En biltur genom Åkers kyrkby. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 568 20230331
När man passerat Åkers kyrkby och kör vidare mot Nässja passerar man prästgården, som på bilden ligger högt uppe på sluttningen till vänster på bilden, och då är man i ett mycket vackert och biologiskt rikt område med gamla ekar, aspar och enar som ger ett vackert och mycket trolskt intryck.
Det enda problemet är att granskogen till höger på bilden och vägen ligger för nära de ståtliga ekarna och sålunda påverkar dessa negativt.
Ett önskemål vore att ta bort 25 meter granskog utmed hela vägsträckan på bilden tillsammans med allt lövsly, det skulle nämligen gynna de gamla fina träden av ek och asp.
Det är ett nästan sagolikt vackert område som möter oss på sluttningen på den norra sidan av vägen. Här finner man ekar, enar, berg i dagen och ett mycket välbetat landskap som är mycket väl värt att vårda och spara för framtida generationer.
Mossfloran och lavfloran på bergknallarna av granit är, vad jag vet, inte undersökta på sitt innehåll men borde så göras. En vacker dag ska jag stanna till och se vad jag kan hitta av mossor och lavar i det vackra landskapet.
Bildens ek, vanlig ek, skogsek, sommarek eller stjälkek, ”Quercus robur”, är en art i familjen bokväxter som är ett storvuxet träd som i Sverige blir mellan 20–25 meter men i södra Europa ända upp till 45 meter högt. Barken, som så småningom blir mycket grov, är ljusgrå och tätt uppsprucken i korta, smala och vertikala plattor. Kronan är bred och oregelbundet byggd med grova och mer eller mindre krokiga, vanligen nästan rätvinkligt utstående grenar. Ofta utgår knippen av småkvistar direkt från stammen.
Skotten är grönbruna och bladknopparna koniska, spetsiga och ljusbruna. Bladen är mellan 10–12 centimeter långa och mellan 7–8 centimeter breda, parflikiga och med bladöron vid basen. Bladen är matt mörkgröna på ovansidan, ljusare på undersidan och bladundersidan hyser mot hösten ofta en mängd galler orsakade av gallsteklar. Bladbasen är urnupen, till skillnad från den närstående arten bergek.
Bergek eller vinterek, ”Quercus petraea”, är en art i familjen bokväxter och är ett cirka 10 meter högt träd med i allmänhet ganska rak stam och regelbundet grenig krona. Ibland är bergeken låg och buskartad. Bladen är blankt gröna med spridda stjärnhår på undersidan och har en avsmalnande bladbas och ganska långa skaft. Vissna blad sitter oftast kvar under vintern, vilket skulle kunna vara anledningen till namnet vinterek.
Blomningen hos bergek inträffar i maj och blommorna är, liksom hos andra ekarter, enkönade men sitter på samma träd, hanhängena är tämligen långa, honblomställningarna små och upprätta. Frukterna, ekollonen, sitter nästan oskaftade. I Sverige förekommer bergeken allmänt i de södra landskapen och är mer sällsynt norrut till Östergötland och Värmland. Den växer i klippig och snårig skogsterräng.
Nog om bergeken och tillbaka till bildernas ”vanliga” ekar, de ljusbruna honblommorna sitter vanligen 2–3 tillsammans på 2–5 centimeter långa skaft, medan de brungula hanblommorna sitter i 2–4 centimeter långa hängen, honblommor och hanblommor sitter på samma träd. Blomningen inträffar i maj. Frukterna, ekollonen, sitter 2–3 tillsammans på 4–8 centimeter långa skaft.
Eken växer i skogs- och hagmark, särskilt på ganska näringsrik jord. Träden växer enstaka eller i blandbestånd med andra lövträd, på sina håll i tämligen stora rena bestånd. Traktvis bildar den lågväxt så kallad krattskog. Bergeken är den art som vanligtvis bildar dessa krattskogar.
Arten vanlig ek hör hemma i Europa, Mindre Asien och Nordafrika och är i Sverige allmän eller tämligen allmän från Skåne till sydöstra Dalarna och södra Gästrikland. Eken invandrade till Sverige för mellan 9 000–8 000 år sedan.
Ek brukar antas växa långsamt, men är i själva verket ganska snabbväxande och ett 50 år gammalt träd bör på någorlunda näringsrik mark vara cirka 20 meter högt och ha en stamomkrets på omkring 1 meter. Eken kan bli många hundra år gammal. De riktigt stora ekarnas ålder kan emellertid vara svår att avgöra, bland annat beroende på att de ofta är ihåliga, vilket gör att man inte kan räkna årsringarna. Talrika jätteekar är kända, namngivna och fridlysta och störst av alla svenska ekar är Rumskullaeken eller Kvilleken i Norra Kvill i Småland. Denna jätte mäter cirka 14 meter i omkrets och är troligen cirka 1 000 år gammal.
Eken uppvisar flera formvariationer, bland annat hängek och pyramidek, vilka liksom huvudformen ibland odlas som prydnadsträd i parker och trädgårdar. Skogsfolk brukar skilja på två extremtyper, stångek, med en genomgående rak stam och en högt upp ansatt krona, och skaftek, med en kort och grov stam.
Eken har under gångna tider skattats hårt och virket har nyttjats till bland annat skeppsbygge, pålning under byggnader, möbler, golv, fönsterkarmar, trappor, manglar, kistor, vinfat, ekrar till hjul samt till de äldsta ekorna, som bestod av urholkade ekstockar. Det var i första hand de värdefullaste ekarna som togs ut, medan de mindre värdefulla, de knotigaste så kallande sparbanksekarna, lämnades kvar. Barken kan på grund av sitt höga innehåll av tannin, garvsyra, nyttjas vid garvning av skinn och ekollonen som föda för grisar eller som kaffesurrogat kallat ollonkaffe.
Träslaget ek är tungt, hårt och starkt, årsringarna är väl synliga, och i vårveden finns grova porer som är tydligt synliga på ytan. I likhet med andra bandporiga träslag är långsamt vuxen ek med smala årsringar lättare och mjukare än mer snabbvuxen ek med bredare årsringar.
Kärnveden är ljusbrun till mörkbrun, distinkt skild från den ljust gulvita splintveden. Kärnveden har den bästa rötbeständigheten av alla inhemska träslag, medan splintveden har dålig rötbeständighet.
I användningar där rötbeständigheten är av betydelse är det därför viktigt att endast kärnveden används. I andra fall, till exempel till golv inomhus kan även splintveden användas, vilket då ger ett livligare utseende. Numera används ek i synnerhet till parkettgolv, men även till möbler, inredningar, utomhussnickerier och utomhuskonstruktioner.
Gustav Vasa försökte rädda ekskogarna i Sverige både genom att förbjuda avverkning på byalagens allmänningar utan byalagets godkännande och genom att förhindra nybyggen inom sådana områden som dominerades av ekskogar och bokskogar. Anledningen var framför allt att dessa skogsområden var betesmark för svinen, så kallad ollonskog. Omsorgen gällde sålunda i mindre grad bränsletillgången och virkestillgången.
Statens intresse för skogstillgångarna kan hänföras till det så kallade skogsregalet, som markerade statens rätt till överhöghet över stora skogsområden och vars utveckling kan avläsas både i landskapslagarna och i senare kommissioner och skogsordningar. Skogsregalet innefattade även ett särskilt ekregale, som innebar förbud för skattebonde att avverka ek. Bakom detta förbud låg statens intresse av att ha tillgång till skeppsvirke. Särskilt under 1600-talet, då strävan efter ett starkare sjöförsvar och en större aktiv handelsflotta präglade statens merkantilistiska politik, var tillgången på gott skeppsvirke avgörande för den maritima nydaningen.
Trädet asp, ”Populus tremula”, är en art i familjen videväxter och är ett upp till 25 meter högt träd, som dock vanligen är avsevärt lägre. Barken är blank hos unga träd men blir sedan sprucken och matt. De rundade bladen har tillplattade skaft, vilket är anledningen till att asplöven darrar för minsta vind. En sägen förklarar dock aspens darrande löv som följden av att Kristi kors timrades av aspträ.
Arten blommar tidigt på bar kvist och de enkönade, små och hyllelösa blommorna är samlade i håriga hängen. Frukten är en kapsel med små, håriga frön.
Asp förekommer i Europa och Asien, i Sverige i större delen av landet på både bördiga och magra, steniga marker ända upp till 1 200 meters höjd över havet, men den utvecklas väl endast på bördigare marker. Arten betas av älg, som på vintern även skalar av barken på unga stammar. Barken uppskattas även av hare, som vintertid kommer åt nedfallna, nya träd.
Arten var en av de första som invandrade efter inlandsisens avsmältning och har kunnat hålla sig kvar mycket beroende på sin enastående förmåga att skjuta rotskott från ett omfattande, delvis ytligt beläget rotsystem. Rötterna kan nå en utbredning av 20 meter eller mer från ett fullvuxet träd. Fälls ett sådant träd uppkommer ett tätt bestånd av rotskott. I naturen förekommer asp ofta i avgränsade bestånd som härstammar från rotskott från ett enda träd. Genom sin rotskottsbildning orsakar trädet problem vid skogsföryngring, men även genom att vara värdväxt för en rostsvamp, som orsakar knäckesjuka, med tall som andra värdväxt.
Asp har stor ekologisk betydelse och man har funnit att omkring 1 000 andra arter av insekter, spindeldjur, fåglar, lavar, svampar och mossor är mer eller mindre beroende av detta träd. Vissa är parasiter och helt beroende av tillgången på asp, andra lever delvis ihop med trädet. Man kan urskilja flera näringskedjor i aspens ekologiska värld, alltifrån insekter som förser sig med näring från trädet till fåglar som äter dessa insekter. Flera av de arter aspen är värdorganism för är rödlistade, det vill säga deras existens som arter är hotad. På mina bilder ser ni just en sådan art som draperar aspstammen, nämligen lunglav, ”Lobaria pulmonaria”, som är rödlistad som ”Nära hotad” eller ”NT” i den senaste rödlistan från år 2020.
Träslaget asp är relativt mjukt och lätt men segt och är lätt att bearbeta. Veden är gulvit, utan tydlig skillnad mellan splint och kärnved, och har svagt markerade årsringar. Den mest kända användningen är tändstickor men andra användningar är spärrfaner, blindträ och bastulavar.
Lunglaven är spridd men ovanlig över större delen av landet och den växer på gamla lövträd eller på vid enstaka tillfällen på klippor i skogar med lång trädkontinuitet och kräver, åtminstone periodvis, hög luftfuktighet. Arten kan också förekomma i alléer och på vårdträd. Lunglaven har i Sydsverige minskat genom en kombination av luftföroreningar och avverkningar. I norra Sverige förekommer arten ofta på asp, sälg och rönn och en stor älgstam kan minska dessa lövträds reproduktion.
Bilden visar lunglav och arten grynig filtlav upp till vänster.
Enskilda träd med lunglav bör regelmässigt sparas och rikliga förekomster bör skyddas med biotopskydd, frivilliga avsättningar eller reservat. Genom att skydda och utveckla skogsmiljöer med lunglav så gynnas också en lång rad andra sällsynta och rödlistade arter. I områden med lunglavsförekomster är det också viktigt att motverka kraftig förtätning av skogsmiljön. Det kan vara nödvändigt att stängsla in naturvårdsbrända områden för att undvika betning av lövträdsplantorna, om målsättningen är att få en lövbränna med ovan nämnda lövträd. Försök att utplantera lunglavsbålar eller lunglavssoredier, har i många fall varit lyckosamma. Utplanteringen kan dock bara vara en aktuell åtgärd vid särskilda fall.
På grund av att lunglaven är lätt att känna igen och identifiera samt att den ofta förekommer i gamla skogsbestånd är den också en av våra allra främsta signalarter.
Orsaken till tillbakagången för lunglaven beror på slutavverkningar av äldre skogar, en fortgående minskning av antalet gamla grova lövträd i betespräglade skogar och i kulturmarker samt en allmän förtätning av värdefulla skogsbestånd med gamla lövträd. Lunglaven anses vara mycket känslig för luftföroreningar vilka kan ha spelat en roll när det gäller dess tidigare minskning, åtminstone i Sydsverige och Mellansverige. På lång sikt kan det kraftiga betestrycket av sälg, asp och rönn från älg och rådjur begränsa lunglavens spridning.
Raggskinn, ”Stereum hirsutum”, finner man i lövskog och blandskog där arten växer på bark och naken ved av döda, stående och liggande stammar, grenar och kvistar av bland annat ek, björk, al, sälg, asp med flera arter. Här växer arten på en asplåga.
Denna asplåga innehåller ett stort antal zontickor, "Trametes ochracea", som gärna väljer asp som substrat, vilket är ett finare namn på det underlag som en växt eller ett djur lever på.
Zontickan, som är en vitrötare, finner man på hyggen, i lövskog och blandskog dock sällan i barrskog. Arten växer på stubbar och liggande stammar och grenar av allehanda lövträd, särskilt björk och asp, sällan på barrträd.
Zontickan är vanligtvis en mindre ticka med porer på fruktkroppens undersida. Fruktkropparna är ettåriga, utan fot, taktegellada, tunna och med vassa kanter samt snäcklikt välvda, ofta i sammanvuxna grupper.
Zontickans ovansida är sammetsluden, zonerad, brunskiftande och undersidan är gulvit, med små porer och med ett svampkött som är segt, vitt, med uppriven kant.
Jaktförordningen 9 § anger följande. Varg, järv, lo, älg, dovhjort, kronhjort och bildens rådjur får jagas bara från och med en timme före solens uppgång till och med en timme efter solens nedgång. Under timmen efter solens nedgång får jakten endast bedrivas som smygjakt eller vaktjakt.Namnet rådjur kommer från fornsvenska radiur och betyder ”fläckigt djur”. ”Rå” kommer av det fornsvenska substantivet ”ra” som betyder märke av något slag. Benämningen kan syfta på att unga kid har en skyddsteckning av fläckar.
I historisk tid förekom rådjur över hela Götaland och södra delen av Svealand. Under sent 1700-tal, när allmogens rätt att jaga släpptes fri efter att tidigare varit begränsad till adeln, utrotades i det närmaste rådjuret. Redan under 1780-talet utrotades rådjuret i Södermanland och Närke, och under 1820-talet i Östergötland. Vid mitten av 1850-talet fanns rådjur endast i Skåne, men i början av 1880-talet hade de åter börjat sprida sig till Halland och Kronobergs län. Oscar Dickson lät på 1860-talet inplantera rådjur i Göteborgstrakten, och de hade på 1870-talet förökat sig till 50–60 djur och börjat sprida sig till omgivande trakter. Enligt gamla skriftliga källor anses att arten räddades i Skandinavien endast tack vare fridlysningen på godset Övedskloster i Skåne. Det tog nästan tjugo år innan arten fredades i hela Sverige, mycket tack vare det i dessa frågor aktiva och år 1830 nybildade Jägareförbundet. På 1930-talet hade rådjuren hunnit bli rikligt förekommande i Skåne och förekom i enstaka exemplar ganska långt norrut. På 1940-talet började enstaka rådjur att sprida sig även till Dalarna och Norrland. I början av 1950-talet fanns fasta bestånd i Jämtland, Härjedalen och Medelpad.
Därefter steg rådjurspopulationen kraftigt och mellan åren 1955–2005 beräknas antalet svenska rådjur ha ökat från 100 000 till 375 000 djur. Bland annat kan den minskande mängden varg, lo och räv ha spelat roll, liksom mindre lösdrift av boskap och en viss allmän temperaturhöjning med mildare vintrar. Toppen nåddes i början på 1990-talet, då antalet rådjur beräknas ha nått en miljon djur.
Sedan 1990-talet har dock arten minskat, speciellt norr om Dalälven och även i Bergslagen. Orsaken till denna minskning är en kombination av högt jakttryck och ökande stammar av framförallt lodjur och räv. Lodjuret livnär sig i hög utsträckning och specialiserar sig på rådjur i täta bestånd av detta bytesdjur medan räven endast kan döda de nyfödda småkiden under några veckor på sommaren. Räven är dock den viktigaste dödsorsaken för dessa och har i undersökningar i Sverige visat sig kunna döda mellan 30 och 90 procent av alla födda kid i ett område. Räven har kraftigt återhämtat sig från rävskabbens intåg under 1980-talet och 1990-talet. Ibland uppskattas dagens svenska rådjursbestånd till cirka 700 000 djur, medan andra uppgifter anger antalet till cirka 375 000 djur. Antalet fluktuerar dock mycket beroende på hårda eller milda vintrar. Under en jaktsäsong skjuts mellan hundra tusen och tvåhundra tusen svenska rådjur av jägare.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan