Naturen runt Hestra och Bjälkön norr om Skillingaryd, del 2. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 854 20241130
Fläckig bitterskivling, ”Gymnopilus penetrans”, växer oftast i barrskog på murken ved av barrträd, sällan ved av lövträd i lövskog. Hestra Söräng var för länge sedan ängsmark som granskogen tog över men på 1990-talet restaurerades ängen av markägaren till att åter bli en mycket vacker och biologiskt rik ängsmark och betesmark. Arten är vanligtvis en mindre skivling där hatten som ung är klotlik, senare välvd till utbredd.
Hattens ovansida hos den fläckiga bitterskivlingen är slät, klibbig som fuktig, orange eller gulbrun och aningen strimmig. Skivorna är vidvuxna till något nedlöpande, ljusgula, ofta brunfläckiga, senare mer bruna, foten är slank och slät, ofta krokig vid basen och med myceltrådar. Köttet är ljusgult och till smaken mycket beskt vilket artnamnet meddelar oss.
Ett ängsbandbi, "Seladonia tumulorum", sitter och vilar på en sent blommande stor blåklocka.
Ängsbandbiet finner man i de flesta naturtyper från skog till öppna sandfält och boet anläggs oftast på plan och slät mark. Bogången är mellan 5–20 centimeter samt utan sidogångar och honan bygger ett litet torn runt boöppningen. Arten lever socialt i Mellaneuropa och förmodligen också hos oss, åtminstone i södra Sverige. Drottninghonan lägger då en första kull som består av arbetarhonor. Dessa är inte fertila och aningen mindre än drottninghonan. Andra kullen, som läggs i mitten av sommaren, består av hanar och fertila honor.
Kransmossa, ”Hylocomiadelphus triquetrus”, växer i gulgröna till gröna, ofta luftiga mattor av oftast upprätta skott och skotten är mycket kraftiga och kan bli över 20 centimeter långa. Arten växer både i skog och på öppna marker, rikligast i basiska miljöer eller på mullrik mark. I södra Sverige hittar man den ofta särskilt rikligt i miljöer med blåsippa precis som här på Sörängen.
Den gamla rastplatsen på Sörängen som kom till under restaureringen på 1990-talet håller så sakta på att förmultna och återtas av naturen samt att åter ingå i de urgamla kretsloppen.
Kanske är detta arten fnasig fjällskivling, "Macrolepiota excoriata", som man vanligtvis finner på betesmark, torräng och sandgräshed där underlaget är mer eller mindre sandigt.
Fnasig fjällskivling är känd för sin stora och distinkta hatt som ofta pryds av små, fnasiga fjäll. Arten har ofta en imponerande stor hatt som kan bli upp till 20 centimeter i diameter. Hatten är initialt halvklotformad men breder ut sig och blir mer paraplyformad med åldern. Ytan på hattens översida är ljus, ofta krämfärgad till brun, och täckt av karakteristiska små, fnasiga fjäll som ger svampen dess namn. Skivorna under hattkanten är fria, täta och vitaktiga men kan anta en mer krämfärgad ton över tid. Foten är lång och slank, ofta med en tydlig ring och en knöllik bas. Stammens färg matchar hattens men kan vara något mörkare närmare basen.
Fnasig fjällskivling förekommer främst i lövskogar och blandade skogar, där den växer i näringsrik, ofta kalkhaltig jord. Den är en saprofyt som spelar en viktig roll i skogens ekosystem genom att bryta ner dött organiskt material. Denna svamp trivs i miljöer där det finns gott om lövfall och annat organiskt avfall, vilket bidrar till dess näringstillförsel.
Svampen är vanlig i många delar av Europa och förekommer även i andra tempererade regioner runt om i världen. Fnasig fjällskivling sätter frukt mestadels under sensommaren till hösten.
Även om fnasig fjällskivling är tekniskt ätlig, bör den hanteras med försiktighet på grund av risk för förväxling med giftiga arter. Noggrann identifiering är avgörande, speciellt då vissa arter inom samma släkte kan vara giftiga.
Fnasig fjällskivling är en svamp med betydande ekologisk roll då dess förmåga att bryta ner organiskt material bidrar till skogens hälsa och dynamik. Att lära sig mer om denna och liknande svampar kan förbättra vår förståelse för naturmiljöer och hur vi kan skydda dem.
Smörblomma är en gul blomma som ofta syns i hagar och på betesmarker därför att djuren låter den stå kvar då den helt enkelt är giftig och smakar illa. Namnet smörblomma kommer av de gula glänsande blombladen men det finns många olika arter av smörblommor.
Smörblommor är ”Ranunculus”-arter som innehåller irriterande ämnen där blommande växter har högst halt. Dessa ämnen kan ge sveda i mun och svalg samt magbesvär, till exempel ont i magen, illamående, kräkningar och diarré.
Smörblommans växtsaft innehåller glykosiden ranunculin som omvandlas till den giftiga och blåsbildande substansen protoanemonin då växten tuggas eller krossas. Protoanemonin är lokalt irriterande för hud och slemhinnor samt förhindrar celldelningen, det vill säga, det är antimitotisk. Efter upptag ger protoanemonin en excitation av centrala nervsystemet som senare övergår i förlamning. Vid utsöndring kan protoanemonin skada njurar och mjölkkörtlar hos kor. Protoanemonin har även hepatotoxisk verkan vilket kan utlösa ökad känslighet för solljus, sekundär fotosensibilisering. När växten torkas övergår protoanemoninet till anemonin som är mindre giftigt och slutligen till anemoninsyra som är helt inaktiv.
Rödklöver, fordom röd väppling, ”Trifolium pratense”, är art i familjen ärtväxter och kan bli uppemot meterhög i blomställningen. Arten är en ettårig till flerårig ört med starkt förgrenad stjälk och med grov pålrot. Bladen är trefingrade med oskaftade, äggrunda småblad, som vanligen har en ljusare fläck, vinkel, på ovansidan. De 1–2 centimeter långa röda blommorna sitter i rundade huvuden och arten har världsvid utbredning på gräsmarker och kulturmarker samt är allmänt förekommande i hela Sverige. Den odlas sedan länge som vallväxt och det förekommer flera sorter och varieteter, som ibland sprids och naturaliseras. Rödklöver odlas vanligen till kreatursfoder.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan