Ljungheden och Viltvattnet. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 786 20240623
Det ligger en kvarglömd del av amerikansk lysammunition i diket i området i södra delen av Rödemossen på nordöstra delen av Skillingaryds skjutfält.
Det är detta som brukar kallas blindgångare i folkmun men i detta fall fanns ingen som helst fara för människor eller fauna.
Gråsvart kölsnigel, ”Limax cinereoniger”, är normalt enfärgad svart eller grå med en lång ljusare ”köl” eller kam på ryggsidan. Ljusa exemplar med ränder och fläckar förekommer också. Arten kan bli upp till 20 centimeter lång.
Slåttergubbe, ”Arnica montana”, är en art i familjen korgblommiga växter och är en flerårig, uppemot 50 centimeter hög ört med spetsigt ovala blad, oskaftade och motsatta på stjälken och skaftade som rosettblad vid markytan. Korgarna är 6–7 centimeter vida och har brandgula strålblommor och gula diskblommor som blommar under juni–juli. Arten hör hemma på kalkfattigt, ofta något fuktigt underlag på betesängar och slåttermarker i Europa, i Sverige tämligen allmänt till sällsynt norrut till Hälsingland men den saknas på Öland och Gotland. Arten har använts inom såväl medicin som folkmedicin.
Arten ”Empis tessellata” är en tvåvingeart som ingår i släktet ”Empis” och familjen dansflugor. Arten blir mellan 11–14 millimeter lång och den har främst en mörkgrå färg med inslag av brunt. Vingarna är mer rödbruna och det mellersta segmentet är ganska tjock och det bakre segmentet långsmal. På de långa benen förekommer hår och borstar. Habitatet utgörs av skogar och öppna landskap och individerna äter bland annat nektar från växter av hagtornssläktet, flockblommiga växter och andra växter. Ibland ingår även kroppsvätskor från andra insekter i artens föda. Honorna lägger sina ägg i fuktig jord och larverna utvecklas där. I Europa hittas arten främst i tempererade områden och i Sverige når ”Empis tessellata” upp till Jämtland. Här sitter den på en åkervädd, ”Knautia arvensis”.
Brunfläckig pärlemorfjäril har ett vingspann på mellan 34–44 millimeter hos första generationen och 30–38 millimeter hos andra generationen. Könen är lika men honan är oftast större, med blekare ytterkanter. Vingarna är på översidan gulröda, i en något mörkare nyans än hos arten prydlig pärlemorfjäril, ”Boloria euphrosyne”, samt med en fin svart teckning.
Luddtåtel, ”Holcus lanatus”, är en art i växtfamiljen gräs och är en flerårig, tuvad, tätt gråaktigt luden, uppemot 60 centimeter hög stråväxt med vidgade övre bladslidor och 2–4 millimeter breda blad. Vippan, som ofta är rödaktigt grå, innehåller tvåblommiga småax med kort borst och blomningen inträffar i juni–juli. I Sverige är arten allmän norrut till Östergötland och mindre allmän eller sällsynt norr därom till Gästrikland.
Tjärblomster, ”Lychnis viscaria”, är en art i familjen nejlikväxter som är en flerårig, glest tuvad, 20–50 centimeter hög ört med smalt avlånga blad dels i rosett vid marken, dels motsatta på stjälken. Stjälken är kal, brunröd och klibbig under bladfästena. De 15–20 millimeter vida, regelbundna och oftast rödvioletta blommorna som blommar under maj–juli sitter i toppställda knippen. Arten växer på torr, mager mark i Europa och Asien, i Sverige allmänt norrut till Gästrikland och norr därom mindre allmänt till sällsynt.
I många europeiska länder har prästkragen varit en populär orakelblomma. Man har läst en ramsa, medan man för varje ord ryckt bort en vit strålblomma. Det ord som motsvarar den sista återstående blomman har då sagts varsla om ens öde, särskilt i fråga om stundande äktenskap. På kontinenten har kransar av prästkragar ingått i både magiska bruk och ungdomsupptåg vid midsommarfirandet.
Vitmåra, ”Galium boreale”, är en art i familjen mårväxter och är en flerårig, 20–50 centimeter hög ört med styvt upprätt stjälk och 2–4 centimeter långa, smala och mörkt gröna blad i kransar med fyra blad i varje. De 3–4 millimeter vida, vita blommorna som blommar under juni–september sitter i toppställda knippen. Arten, som är cirkumpolär, växer på gräsmark på sandigt eller humusrikt underlag på till exempel torrbackar och vägkanter. I Sverige är den allmän norrut till Västerbotten och mindre allmän norr därom. Vitmåra har använts som färgväxt och ger gul och röd färg.
