Morups tånge, strandängar och fyr, del 3. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 822 20240915
Vårtig röksvamp har päronformade fruktkroppar med små vårtor som lätt trillar av vid beröring och är som vit i genomskärning ätlig. Arten växer på marken i lövskog och barrskog men ibland också på murken ved.
Bildens art vårtig röksvamp, ”Lycoperdon perlatum”, tillhör röksvamparna som är ett gemensamt namn på arter i flera släkten buksvampar. Många är ätliga, åtminstone som unga. De har klotform, kägelform eller päronform och en skaftad eller oskaftad fruktkropp. Sporerna bildas inuti fruktkroppen och sprids genom por eller sprickor i fruktkroppens topp.
Till buksvamparna hör flera arter röksvampar, vilka vid mognaden får en por i toppen av fruktkroppen. Genom denna por ”ryker” sporpulvret ut då regndroppar slår mot fruktkroppen. Vårtig röksvamp på bilden är allmän i hela Sverige och den är ätlig som ung och anses av somliga som en delikatess.
Skålröksvampen är en nedbrytare som förekommer i öppna gräsmarker och hedmiljöer på neutral till svagt sur mark. Den gynnas av beteshävd och måttligt trampslitage och är kvävegynnad samt är främst en låglandsart men enstaka fynd har gjorts i fjällmiljöer. Arten har en vid utbredning i landet med tyngdpunkt i de södra och mellersta delarna. I Norrland följer den kusten norrut till Luleå men har även rapporterats från enstaka betesmarker i inlandet i norr.
Skålröksvamp, ”Lycoperdon utriforme”, är en oftast ganska stor röksvamp som först är gråvit, senare brun. Vid mognaden spricker den upp upptill och blir efter hand karakteristiskt skålformad. Arten växer i diverse typer av öppna betade gräsmarker och är allmän i södra och mellersta Sverige, sällsynt i Norrland. Skålröksvamp är genom sin storlek och sin skålform mycket karakteristisk.
Martorn, ”Eryngium maritimum”, är rödlistad som ”Sårbar” eller ”VU”, och förekommer på Gotland, norra Öland och utmed kusten från östra Skåne till norra Bohuslän. Arten växer huvudsakligen på sandstränder och ett åtgärdsprogram finns för att gynna arten. Artens delpopulationer följs upp och räknas regelbundet av Floraväktarna.
Vid mitt besök vid Morups tånge räknade jag lite snabbt till mellan 350–400 exemplar och så talrik har jag inte sett den här förut vilket var glädjande.
Martorn är en långlivad perenn, 1–2 decimeter hög, grov ört med kraftiga läderartade, i kanten taggiga, handflikiga grågröna blad. De nedre bladen är skaftade, de övre oskaftade. Den bär gråblåa blommor i täta, äggformade huvuden omgivna av bladliknande svepeblad. Blomningen sker i juli till augusti medan fröna mognar under september. Frukterna är bruna, relativt stora och plattade med krokhår på ovansidan.
Martorn växer huvudsakligen på sandstränder oftast på övre landstranden strax ovan högvattenlinjen, men även någon gång på mera grusiga stränder. Mest troligt är arten beroende av det salta havsvattnet eftersom den, till skillnad från många andra vanliga havsstrandsväxter, aldrig förekommer på inlandslokaler. Livsmiljöerna är oftast relativt glest bevuxna med sandstarr, sandrör och strandråg. Den optimala täckningen av dynväxande gräsarter verkar vara omkring 40 % på martornets växtplatser. Arten är betesgynnad då den ratas av djuren, deras tramp gynnar etablering medan trampet å andra sidan kan skada befintliga plantor.
Martorn förökar sig både genom frön och genom att bilda rotskott. Fröna har antagits vara primärt vattenspridda, genom att de tål saltvatten under flera dagar och kan flyta länge. Fröna är sannolikt även vindspridda samt djupspridda genom att frukterna har krokhår vilket innebär att de kan fastna lätt i päls eller fjädrar.
Martorn förekommer sällsynt på mellan 60 och 100 lokaler beroende på hur man definierar en lokal, från Gotland i nordost, på norra Öland, utmed de skånska och halländska kusterna, i Göteborgsområdet och upp till norra Bohuslän i nordväst. Sveriges största förekomster finns på Gotska Sandön. Inom största delen av sitt svenska förekomstområde har arten försvunnit från många lokaler och på många av de lokaler där den ännu förekommer har individantalet minskat, populationerna är åldrande och flertalet saknar föryngring. På Gotland har dock en expansion kunnat noteras, inte minst på Gotska Sandön där den upptäcktes först år 1945 och där det år 2009 och år 2021 räknades 9355 respektive 8310 plantor. Förr fanns martorn även i sydvästra Blekinge på Listerlandet varifrån den var känd sedan 1800-talet och sågs senast år 1963.
På många lokaler har martorn gått tillbaka på grund av igenväxning med täta bestånd av gräs, vresros, tall, en, viden eller ljung, delvis som ett resultat av aktiv sandbindning eller upphörande bete. Igenväxningen har sannolikt accelererat till följd av den ökade kvävedepositionen, vilken även leder till ökad förnabildning och lägre pH-värde som sannolikt missgynnar martornet. I sådana livsmiljöer sker ingen föryngring eller spridning av arten.
Ett intensivt badliv på sandstränderna sommartid kan också vara ett hot mot förekomsterna av martorn men kan också genom markslitage skapa blottor i sanden som gynnar fröetableringen. Ungplantorna skadas lätt av frekvent slitage. Fullvuxna plantor rycks upp eller skadas trots fridlysningen ”för att de sticks och står i vägen” eller för att de lämpar sig som eterneller. Martornsplantorna är ibland omgivna av en ring av stenar för att skyddas, vilket helt kan missuppfattas när den ibland används som eldstad. Strandharvning för att hålla borta ilandspolad tång och båtupplag på sandstränder är andra lokala hot. Stormar och torka är naturliga störningar som kan reducera lokala bestånd.
De viktigaste åtgärderna är röjning och eller bränning av igenväxningsvegetation och skapande av sandblottor, återinförsel av en mer naturlig sanddynamik och återinfört bete är andra viktiga åtgärder.
Martorn kan även behöva hjälp med spridning i naturen för att få tillbaka den på utgångna lokaler eller stärka små populationer. I sådana fall behövs aktuella tillstånd från myndighet, att ordentlig dokumentation görs och att endast lokalt material sprids för att bibehålla artens genetiska anpassningar. Spridning kan göras genom direkt utsådd av frön eller genom insamlat och uppförökat material. Frösådd bör ske grunt bara mellan 5–10 millimeter i omrörd sand under oktober.
Upplysning om fridlysningen bör ske genom skyltar vid välbesökta lokaler.
Den ståtliga fyren vid Morups tånge är numera nedlagd men sköts av en stiftelse. Fyren blev färdig hösten år 1842 men tändes inte förrän året efter. Vid Morups fyr alstrades till att börja med ljuset genom stenkolsfyrar. De var mycket dyrbara i drift och ersattes omkring år 1850 av spegel och reflektoranordningar jämte ljussystem där oljelampor användes. Den första oljan som användes utgjordes av silltran, senare användes hampolja och rovolja. På 1880-talet började man använda fotogen. År 1904 uppfanns Lux-brännaren och en sådan inmonterades i fyren, år 1930 ersattes den av elektriskt ljus och år 1962 blev fyren automatiserad.
Den förste fyrmästaren vid Morups tånges fyr var en sjökapten Rosenström, född i Varberg. Därefter följde Zachau av sydhalländsk släkt. Zachau efterträddes av förre kustchefen Bunsen eller Bundsen av bohusländsk släkt. Därefter kom sjökapten Carl Wilhelm Söderberg, född i Bohuslän och efter Söderberg tjänstgjorde Lars August Olofsson född i Morup år 1836. Mellan åren 1901 och 1931 tjänstgjorde J. A. Andrén och han efterträddes av Johan Söder, som stannade till år 1941. Näste fyrmästare var A. V. Appelgren som stannade till år 1951 och den siste fyrmästaren var Folke Augustsson som stannade fram till automatiseringen år 1962.
Gänglar, ingår i släkte ”Galinsoga” och är korgblommiga växter med cirka 15 arter ettåriga örter med hela, motsatta blad och små, klockformiga, vitblommiga korgar, som sitter i tvåsidiga knippen. Korgarna har gröna holkfjäll, gulaktiga diskblommor och några få vita, tunglika kantblommor. Frukten har en pensel av kransställda och i kanten fransiga fjäll.
Arterna hör hemma i tempererade och subtropiska trakter av Centralamerika och Sydamerika, men en del har införts på många andra håll bland annat som här till kanten av ett majsfält i närheten av Morups tånge.
Till släktet "Galinsoga" förs bland annat bildens art gängel, "Galinsoga parviflora", och den nära släktingen hårgängel, "Galinsoga quadriradiata"..
Gängel, ”Galinsoga parviflora”, blir mellan 10–75 centimeter hög och har en rikt förgrenad stjälk, som är nästan kal, åtminstone nedtill. De 2 centimeter breda, äggrunda bladen är endast glest tandade. Blomningen inträffar i juli–oktober och en enda planta kan under gynnsamma år sätta cirka 30 000 frön.
Arten gängel är numera utbredd över hela jorden och växer på kulturpåverkade marker, till exempel trädgårdar och ruderatplatser. Tidigare odlades växten på många håll i botaniska trädgårdar och har troligen spritts därifrån. Den första svenska uppgiften om arten som vild är från år 1872. I Sverige förekommer den mindre allmänt i Götaland, norr därom sällsynt och tillfälligt. I Sydamerika används arten gängel som grönsak.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan