Skillingaryds skjutfält, Götafors och Götarps hage samt en svart rödstjärt. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 759 20240421
Tussilago i blom vid Abbotens bro utmed Fågelforsleden i Skillingaryd. Denna lilla vackra och efterlängtade blomkorg med de stora gröna bladen framåt sommaren är en gammal medicinalväxt.
Arten tussilago, hästhov eller hosthäva är sedan gammalt använd inom folkmedicinen som hostdämpande medel, därav det vetenskapliga släktnamnet ”Tussilago”, ”tussis” betyder ”hosta” och ”ago” betyder ”fördriva”. På senare år har man dock upptäckt cancerframkallande ämnen ”pyrrolizidinalkaloider” i växten, den innehåller även slemämnen och garvämnen. Växten har också använts mot brännskador och hudåkommor.
Hästhov, hästhovsört, tussilago, ”Tussilago farfara”, är en art i familjen korgblommiga växter som är en flerårig ört med rikt förgrenade, tjocka, vita och fjällbeklädda underjordiska utlöpare, som kan bli 2 meter långa. Från jordstammen växer under senvåren upp skott som har basala bladrosetter av långskaftade, hjärtlika blad med vitfiltad ovansida och undersida. I bladvecken bildas knoppar, som tidigt nästkommande vår utvecklar 10–20 centimeter höga, upprätta och ogrenade blommande stjälkar. Dessa har rödaktiga, fjällika blad och bär i sina toppar en enda gulblommig korg, blomningen inträffar i mars–april. Korgarnas kantblommor med tunglika kronor är honliga, medan de rörlika diskblommorna är hanliga. Frukten, nöten, har en hårpensel.
Arten, som hör hemma i Europa, Asien och norra Afrika och som har införts till Nordamerika, växer på lerig mark, längs bäckar och diken, på stränder och i fuktig skog och på kulturmark kan den vara ett besvärligt ogräs. I Sverige är den allmän norrut till Jämtland och mindre allmän norr därom, i fjällen når den upp i det lågalpina bältet.
Bilden visar en art av nickmossor, i släktet ”Pohlia” eller bladmossor med drygt 20 arter i Norden. Släktet har världsvid utbredning, och arterna lever vanligen på fuktig jord, ibland på berg och i bergsskrevor och sällsynt på multnande ved. Egentliga nickmossor är små mossor, ofta bara några centimeter höga och bladen är ovala till lansettlika. Sporkapslarna sitter oftast hängande på 1–5 centimeter långa skaft. Till släktet förs bland annat bildens nickmossa men också opalmossa, och snönickmossa.
Nickmossa, ”Pohlia nutans”, växer på jord, ved och klippor med ett tunt humustäcke och lågt pH-värde. Arten återfinns ofta i urbana och människonära miljöer, till exempel vägkanter, ruderatmark, skogsstigar och igenväxande betesmark, men växer dessutom på hyggen, hedar, myrar och i branter där marken ofta störs. Den växer ofta tillsammans med andra vanliga arter, till exempel brännmossa, fransmossor och smaragdmossa. Sporerna mognar under sommaren.
Arten nickmossa bildar 1–3 centimeter höga, gröna till gulbruna, glänsande tuvor. Stammen är rödbrun och bladen är äggrunda, tillspetsade, upp till 3 millimeter långa och utan nedlöpande bladbas. Bladkanterna är nedtill smalt tillbakaböjda, upptill plana och har tänder närmast bladspetsen. Nerven är mörkt grön till brun och når bladspetsen men är inte utlöpande.
Götafors järnbruk låg vid Lagan i Götafors och där har det funnits en känd verksamhet sedan 1500-talet. I ett köpedokument från Nydala kloster omnämns ”Quernaström i Götatorp j Byrom socken”. Den första bebyggelsen i Götafors uppstod när järnbruket fick sina privilegier år 1672.
Här vid Götafors utmed Lagan uppfördes masugn och hammare med två härdar. På platsen fanns år 1733, förutom masugn och hammare, två kvarnar, en såg, två järnbodar, kollada, visthusbod, byggnad för förvaltare, bokhållare och smedbostäder.
Järnbruket drabbades år 1865 av en eldsvåda där masugn, visthusbod, ladugård och flera magasin brändes ner. Trots ökad konkurrens från mellansvenska järnbruk återuppfördes masugn, kollada och övriga byggnader redan samma år. Det blev dock allt svårare att konkurrera med järnbruken i Bergslagen. Tabergsmalmen som användes vid Götafors var järnfattig och mera svårsmält än malmen i Bergslagen.
En ny inspektorsbostad uppfördes vid Götafors år 1875 men sju år senare år 1882 lades all drift ned vid bruket. När järnhanteringen upphörde startades ett träsliperi, som var verksamt under 20 år. År 1903 överläts vattenrättigheterna vid fallet till Munksjö bolag, som byggde en ny trämassefabrik 500 meter sydväst om bruket intill Stödstorpsån. När Munksjö statade år 1904 anställdes cirka 200 man på den nya fabriken. Vid Götaforsfallet byggde Munksjö AB även en kraftstation.
Vid Götarps hage nära Götafors står denna skylt som berättar om skyddsvärda björkar i betesmarken, allt enligt principen "död ved lever"!
Här inne i betesmarken växer förutom gräs och blommor även björkar och enbuskar. När träden blivit gamla eller sjuka faller de till marken. Träden får ingen näring och växer inte längre men är till stor nytta för andra djur och växter.
I den döda veden finns ett myller av insekter, mossor, lavar, rötsvampar och andra djur som behöver den döda veden för att kunna överleva.
Bristen på död ved är stor och det är därför viktigt att döda träd får ligga kvar i landskapet eller skogen när det går.
Bilden visar den lilla vägen ner till kraftstationen vid Götafors där rörelseenergin i Lagans vatten omvandlas till miljövänlig elektricitet.
Lagan nedströms fallet vid Götafors slingrar sig genom en biologiskt rik biotop med lövträd där floran och faunen är rik och varierande.
Här häckar forsärlan och strömstaren har här sitt vinterviste.
Götafors kraftstation byggdes år 1904 och renoverades och byggdes om vid två tillfällen, år 1952 och år 1991, samt fyller fortfarande en viktig funktion. Stationen genererar 650 000 kilowattimmar per år, vilket motsvarar ungefär 30 stycken eluppvärmda villor.
Bofinkshanen vid Götafors kraftstation förbereder sin häckning tillsammans med sin hona som vid fototillfället gömde sig helt i den lilla svacka där hennes hane syns till hälften.
Bilden visat bron över utloppet och själva utloppet från kraftstationen vid Götafors och det är faktiskt mitt första besök på platsen.
Bilden visar utloppet från Götafors kraftstation samt vägen ner till den ordinarie åfåran i Lagan i söder.
Bilden visar en gammal vattentub i trä med järnbeslag upplagd på en betongbro alldeles väster om Götafors kraftstation.
Bilden visar en svart rödstjärt, en hane, vid ett företag på norr i Skillingaryd.
Svart rödstjärt, ”Phoenicurus ochruros”, är rödlistad som ”Nära hotad” eller ”NT” vid den senaste rödlistningen år 2020.
Svart rödstjärt häckar sparsamt till sällsynt framför allt vid bebyggelse i städer och samhällen men även vid lantgårdar, stenbrott och grustag. Den förekommer i södra Sverige upp till en linje Dalsland, Närke och Gästrikland.
Den svarta rödstjärten är i form och storlek lik den vanliga rödstjärten som också har roströda stjärtpennor, annars skiljs de två arterna på färgteckningen.
En utfärgad hane av svart rödstjärt är i stort sett enfärgat skiffergrå och svart på kroppen med mörka vingar och ljusa vingpaneler.
Hanar i sin första sommardräkt samt honor och ungfåglar är dock i stort sett enfärgat brungrå.
Sången hos den svarta rödstjärten är genomträngande och består av en serie stigande visslingar som avbryts av ett torrt knastrande, för att avslutas av en fallande räcka av toner. Den sjunger ofta under mycket tidig morgon, från höga platser som hustak, mobilmaster, silos eller lyftkranar.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan