjan, ”Thymus serpyllum”, är ett krypande, aromatiskt doftande ris som ofta bildar stora mattor. Arten kan också användas som krydda, även om arten kryddtimjan, ”Thymus vulgaris”, är den timjan som vanligen används för detta ändamål.

De små vita blommorna, tätt samlade, heter vitknavel, ”Scleranthus perennis”, och är en lågväxt, flerårig, blågrön ört som kan bli drygt en decimeter hög och ingår i familjen nejlikväxter.

Nysört, ”Achillea ptarmica”, tillhör samma släkte som röllika, ”Achillea millefolium”, men den senare har fint pardelade blad, samt mindre blomkorgar med färre strålblommor.

Artnamnet ”ptarmica” kommer av grekiskans ”ptairo” för ”nyser” och betyder ”som orsakar nysning”. De äldre namnen tusenskön och tusensköna användes förr främst på varieteten med fyllda blommor som heter vitpytta var. ”multiplex”, men numera används tusensköna som namn på arten ”Bellis perennis”.

Älggräs eller älgört, ”Filipendula ulmaria”, hör trots sitt ena svenska namn inte till familjen gräs ”Poaceae” utan till familjen rosväxter ”Rosaceae”.

Carl von Linné omtalar att man strör ut älggräs på golvet vid högtider, en sed som fortsätter långt in på 1800-talet, Carl Fredrik Nyman skriver år 1868 att ”Numera användes växten nästan endast, men mycket allmänt, isynnerhet på landet midsommartiden och andra helgdagar, att för sin goda lukt och friska grönska strö på golfvet eller uppsätta på väggar o. d”.

Älggräs såväl blad som blommor har använts inom farmakologin bland annat som svettdrivade medel, den innehåller salicylsyra ett ämne som är smärtstillande och febernedsättande och som också återfinns hos viden i familjen ”Salix”.

Förr användes den för att krydda öl och mjöd och man brukade då gnida in kärlen med älggräs för att ge drycken en god smak. Blommor eller blad kan också användas till örtte.

Bästa hälsningar

//Dan