Ängsull, ”Eriophorum angustifolium”, är en art i växtfamiljen halvgräs och är en flerårig, 30–60 centimeter hög stråväxt som bildar bestånd genom underjordiska utlöpare. Blommornas kalkborst förlängs till långa vita ullhår efter blomningen, som inträffar i april–juni. Arten, som är utbredd kring norra halvklotet, växer på fuktigt, näringsfattigt underlag på myrar och stränder samt i diken. Den är allmän i hela Sverige och når upp i fjällens mellanalpina bälte. Fordom samlades de ulliga axen in och användes som kuddstoppning. I förgrunden till höger ser man tranans bobale.
Sjöfräken eller dyfräken, ”Equisetum fluviatile”, är en art i familjen fräkenväxter och är en flerårig, 30–130 centimeter hög fräkenväxt med krypande jordstam och fårad, ledad, grön, glatt, mjuk och 3–8 millimeter tjock stjälk med eller utan sidogrenar. Det toppställda sporaxet är mörkbrunt och ganska kort men saknas ofta. Arten förekommer kring norra halvklotet i vatten eller på fuktig mark och bildar ibland stora vassar samt är allmän i hela Sverige.
Skogsbräken, ”Dryopteris carthusiana”, är en art i ormbunksfamiljen träjonväxter. Det är en flerårig, 50–100 centimeter hög växt med avlångt triangulära, dubbelt pardelade och långskaftade blad. Bladskaftet bär talrika, ljust bruna fjäll och arten förekommer på ömse sidor om Atlanten. I Sverige är den allmän norrut till Ångermanland och sällsynt norr därom till Torne lappmark samt växer i frisk skog, på fuktängar och i strandsnår.
Smörboll eller daldocka, ”Trollius europaeus”, är en art i familjen ranunkelväxter och är en flerårig, 30–70 centimeter hög ört med rak, kal stjälk. De nedre bladen är stora och handflikiga medan stjälkbladen är små och djupt flikiga. De uppemot 50 millimeter vida blommorna som blommar under maj–juli består av cirka 15 gula yttre hylleblad, som omger lika många till nektarblad ombildade inre hylleblad och lika många ståndare. Arten hör hemma på fuktig, näringsrik, gärna kalkhaltig ängsmark i Europa och Asien, allmänt till sällsynt i nästan hela Sverige. Den är särskilt typisk på fjällbjörkskogens högörtängar och arten är fridlyst ibland annat Blekinge, Småland, Södermanland och Västergötland.
Grässtjärnblomma, ”Stellaria graminea”, är en art i familjen nejlikväxter och är en flerårig ört med mer eller mindre nedliggande, greniga, fyrkantiga, smala och glatta stjälkar, som kan bli upp till 40 centimeter långa. De motsatta bladen är lansettlika och något bredare nedanför mitten. De upp till 10 millimeter vida, stjärnformiga och vita blommorna sitter i glesa knippen där vart och ett av de fem kronbladen är kluvet ända till basen. Växten blommar hela sommaren och arten, som hör hemma i Europa och norra Asien, växer på torr gräsmark, ibland på sandmarker och vägkanter samt är allmän i hela Sverige.
Fälthare, ”Lepus europaeus”, hör inte till vår naturliga fauna och redan under 1700-talet och i början av 1800-talet gjordes utsättningsförsök, som dock misslyckades. Den första framgångsrika utsättningen skedde åren 1886–1887 i sydvästra Skåne. I dag finns fälthare i jordbruksområden norrut till den norrländska skogsregionen.
Bara cirka 100 meter öster om korsningen Skogsvägen och Kurfürstendammvägen i närheten av bron över Rödebäcken som sedermera övergår i Movadsbäcken ligger en amerikansk "lysblindgångare" som jag inte känner igen trots att jag en gång för längesedan gjorde min värnplikt som eldledare vid Kungliga Sjätte Artilleriregementet, A6, i Jönköping.
Så här ser delen av lysgranaten ut där den ligger i diket med sina tre vingar. Den är för övrigt helt tom och en del av en amerikansk lysgranat med dimension 155 millimeter för ameikanskt artilleri som användes under den stora militärövningen runt Skillingaryd i maj i år.
Den har inte utgjort någon fara och är nu dessutom bortplockad från diket av behörig militär personal.
Gråsvart kölsnigel, ”Limax cinereoniger”, är normalt enfärgad svart eller grå med en lång ljusare ”köl” eller kam på ryggsidan. Ljusa exemplar med ränder och fläckar förekommer också. Arten kan bli upp till 20 centimeter lång.Slåttergubbe, ”Arnica montana”, är en art i familjen korgblommiga växter och är en flerårig, uppemot 50 centimeter hög ört med spetsigt ovala blad, oskaftade och motsatta på stjälken och skaftade som rosettblad vid markytan. Korgarna är 6–7 centimeter vida och har brandgula strålblommor och gula diskblommor som blommar under juni–juli. Arten hör hemma på kalkfattigt, ofta något fuktigt underlag på betesängar och slåttermarker i Europa, i Sverige tämligen allmänt till sällsynt norrut till Hälsingland men den saknas på Öland och Gotland. Arten har använts inom såväl medicin som folkmedicin.Kråkvicker, "Vicia cracca", blommar vackert just nu och har lockat till sig en tvåvingeart som saknar svenskt namn men som på latin heter "Empis tessellata".
Arten ”Empis tessellata” är en tvåvingeart som ingår i släktet ”Empis” och familjen dansflugor. Arten blir mellan 11–14 millimeter lång och den har främst en mörkgrå färg med inslag av brunt. Vingarna är mer rödbruna och det mellersta segmentet är ganska tjock och det bakre segmentet långsmal. På de långa benen förekommer hår och borstar. Habitatet utgörs av skogar och öppna landskap och individerna äter bland annat nektar från växter av hagtornssläktet, flockblommiga växter och andra växter. Ibland ingår även kroppsvätskor från andra insekter i artens föda. Honorna lägger sina ägg i fuktig jord och larverna utvecklas där. I Europa hittas arten främst i tempererade områden och i Sverige når ”Empis tessellata” upp till Jämtland. Här sitter den på en åkervädd, ”Knautia arvensis”.Brunfläckig pärlemorfjäril, ”Boloria selene”, påträffas på fuktiga solexponerade platser både i skogstrakter och i ett öppnare landskap, såsom på ängsmark med fuktigare fläckar, kärrängar och våtare ljunghedar, samt idag främst på hyggen och i kraftledningsgator.
Brunfläckig pärlemorfjäril har ett vingspann på mellan 34–44 millimeter hos första generationen och 30–38 millimeter hos andra generationen. Könen är lika men honan är oftast större, med blekare ytterkanter. Vingarna är på översidan gulröda, i en något mörkare nyans än hos arten prydlig pärlemorfjäril, ”Boloria euphrosyne”, samt med en fin svart teckning.Luddtåtel, ”Holcus lanatus”, är en art i växtfamiljen gräs och är en flerårig, tuvad, tätt gråaktigt luden, uppemot 60 centimeter hög stråväxt med vidgade övre bladslidor och 2–4 millimeter breda blad. Vippan, som ofta är rödaktigt grå, innehåller tvåblommiga småax med kort borst och blomningen inträffar i juni–juli. I Sverige är arten allmän norrut till Östergötland och mindre allmän eller sällsynt norr därom till Gästrikland.Tjärblomster, ”Lychnis viscaria”, är en art i familjen nejlikväxter som är en flerårig, glest tuvad, 20–50 centimeter hög ört med smalt avlånga blad dels i rosett vid marken, dels motsatta på stjälken. Stjälken är kal, brunröd och klibbig under bladfästena. De 15–20 millimeter vida, regelbundna och oftast rödvioletta blommorna som blommar under maj–juli sitter i toppställda knippen. Arten växer på torr, mager mark i Europa och Asien, i Sverige allmänt norrut till Gästrikland och norr därom mindre allmänt till sällsynt.I många europeiska länder har prästkragen varit en populär orakelblomma. Man har läst en ramsa, medan man för varje ord ryckt bort en vit strålblomma. Det ord som motsvarar den sista återstående blomman har då sagts varsla om ens öde, särskilt i fråga om stundande äktenskap. På kontinenten har kransar av prästkragar ingått i både magiska bruk och ungdomsupptåg vid midsommarfirandet.Vitmåra, ”Galium boreale”, är en art i familjen mårväxter och är en flerårig, 20–50 centimeter hög ört med styvt upprätt stjälk och 2–4 centimeter långa, smala och mörkt gröna blad i kransar med fyra blad i varje. De 3–4 millimeter vida, vita blommorna som blommar under juni–september sitter i toppställda knippen. Arten, som är cirkumpolär, växer på gräsmark på sandigt eller humusrikt underlag på till exempel torrbackar och vägkanter. I Sverige är den allmän norrut till Västerbotten och mindre allmän norr därom. Vitmåra har använts som färgväxt och ger gul och röd färg.Tranparet häckar som vanligt i Viltvattnet mellan Boglösasjön och Rödemossen men jag kunde tyvärr inte se några ungar ännu.
Ängsull, ”Eriophorum angustifolium”, är en art i växtfamiljen halvgräs och är en flerårig, 30–60 centimeter hög stråväxt som bildar bestånd genom underjordiska utlöpare. Blommornas kalkborst förlängs till långa vita ullhår efter blomningen, som inträffar i april–juni. Arten, som är utbredd kring norra halvklotet, växer på fuktigt, näringsfattigt underlag på myrar och stränder samt i diken. Den är allmän i hela Sverige och når upp i fjällens mellanalpina bälte. Fordom samlades de ulliga axen in och användes som kuddstoppning. I förgrunden till höger ser man tranans bobale.Det är verkligen lummigt och grönt i naturen just nu och bilden visar vägen mellan Boglös och Stora Holma som går alldeles söder om Viltvattnet.
Sjöfräken eller dyfräken, ”Equisetum fluviatile”, är en art i familjen fräkenväxter och är en flerårig, 30–130 centimeter hög fräkenväxt med krypande jordstam och fårad, ledad, grön, glatt, mjuk och 3–8 millimeter tjock stjälk med eller utan sidogrenar. Det toppställda sporaxet är mörkbrunt och ganska kort men saknas ofta. Arten förekommer kring norra halvklotet i vatten eller på fuktig mark och bildar ibland stora vassar samt är allmän i hela Sverige.Skogsbräken, ”Dryopteris carthusiana”, är en art i ormbunksfamiljen träjonväxter. Det är en flerårig, 50–100 centimeter hög växt med avlångt triangulära, dubbelt pardelade och långskaftade blad. Bladskaftet bär talrika, ljust bruna fjäll och arten förekommer på ömse sidor om Atlanten. I Sverige är den allmän norrut till Ångermanland och sällsynt norr därom till Torne lappmark samt växer i frisk skog, på fuktängar och i strandsnår.Gulvial, ”Lathyrus pratensis”, är en art i familjen ärtväxter som är en flerårig, 40–100 centimeter hög ört med krypande, underjordiska utlöpare. Stjälkarna, som har tydliga vingkanter, är ibland nedliggande, men oftast klättrar de uppåt med hjälp av bladnervsklängen. Bladen är parbladiga med endast ett par lansettlika småblad och i stället för uddblad finns ett grenigt klänge. Bladen har stora, bladlika, pilformiga stipler och de cirka 15 millimeter långa, höggula ärtblommorna sitter i en långskaftad, femblommig till tioblommig klase som sitter i bladvecken. Blomningen inträffar i juli–augusti och arten, som hör hemma i Europa, Asien, Nordafrika och Nordamerika, växer i ängsmarker. I Sverige är den allmän norrut till Västerbotten och norr därom mindre allmän men den saknas på kalfjället.
Smörboll eller daldocka, ”Trollius europaeus”, är en art i familjen ranunkelväxter och är en flerårig, 30–70 centimeter hög ört med rak, kal stjälk. De nedre bladen är stora och handflikiga medan stjälkbladen är små och djupt flikiga. De uppemot 50 millimeter vida blommorna som blommar under maj–juli består av cirka 15 gula yttre hylleblad, som omger lika många till nektarblad ombildade inre hylleblad och lika många ståndare. Arten hör hemma på fuktig, näringsrik, gärna kalkhaltig ängsmark i Europa och Asien, allmänt till sällsynt i nästan hela Sverige. Den är särskilt typisk på fjällbjörkskogens högörtängar och arten är fridlyst ibland annat Blekinge, Småland, Södermanland och Västergötland.Den gamla ståend bjötklågan bevisar verkligen att den döda veden lever, inte minst syns detta på mängderna av fnösketickor på stammen.
Grässtjärnblomma, ”Stellaria graminea”, är en art i familjen nejlikväxter och är en flerårig ört med mer eller mindre nedliggande, greniga, fyrkantiga, smala och glatta stjälkar, som kan bli upp till 40 centimeter långa. De motsatta bladen är lansettlika och något bredare nedanför mitten. De upp till 10 millimeter vida, stjärnformiga och vita blommorna sitter i glesa knippen där vart och ett av de fem kronbladen är kluvet ända till basen. Växten blommar hela sommaren och arten, som hör hemma i Europa och norra Asien, växer på torr gräsmark, ibland på sandmarker och vägkanter samt är allmän i hela Sverige.Fälthare, ”Lepus europaeus”, hör inte till vår naturliga fauna och redan under 1700-talet och i början av 1800-talet gjordes utsättningsförsök, som dock misslyckades. Den första framgångsrika utsättningen skedde åren 1886–1887 i sydvästra Skåne. I dag finns fälthare i jordbruksområden norrut till den norrländska skogsregionen.Men var har vår ursprungliga skogshare, "Lepus timidus", tagit vägen. Bakteriesjukdomen harpest kan lokalt leda till mycket stor dödlighet hos vår skogshare och arten har minskat i Sverige och är rödlistad i kategorin ”Nära hotad” eller ”NT”. Kanske är den också utkonkurrerad av den större fältharen.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan