Efter den första riktiga frosten. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 840 20241027 Vintertid!
Det var dagen efter morgonen med den första riktiga frosten, luften var klar och kall men solen gav åter energi åt både kroppen, själen och naturen. Det finns fortfarande många löv kvar på de båda stora lönnarna men deras tid är snart räknade.
Detta måste väl ändå vara ytterligare ett av skogens väsen som här sitter uppkrupen på en murken stubbe. Den har ett riktigt långt ansikte tack vare den mycket avlånga skallen och under halsen hänger något som närmast kan liknas vid en koskälla i koppar. Jag är dock osäker på om den har både hornkrona och öron eller bara öron. Svansen är kraftfull och flerdelad vilket borde vara till stor hjälp för att hålla balansen i allmänhet och i synnerhet här på den smala, mossbelupna och starkt murkna stubben. Allt går i många vackra nyanser av grönt och gulgrönt.
Vit tuvskivling, ”Leucocybe connata”, växer vanligtvis i lövskog, betesmark, park, trädgård och vägkanter. Man hittar arten i fet jord och kväverik mark men äter den inte för den är ingen matsvamp.
Arten vit tuvskivling växer ofta i grupper och små klungor i gräs och längs vägkanter precis som på min bild och har en svagt syrlig doft.
Man har isolerat ämnen med oroväckande kemiska strukturer i åtskilliga svampar, men man har inte alltid haft möjlighet att undersöka dem med avseende på deras giftighet och ett sådant exempel är bildens art vit tuvskivling.
Svampen har tidigare ansetts ätlig då den uppenbarligen både doftar och smakar gott men symtomen kommer sent. Om man är svampplockare och vill undvika obehagliga överraskningar ska man alltså inte lita på äldre litteratur och inte äta arten vit tuvskivling.
Jag vänder mig dessutom mot ordet matsvamp för svamp är inte föda i ordets egentliga mening, och ska därför aldrig ätas i stora mängder, men använd gärna svamp som en måttlig krydda.
I vårvintras var myrstacken ganska svårt demolerad och ansatt av födosökande hackspettar eller något födosökande däggdjur men som synes är den nu helt nyrenoverad och återställd av de flitiga myrorna. Dessa fantastiska myror, hoppas att de klarar vintern.
Här fanns nyss två myror men en stack, och det är synd om myrstackarna, detta kallas myrkomik!
Bildens art gyttrad röksvamp växer här på ett stycke klibbalsved utmed Fågelforsleden.
Arten gyttrad röksvamp, ”Apioperdon pyriforme”, än liten till medelstor, rundad till päronformad till skaftad röksvamp med vita mycelsträngar vid basen. Den är mycket variabel till utseendet och kan lätt förväxlas med andra arter. Ett enkelt kännetecken är den vitaktiga subgleban hos mogna fruktkroppar. Svampen växer vanligen i gyttringar, oftast på vedrester men ibland även på marken och är allmän i hela landet.
Gyttrad röksvamp är en 1–3 centimeter stor röksvamp med rundade, päronformade eller skaftade fruktkroppar som har tydliga vita mycelsträngar vid basen. Unga exemplar är vita till ockrafärgade, ibland bruna till purpurbruna, med en yta av små taggar, vårtor eller gryn. Exoperidiets taggar eller vårtor är delvis uppbyggda av tjockväggiga, oregelbundet rundade och utdragna celler som är unika för arten och släktet. Med åldern blir fruktkropparna gulbruna till bruna med fina taggar eller gryn som till viss del lossnar upptill på fruktkroppen och exponerar ett slätt endoperidium. Mogna fruktkroppar har en mynningspor i toppen och som mogen är gleban gulbrun till olivbrun och pulverformig. Subgleban är fint kamrad och vitaktig även hos mogna exemplar.
Gyttrad röksvamp är en nedbrytare som oftast förekommer i gyttringar, ibland solitärt, på vedrester på marken, stubbar och lågor men ibland även på stående stammar av både lövved och barrved. Den förekommer ibland direkt på marken och kan då antas växa på begravda vedrester, men ibland växer den även direkt i grus eller sand utan uppenbara vedrester. Den förekommer huvudsakligen i skog men ibland även i öppnare miljöer, även i fjälltrakter där den ofta ses på marken i människoskapade habitat som vägkanter och parkeringsplatser. Arten är allmän i hela landet och den förekommer även i våra nordiska grannländer inklusive Island och har en vidsträckt europeisk utbredning. Världsutbredningen är kosmopolitisk. Gyttrad röksvamp har tidigare räknats till släktet ”Lycoperdon” men molekylära analyser har visat att den bör bilda ett eget släkte, ”Apioperdon”, i vilket den hittills är en ensam representant.
Den lilla informationsskylten berättar i text och bild om den biologiskt rika mångfalden utefter Fågelforsleden.
De gula och brandgula färgerna hos löven har alltid varit enkelt att förklara. Dessa färger är bland annat karotener som finns i bladen hela året tillsammans med det gröna klorofyllet och när det gröna försvinner syns de gula och brandgula. De röda antocyaninerna bildas däremot inne i bladens celler på hösten men varför har det varit svårare att svara på.
Länge trodde forskarna att den röda färgen bara var en betydelselös restprodukt när fotosyntesen stängdes ner och det blev ett överskott av kolhydrater i löven. Det fanns också teorier om att den röda färgen skulle kunna vara en varningssignal från trädet till hungriga kryp, en gigantisk ”Ät mig inte-skylt”.
På senare år har ett flertal studier visat att den röda färgen är solskydd, som en solkräm med hög skyddsfaktor. Bland annat jämförde en grupp amerikanska forskare gula och röda blad på videkornell och upptäckte att den röda färgen var ett skydd.
När fotosyntesen långsamt drogs ner fram emot hösten blev löv i skuggan i högre grad gula när mängden klorofyll minskade medan de högre upp varande löven blev röda. Det röda färgämnet absorberade en del av ljuset och minskade ljusenergin som nådde bladens celler till en nivå de klarade av, eftersom fotosyntesen börjat gå på lågvarv inför vintern.
Därför är höstar med mycket röda löv oftare ljusa, klara, lite kyliga och ibland aningen torra. Det innebär att ett träd på väg in i vila måste skydda sig extra mot den starka solen när både torka och svalt väder gör att de har dålig fart på ämnesomsättningen.
Bland ljungen i en vägskärning i sand står många hedfingersvampar och det är verkligen ett mycket gott år för denna lilla vackra ljusgula svamp.
Hedfingersvamp, ”Clavaria argillacea”, finner man vanligtvis på rished, havsstrand, torräng och betesmark eller som här på ljungheden på Skillingaryds skjutfält. Arten trivs på sand men en form finns även bland vitmossa i släktet ”Sphagnum”.
Vid en närmare analys står hedfingersvampen här på min bild även tillsammans med hårbjörnmossa, pigglavar, bägarlavar och trevarlav med mera.
Apropå hedfingersvamp i synnerhet och fingersvampar i allmänhet kan man konstatera att fingersvampar är en gemensam benämning på flera släkten basidiesvampar. De växer på marken eller på multnande stammar och andra multnande växtdelar och deras fruktkroppar är upprätta, oftast livligt färgade, köttiga eller sega, korallformiga eller buskformiga och kortlivade. Basidierna, där basidiesporerna bildas, är långsmala och sitter jämnt fördelade utanpå fruktkropparna.
Till släktet ”Clavaria”, som i Sverige har 14 arter, vilkas fruktkroppar är sköra och vita, gula, rödaktiga eller violetta, förs bildens hedfingersvamp samt maskfingersvamp, purpurfingersvamp och rosenfingersvamp.
Till släktet ”Clavulina”, där fruktkropparna är vita eller grå, omfattar i Sverige tre marklevande arter, bland annat kamfingersvamp.
Släktet ”Clavulinopsis” omfattar i Sverige tio arter marklevande svampar med enkla eller greniga, vita eller gula, sega fruktkroppar och hit förs bland annat aprikosfingersvamp, hagfingersvamp och ängsfingersvamp.
Släktet ”Lentaria” med några få, på multnande ved och bark levande arter är ljust färgade och omfattar bland annat vit vedfingersvamp.
Släktet ”Ramaria”, som i Sverige omfattar 24 arter, vilka lever på marken eller på ved, är greniga, ljusa eller gulaktiga och hit förs bland annat anisfingersvamp, blek fingersvamp, druvfingersvamp, granfingersvamp, gul fingersvamp och kärrfingersvamp.
Släktet ”Ramariopsis” slutligen omfattar i Sverige fyra marklevande arter, som har vit eller gul, seg fruktkropp och hit förs bland annat snövit fingersvamp.
Fingersvampar är dock ingen släktskapsmässigt enhetlig grupp och många av arterna är nedbrytare medan andra bildar mykorrhiza.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan