Skillingaryds skjutfält samt dess unika natur och miljö. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 964 20250720
Kricka häckar såväl vid kusten som vid invatten, men främst vid mindre sjöar och tjärnar. Den förekommer över hela landet men med de starkaste bestånden i Norrland. Arten har bedömts som ”Livskraftig” eller ”LC” vid tidigare rödlistningstillfällen men en märkbar beståndsminskning under senare tid medför nu att kriterierna för ”Sårbar” eller ”VU” tyvärr blir uppfyllda.
Fyrkantig johannesört, ”Hypericum maculatum”, är en art i familjen johannesörtsväxter.
Arten kan användas som brännvinskrydda och det kryddade brännvinet får då en rödaktig färg av färgämnet ”hypericin”, kallas även för ”hirkumpirkum” eller bara ”pirkum”. Te på örten har inom folkmedicinen använts mot reumatism, diarré och matsmältningsbesvär samt som nervlugnande medel och mot depressioner.
Luktgräsfjäril, ”Aphantopus hyperantus”, påträffas på nära nog alla öppna ängar i odlingslandskapet som tagits ur hävd och omges av träd eller buskar, främst på ängar med mer högväxta gräsarter. Arten saknas endast i fattigkärr och utpräglade översvämningsmarker, men förekommer gärna i direkt anslutning till våtmarker då den gynnas av en högre luftfuktighet.
Nordisk kärrtrollslända, ”Leucorrhinia rubicunda”, förekommer i olika typer av stillastående vatten, främst brunvattensjöar, men även mer näringsrika vatten. Larven klarar av fiskpredation bättre än den nära släktingen myrtrollslända, "Leucorrhinia dubia".
Larven utvecklas på två till tre år och arten nordisk kärrtrollslända är en av de första trollsländorna som börjar flyga på säsongen som är från början av maj och till och med juli.
Floden av vandrande minipaddor fortsätter på vägarna runt Viltvattnet på Skillingaryds sljutfält. Det måste vara ett mycket gott år för den vanliga paddan, "Bufo bufo".
Bilden visar en art som heter ljus jordhumla, "Bombus lucorum", som här sitter och vilar på en vackert blommande älgört.
Humlor är viktiga pollinatörer och den tjocka hårpälsen gör att de kan vara aktiva även när det är kyligt och många andra insekter inte är aktiva. Under kalla vårar och försomrar är det ofta humlor som sköter pollineringen av många av trädgårdens nyttoväxter, till exempel vinbär och fruktträd.
Sociala humlor har ettåriga samhällen och endast den befruktade drottningen övervintrar. På våren söker hon upp en hålighet i marken, gärna ett gammalt musbo, eller hos vissa arter till exempel ett stengärde eller tät vegetation, vari hon fodrar med gräs och mossa. Däri bygger hon en stor vaxcell, i vilken hon placerar nektarblandat pollen och upp till ett dussin ägg. Larverna äter av pollenmassan, men matas hos en del arter också av drottningen. Under hela yngelperioden ”ruvar” hon regelbundet cellen för att hålla avkomman varm. Efter förpuppning i en tunn silkeskokong kläcks de till arbetare, som vanligtvis inte fortplantar sig, och dessa tar fortsättningsvis hand om avkommans vård. Beroende på art består ett samhälle som mest av 100–500 individer. På eftersommaren kläcks även hanar oftast ur obefruktade ägg lagda av arbetare och en ny generation drottningar. Alla utom de nya drottningarna dör på senhösten. Humlor är mycket viktiga som pollinatörer av grödor och har därför med stor framgång införts till bland annat Nya Zeeland. Bon av humlor säljs i stor skala för pollination i växthus. Snylthumlor är inte samhällsbildande utan tränger in i sociala humlors bon och lägger sina ägg där.
Fyrfläckig trollslända, ”Libellula quadrimaculata”, är en art i familjen segeltrollsländor och har ett vingspann på 7–8 centimeter, och vardera vingen bär två små svarta fläckar vid framkanten, bakvingarna har därtill en stor svart fläck vid basen. Bakkroppen är mellan 27–32 millimeter lång. Arten lever vid alla slags stillastående, vegetationsrika vatten och är utbredd över hela norra halvklotet. I Sverige förekommer den i hela landet, utom i fjällen.
Här växer korsningen gräddmåra och en av föräldraarterna gulmåra sida vid sida i en blomrik vägkant på Skillingaryds skjutfält-
Den andra föräldraarten stormåran växer i likaledes rika bestånd bara ett litet stycke bort men på andra sidan av den lilla grusvägen
Stor blåklocka eller storklocka, ”Campanula persicifolia”, är en art i familjen klockväxter och är en flerårig, 50–80 centimeter hög ört med ogrenad stjälk och lansettlika blad, som nedtill på stjälken blir uppemot 15 centimeter långa. Blommorna är 3–4 centimeter långa, klocklika och blå, ibland vita, och sitter några få tillsammans i stjälktoppen. Blomningen infaller under juni–juli.
Arten växer på näringsrik ängsmark och lundmark i Europa och Asien, i Sverige allmänt norrut till Uppland och mindre allmänt norr därom till Jämtland.
Bilden visar lite norrländsk natur mitt i landskapet Småland och på Skillingaryds skjutfält, en riktig myr.
Myrar har utvecklats i olika riktningar, vanligen så att de på grund av torvtillväxten blivit allt fattigare på växtnäring och till stor del till och med avskurits från fastmarkens grundvatten. Myrpartier som får vatten enbart i form av regn och snö kallas mossar och de som genom torvtillväxten blivit tydligt upphöjda över omgivningen utgör högmossar. De myrar eller myrdelar som fortfarande tar emot fastmarksvatten kallas kärr.
Många myrar har ojämn yta, på mossar utformad som tuvor och höljor, i nordliga kärr som strängar och av dessa dämda flarkar. Dessa strukturer är ordnade i rät vinkel mot lutningen. Höga strängar kan vara av mossetuvkaraktär de dämmer då långsträckta höljor på mossar eller kärrartade flarkar. I det senare fallet kan man tala om blandmyrar. Efter blöthetsgrad och fasthet skiljer man mellan ristuvor med eller utan träd, fastmattor, mjukmattor och lösbottnar, vartill kommer myrgölar och bland annat rätt blöta men relativt fasta, frodiga eller i vissa fall starkt tuvade högstarrkärr.
Myrarnas vegetation, vilken jämte sumpskogarnas sammanfattas som myrserien, kan förekomma i bestämda kombinationer, ofta kallade myrkomplex, denna term har dock använts i olika betydelser, antingen för delområden sammansatta av flera olika vegetationstyper eller för komplicerat sammansatta större myrar.
Mossevegetationen är förutom vid oceankusterna mycket artfattig, medan kärrvegetationen bildar en sekvens från ganska artfattiga fattigkärr över mellankärr till artrika rikkärr, och bland de senare, så kallade extremrikkärr, med inslag av kalkberoende arter.
Räknat på landytan har Sverige cirka 14 % myrmark, men fördelningen är ojämn, med betydligt större andel på många håll i inlandet, medan de flesta kustområdena är myrfattiga. Tidigare var Gotland rikt på myrar, men dessa är med få undantag utdikade. I fjällen är backmyrar, mest i form av backkärr, vanliga i fjällbjörkskogsbältet, medan större delen av kalfjället bara har små myrpartier. Finland, särskilt de norra och mellersta delarna, är betydligt rikare på myrar än Sverige, men de största myrarealerna finns i Ryssland, speciellt i västra sibirien och i Kanada. Även i Västeuropa och Mellaneuropa, Baltikum, USA inklusive Alaska, tropikerna och på södra halvklotet finns många myrar.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan