Steningekusten och Stensjöstrand, ett naturreservat i Halland. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 828 20240929
Den unika Steningekusten och Stensjöstrand ingår i riksintresse för naturvård enligt Natura 2000.
Natura 2000 är ett nätverk av skyddade områden i hela EU och i Sverige finns drygt 4 000 olika Natura 2000-områden på en sammanlagd yta av mer än sju miljoner hektar. En del av dem är också naturreservat eller nationalparker. Urvalet av Natura 2000-områden är en viktig grund för att bevara ett representativt urval av naturmiljöer i Sverige. Det svenska nätverket omfattar områden som alvarmarker på Öland, bohusländska fjordar, frodiga rasbranter i Östergötland och ödsliga myrar i Norrbotten. Här finns även Tivedens urskogar och Sarekmassivets vidder samt Steningekusten. Flera områden är utvalda därför att de är viktiga livsmiljöer för hotade arter och exempel på hotade arter är läderbaggen som trivs i Östergötlands ekhagar, nornan som blommar i norra Sveriges barrskogar och rördrommen som ropar i Skånes sjövassar. Det är länsstyrelserna som ansvarar för att ta fram förslag på nya Natura 2000-områden och därefter granskar Naturvårdsverket urvalet och föreslår områden till regeringen. Det är därefter regeringen som beslutar att till EU-kommissionen föreslå att dessa områden ska upptas i Natura 2000-området.
Steningekusten och Stensjöstrand ligger i Eftra socken i Falkenbergs kommuns sydligaste del längs kusten, cirka 3 kilometer norr om Steninge bruk och omfattar naturreservatet Stensjöstrand med omgivande kantzoner. Området fortsätter även söderut in i Halmstads kommun och har en omfattning på drygt 220 hektar.
Den nuvarande statusen för Steningekusten och Stensjöstrand är ett naturreservat och för Fågelholmarna, som ligger strax utanför kustlinjen, och 100 meter omkring dessa gäller tillträdesförbud till skydd för fågellivet från den 1 april till den 15 juli årligen.
På den undre skylten uppmanas man att hålla utsikt efter de invasiva arterna småprickig penselkrabba, kinesisk ullhandskrabba och blåskrabba.
På den övre bilden informeras det om tillträdesförbudet på Fågelholmarna, respektera detta är ni snälla!
Den vackra Steningekusten och Stensjöstrand ingår i riksintresse för naturvård, enligt Natura 2000 och min bilden visar de branta och dramatiska klippformationerna vid Stensjöstrand.
Stensjöstrand utgör ett äldre kulturlandskap med en artrik flora och fauna. Här finns omväxlande och vacker natur med betade strandängar, klippor, sandstrand och kusthed.
Fågellivet är rikt, särskilt på Fågelholmarna och holmarna utanför med omgivande vatten.
Området har mycket stor betydelse för friluftslivet genom det natursköna läget och utmärkta badmöjligheter. Området har en karg och storslagen natur med omväxlande strandängar, ljunghedar och kala klippor.
Den öppna strandängen och kustheden övergår inåt land i tallblandskog. I öster finns en bergsrygg som på en del ställen går i dagen och där den högsta toppen når 25 meter över havet. De öppna partierna består av betade havsstrandängar och ljunghedar på äldre utmarker och tångallmänningar. Vid vårt besök var det får som var de betande djuren och miljövårdarna.
Bildens tornfalk jagade över ängsmarkerna och fångade trollsländor som den skickligt åt i luften. Tornfalkens vanligaste läte är en snabb, gäll ramsa som den lät höra vid flera tillfällen och som med bokstäver stavas ungefär ”ki-ki-ki-ki”. Man kan ofta se arten ryttla på spaning efter byten precis som här vid Stensjöstrand.
Ute på Fågelholmarna och i vattnen runt omkring råder det tillträdesförbud mellan den 1 april till den 15 juli varje år vilket jag hoppas respekteras. Fågellivet inom området i övrigt är rikt tack vare områdets variation och på Fågelholmarna häckar kolonier med fiskmås, gråtrut och havstrut.
Markerna brändes fram till slutet av 1930-talet för att förbättra betet och bränningen har på senare år återupptagits av naturvårdsskäl. Idag betas markerna av nötkreatur, häst och får och längs stränderna växer bland annat marviol, blodnäva och saltarv.
På strandängarna växer blåsklöver, gulkämpar, revigt saltgräs och salttåg samt på torrare partier backtimjan och trift. Längre upp på land blir fältskiktet mer hedartat med växter som klockljung, ljung, kattfot, myrlilja, odon och pors.
De botaniska värdena är mycket höga med rödlistade arter som klockgentiana, fläckmaskros, granspira, kustgentiana, borstsäv och marrisp. På klipphällarna finns dessutom en artrik lavflora som till exempel arten fågelkantlav, ”Circinaria leprosescens”.
Konst, minnen eller förstörelse, människor har väl i alla tider markerat revir med att skriva, rista eller knacka in enkla budskap för andra att se och kanske reflektera över. Jag tycker personligen att det är dumt att förstöra de vackert slätslipade berghällarna med klotter.
Ett ankare samt årtalet 1927 med namnet Tell, år 1927 föddes för övrigt min far. Det är ett djupt liggande behov hos vår art att skriva och rita varhelst det går att skriva och rita. Denna hällristning är snart 100 år gammal och Tell bör vär då vara minst 120 år gammal om hen lever.
Hällristningen säger följande: ...den 27 juli 1926 John W Larsson Blendeborg Kristianstad. Det har suddats bort något som var inristat för ordet "den" och jag undrar naturligtvis vad.
Fågelkantlav, ”Circinaria leprosescens”, finner man vanligtvis på havsstränder, fågeltoppar, klippstränder och till och med ett fynd vid sjön Vänern vid sötvatten. Arten är vackert blågrå och breder ut sig som en skorpa över stenen, som skorplav den är.
Arten fågelkantlav, "Circinaria leprosescens", är gödselgynnad och växer på silikatklippor, på horisontalytor och snedytor där den livnär sig mestadels på fågelspillning.
Det är nästan svårt att skilja på det böljande havet och de böljande vågorna i den vackra orangefärgade berggrunden. Detta är verkligen ett mycket vackert och hänförande landskap!
Inom området Stensjöstrand och Steningekusten finns också den sällsynta fjärilen alkonblåvinge som lever på klockgentiana samt hasselsnok.
Alkonblåvinge, ”Phengaris alcon”, är rödlistad som ”Starkt hotad” eller ”EN”, var tidigare känd från något dussin lokaler i Skåne, en handfull lokaler i södra Halland och ett dussintal lokaler i Västra Götalandsregionen, främst från Göteborgsområdet. Utdikning, hårt bete och igenplantering har förstört flertalet lokaler i Skåne och numera förekommer arten endast på Hunnerödsmossen och vid Hällestad. I södra Halland finns bara ett par lokaler kvar vid Falkenberg och Halmstad, medan flertalet lokaler nära Göteborg har exploaterats för vägar och byggnation. Utöver värdväxten klockgentiana, ”Gentiana pneumonanthe”, kräver fjärilslarverna tillgång till myrbon med myror av släktet ”Myrmica” i vilka larven fullföljer sin livscykel.
Hasselsnok, ”Coronella austriaca”, är en art i ormfamiljen snokar och förekommer i stora delar av Europa med undantag för bland annat norra Skandinavien och södra Spanien, i Mindre Asien och norra Iran. Det är en liten orm, sällan längre än 60 centimeter, med grå, brun eller rödaktig grundfärg och mörka prickar eller fläckar längs ryggen.
Arten är dagaktiv och värmekrävande och påträffas vanligen i torra miljöer, där den för ett undangömt liv. Den livnär sig huvudsakligen av ödlor men även av insekter, mindre däggdjur och ormar.
Hasselsnoken är rödlistad som ”Sårbar” eller ”VU” men har fortfarande relativt starka populationer på Öland och Gotland, längs ostkusten från östra Skåne till Mälardalen samt från norra Halland till Oslofjorden. I takt med att landskapet växer igen eller förtätas försvinner delpopulationer, särskilt i inlandet. I Sverige är den sällsynt och fridlyst och förväxlas ofta med huggorm, varför människor kan döda den av ren okunskap.
Till Norden kom fåret tillsammans med andra husdjur 2 500-2 000 år före vår tideräknings början och under järnåldern fick det allt större betydelse. Fynd från Eketorp på Öland visar till exempel att det fanns tio till tjugo gånger fler får än getter vid denna tid. Under medeltiden var det vanligt med husbehovsfår även i städerna och det bedrevs handel med ull, tyg och kläder. Gustav Vasa lät importera får, troligen från England och Tyskland, till avelsgårdar, schäferier, eftersom den grova svenska ullen ansågs duga endast till vadmal och inte till att väva kläde av. Även under 1600-talet importerades får från bland annat Tyskland för att öka produktionen av finull.
Det finns många kulturhistoriska spår och lämningar inom området Stensjökusten och man kan finna rester av stengärdesgårdar och några husgrunder från en torpbebyggelse.
Under 1800-talet fram till början av 1900-talet förekom en omfattande stenbrytning för tillverkningen av gatsten i trakten. Gatstenen skeppades ut från Stensjö hamn, strax innanför Fågelholmen dit en smalspårig järnväg ledde som man idag kan se resterna av i form av järnsyllar. Även tegelprodukter från Steninge tegelbruk skeppades ut härifrån till danska och skånska städer.
Förhoppningsvis läser besökaren de små skyltarna och följer dess budskap med respekt för den biologiska mångfalden i området, i detta fall, Fågelholmarna.
Myrspov, ”Limosa lapponica”, den stora fågeln med den långa, raka näbben, är rödlistad som ”Sårbar” eller ”VU”, och häckar sällsynt och lokalt på sanka, risbevuxna lågfjällshedar i videzonen, främst i Torne lappmark men även i Lule lappmark och möjligen tillfälligt i Lycksele lappmark och Härjedalen.
Kustsnäppa, ”Calidris canutus”, den mindre fågeln med den kortare näbben, är ”rödlistad” som ”Ej tillämplig” eller ”NA”, för arten är bara en tämligen allmän rastare främst under hösten. Den häckar på Grönland men inte i Europa och den svenska förekomsten beskrivs som ”Regelbunden förekomst, ej reproducerande”, med tillägget ”Svensk invandringshistoria: Spontan”.
Bildens kustsnäppor, ”Calidris canutus”, är en art i fågelfamiljen snäppor och blir mellan 23–25 centimeter lång. Den är på ovansidan gråbrunspräcklig och på undersidan roströd sommartid, gråvit vintertid och arten har en har kort näbb jämfört med flera andra arter i släktet.
Kustsnäppa häckar på arktisk tundra, cirkumpolärt på norra halvklotet, men i norra Asien mycket lokalt. Den passerar Skandinavien på väg till och från vinterkvarter i västra och södra Europa och vid Afrikas kuster. Den livnär sig sommartid mest av växtdelar, övriga tider av ryggradslösa djur på havsstränder.
Arten myrspov häckar som redan nämnts på tundran i nordligaste Europa, Asien och Alaska och i Sverige bara med några få par längst i norr, och övervintrar vid kuster i västra Europa, Afrika, södra Asien och Australien. Den rastar vid södra Sveriges kuster under flyttningen precis som här vid Stensjöstrand i Halland.
Myrspoven, ”Limosa lapponica”, är en art i fågelfamiljen snäppor och är mellan 37–39 centimeter lång och har lång, något uppåtböjd näbb. I sommardräkt är hanen roströd på undersidan, medan honan har svagt röd ton. I vinterdräkt är båda gråspräckliga med vit undersida.
Redan år 1695 noterades myrspoven från de svenska fjällen av Olof Rudebeck men den första häckningen påträffades först år 1900 i Torne lappmark. Sedan dess har myrspoven sakta ökat i antal och etablerat sig i nya områden, troligen i samtliga lappmarker, och beståndet beräknas för närvarande uppgå till ungefär 200 par. Fasta kända förekomster finns i Ammarnäsområdet, Lycksele lappmark, Sjauna och lågfjällsområdet mellan Kaitum och Kalix älvar, båda i Lule lappmark. I Torne lappmark häckar arten i lågfjällsområdet väster om Kiruna samt i dess nordligaste delar kring Taavavuoma och Karesuando.
Förekomsten i det senare området var länge den enda kända i Sverige.
Bildens fläder, ”Sambucus nigra”, tillhör familjen desmeknoppsväxter och är en art som växer antingen som en buske eller som ett litet träd. Det är en art som ingår i samma familj som druvfläder, olvon, kaprifol och linnea.
En fläder kan bli upp till 7 meter hög och bladen är parbladiga med sågade bladkanter och blommorna är ljusgula samt sitter många tillsammans i platta stora blomställningar. Dessa blommor doftar starkt och man kan göra saft av blommorna. Frukten, på bilden, är svartviolett och kallas fläderbär, men egentligen är det en stenfrukt. Man har länge odlat fläder som prydnadsträd och de fläderbuskar som växer i naturen är ofta förvildade. I Sverige finns fläder norrut till mellersta Norrland.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan