Floran vid Viltvattnet vid Boglös på Skillingaryds skjutfält. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 958 20250706
Vitspröding, ”Candolleomyces candolleanus”, finner man vanligtvis på marken i lövskog och blandskog gärna vid brännässlor, stubbar och ved av lövträd, gärna al.
Arten vitspröding växer ofta något fuktig eller på frisk mark från försommaren till hösten och är ingen matsvamp
Bildens vackra kopparödla, kopparorm eller ormslå, ”Anguis fragilis”, är en art i familjen kopparödlor och förekommer i stora delar av Europa, österut till Uralbergen, i Kaukasus, i delar av sydvästra Asien samt eventuellt i norra Afrika.
I Sverige förekommer kopparödlan i Götaland och Svealand och längs norrlandskusten norrut till Västerbotten. Arten saknar ben och kan bli upp till 50 centimeter lång och är i regel brun eller grå. Bilderna visar troligtvis en hona då fullvuxna hanar är mera enfärgat grå.
Kopparödlan lever ett undanskymt liv i tät och fuktig markvegetation och påträffas bland annat på ljunghedar, i betesmarker och i skogsgläntor. Den lever i huvudsak av sniglar och kan i fångenskap bli över 50 år gammal. Den föder utvecklade ungar, efter 2–3 månaders ”dräktighet”. Hittills denna sommar har jag sett ovanligt många kopparödlor vilket gläder mig.
Bildens smörbollar, bullerblomster eller daldocka, ”Trollius europaeus”, är en art i familjen ranunkelväxter. De uppemot 50 millimeter vida blommorna som kommer under maj–juli består av cirka 15 gula yttre hylleblad, som omger lika många till nektarblad ombildade inre hylleblad och lika många ståndare. Arten hör hemma på fuktig, näringsrik, gärna kalkhaltig ängsmark i Europa och Asien samt allmänt till sällsynt i nästan hela Sverige. Den är särskilt typisk på fjällbjörkskogens högörtängar och är fridlyst ibland annat i Blekinge, Småland, Södermanland och Västergötland.
Bildens topplösa, ”Lysimachia thyrsiflora”, är en art i familjen viveväxter och är en flerårig, mellan 30–60 centimeter hög ört med ogrenad stjälk och motsatta, sällan kransställda, smala blad. De små gula blommorna som kommer under juni–juli sitter i täta, axlika klasar i de mellersta bladvecken på stjälken. Arten växer i grunt vatten, i kärr och i diken och är cirkumpolär. I Sverige är den allmän till tämligen allmän utom på Öland och Gotland, där den är sällsynt, och i fjällen, där den saknas helt.
Här är den mindre hackspettens bohål invid Viltvattnets västra strand. Fåglarna var utflugna men kunde både höras och ses skymta förbi bland grenar och blad i det höga krontaket i den aspdunge där de genomfört årets lyckande häckning.
Västlig hakmossa, ”Rhytidiadelphus loreus”, växer på marken, stenblock och klippor i skogsmiljöer med hög luftfuktighet. Arten påminner om trädgårdarnas mindre populära gräshakmossa, ”Rhytidiadelphus squarrosus”, men är grövre, mer elastisk och mer gråaktig i färgen.
Eftersom arten västlig hakmossa är betydligt vanligare har artens minskning inte uppmärksammats lika mycket som hos arten västlig husmossa, ”Loeskeobryum brevirostre”, men även för denna kan man misstänka att det beror på förändringar i skogsbrukets metoder.
Här stod en gång den stora gården Bogös och den gamla tomten är helt igenvuxen. Huset är sedan länge ett minne blott men i mitten av bilden växer dock en florarest från tiden det begav sig i arten sibirisk ärtbuske, en gammal art som nu förtiden heter häckkaragan.
Häckkaragan, ”Caragana arborescens”, vilken också kallas sibirisk ärtbuske är en växtart i familjen ärtväxter. Arten infördes på 1740-talet till Sverige från Sibirien av Carl von Linnes vän Sten Carl Bielke och lärjungen Pehr Kalm. Ett bestånd av växten finns än idag på Bielkes gård Funbo Lövsta i Funbo socken i Uppland, som idag utgör Lövsta forskningscentrum vid Sveriges lantbruksuniversitet.
Vattenblink, ”Hottonia palustris, är en art i familjen viveväxter och är en flerårig, mellan 20–40 centimeter hög vattenväxt, som påträffas på grunt vatten i näringsrika dammar, diken och lugna sjövikar. Här växer den rikligt i Viltvattnet på gården Boglös gamla tomt.
Genom utlöpare bildar arten vattenblink vanligen täta bestånd och de finflikiga bladen sitter i rosett i vattnet. De vita till rosa, cirka 12 millimeter vida blommorna som kommer under maj–juli sitter i kransar i toppen av en bladlös stjälk. Arten hör hemma i Europa och Asien, i Sverige mindre allmänt norrut till Hälsingland, den saknas dock på Gotland.
Bildens kärrkavle, ”Alopecurus geniculatus”, är en art i växtfamiljen gräs och är en tvåårig till flerårig stråväxt med uppemot 40 centimeter långa strån, som är knäböjda vid basen och ofta nedliggande och rotslående. De grågröna bladen har uppblåsta slidor och blommornas småax sitter i en smal och axlik vippa under juni–augusti. Arten kärrkavle som hör hemma i Europa och norra Asien, växer på fuktig mark precis som här vid Viltvattnet. I Sverige är den allmän norrut till Västerbotten, mindre allmän norr därom, och arten når upp i lågalpina bältet.
Bildens hundäxing, ”Dactylis glomerata”, är en art i växtfamiljen gräs och är en flerårig, upp till 120 centimeter hög, tuvad växt med kort jordstam. De unga skotten är starkt tillplattade, bladslidorna har en längsgående köl på varje sida. De högvuxna stråna är först glatta men blir som äldre sträva och hårda. I stråtoppen sitter en ensidigt vänd och hopträngd vippa bestående av tre till fyra platta, blekt gröna eller blåvioletta småaxgyttringar. Småaxen, som är flerblommiga, har skarpt kölade fjäll. Blomningen sker under juni–juli och arten är korsbefruktare, men även självbefruktning ger god fröbildning. Arten är utbredd kring norra halvklotet men genom odling spridd ytterligare. Den växer på gräsmarker och i lövskog. I Sverige är den allmän norrut till Jämtland men norr därom bara tillfällig. Hundäxing är ett viktigt fodergräs och odlas i stor utsträckning till både bete och hö. Odlingen tycks ha börjat i Nordamerika omkring år 1760, något senare i England och i övriga Europa, inklusive Sverige. Först mot slutet av 1800-talet blev den mer allmänt odlad, och sorturvalet är stort.
Bildens bergsyra eller bergssyra, ”Rumex acetosella”, är en art i familjen slideväxter och är en 15–30 centimeter hög, flerårig, ganska späd och ofta rödaktigt anlupen ört, som med hjälp av rotskott förökar sig vegetativt. Stjälken är upprätt eller något nedliggande och mer eller mindre grenig. Bladen, framför allt de basala, är spjutlika och blomställningen är gles. Blommorna är små och ofta rödaktiga samt är enkönade, och växten är en så kallad tvåbyggare.
Arten blommar under sommaren och växer på backar, berg, hedmark och sur och sandig jord, det vill säga på kalkfattiga marker. Växten är cirkumpolär, den finns i hela Europa och är allmän i hela Sverige och den ingår i en artgrupp med flera närstående arter.
Under perioder av brist på mat har frön av bergsyra använts till bröd och frön har även hittats i maginnehållet på mosslik i Danmark från cirka 1300 år före Kristus.
Bilden visar arten grönvit nattviol, ”Platanthera chlorantha”, som är kraftig och har pollinier som är snett glesställda. Blommorna är grönvita, med en förtjockad sporre och bladen är bredare och något ljusare gröna än de två arterna nedan.
Ängsnattviol, ”Platanthera bifolia subsp. bifolia”, förr bara kallad vanlig nattviol, är spensligare än den grönvita nattviolen och har en smalare blomställning där blommorna är rent vita. Pollinierna sitter tätt och parallellt och bladen är blankare gröna.
Skogsnattviol, ”Platanthera bifolia subsp. latiflora”, är också spensligare än den grönvita nattviolen men har liknande grönvita inslag i blommorna vilka sitter glesare i axet. Pollinierna är som hos ängsnattviolen parallella och sporren är mycket lång, cirka 3 centimeter.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan