Damberg&naturen - march 2025

Tegelugn och soldattorp nr 71 Österlid vid Boglös samt ett gammalt betongvärn från världskrigens tid, del 2. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 914 20250330

Bara något hundratal meter norr om tegelugnsruinen ligger, eller snarare låg, det gamla soldattorpet nummer 71 med det vackra namnet Österlid. Fritt tolkat av mig som backen åt öster.

Här var en gång också ett öppet jordbrukslandskap med närheten till gårdarna vid Boglös och till sjön Boglösasjön. Den gamla och hårt anfrätta granstubben minns allt detta om den bara kunde tala. Nu har barrblandskogen vuxit upp och det mesta från den tiden är dolt i mörker och skugga.

Detta är några av de rester som finns kvar av gamla soldattorpet nummer 71 med det vackra namnet Österlid. Här har det bott indelta soldater sedan år 1696 vilket i princip är 329 år sedan.

Året 1696 var för övrigt bara 14 år efter indelningsverkets start år 1682.

Indelningsverket var ett administrativt system för hantering av statens inkomster och utgifter inom äldre svensk förvaltning och som skapades år 1682 av Karl XI. Indelning innebär i detta sammanhang att bestämda statliga inkomster direkt anvisas för att täcka bestämda utgifter. Under den tid då samhället dominerades av naturahushållning utgjorde naturaprodukter en stor del av statens inkomster. Då dessa inte kunde fraktas längre vägar anslogs de i stället till försörjning av en statlig ämbetsman som verkade på platsen. På detta sätt avlönades bland annat landsstatens personal och prästerna.

I det följande stycket behandlas det militära indelningsverket, varmed man brukar avse hela det militära systemet, trots att det endast var befälet som avlönades genom indelning i strikt bemärkelse.

Det militära indelningsverket bestod av tre delar nämligen avlöningen av det militära befälet, rusthållet och det ständiga knektehållet och båtsmanshållet. Befälet avlönades genom att varje officersbefattning och underofficersbefattning vid huvuddelen av arméns förband, främst de så kallade landskapsregementena vid infanteriet och kavalleriet, var knuten till en viss indelning. Denna indelning bestod dels av ett boställe och avkastningen från detta, dels av intäkter från skattejord respektive kronojord. Storleken på såväl boställe som övriga intäkter varierade beroende på innehavarens militära grad.

Rusthåll benämndes ett hemman vars innehavare, rusthållaren, åtog sig att anskaffa och underhålla en ryttare med häst och utrustning. För detta befriades han från de så kallade grundskatterna. Om detta inte räckte för att täcka kostnaderna erhöll rusthållaren också inkomster från kompletterande hemman, så kallade augmentshemman.

Det ständiga knektehållet och båtsmanhållet var organiserat så att ett antal gårdar, vanligen två till fem, bildade en rote, som tillsammans åtog sig att anskaffa och underhålla en soldat eller båtsman. För detta erhöll bönderna frihet från utskrivning av soldater, men de befriades inte från skatter. Från roteringen befriades bland annat adelns sätesgårdar och landbogårdar inom rå och rör, indelta befälshemman samt länsmäns, gästgivares och postbönders hemman.

Redan under Gustav II Adolfs tid hade systemet att avlöna befälet med inkomsterna från kronohemman tillämpats, det så kallade äldre indelningsverket, men antalet disponibla kronoegendomar medgav inte att det tillämpades fullt ut. Erfarenheterna under bland annat skånska kriget åren 1676–1679 medförde att Karl XI inledde ett arbete för att skapa ett heltäckande militärt indelningsverk, det så kallade yngre indelningsverket. De avgörande besluten fattades på riksdagen år 1682. En förutsättning för införandet av det fullständiga militära indelningsverket var reduktionen, vilken gav Kronan tillgång till ett större antal hemmansräntor än förut. Genom indelningsverket fick Sverige en armé och flotta där personalen till stor del blev självförsörjande och kronan slapp dyra kontantutgifter till löner. Riksdagsbeslutet år 1682 hade formen av ett kontrakt mellan Kronan och de olika landskapen, vilkas bönder åtog sig att sätta upp och underhålla regementen på 1200 man. Efter riksdagen följde förhandlingar mellan kronan och de olika landskapens allmoge. De tidigare danska landskapen Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän stod till en början utanför organisationen.

I praktiken fungerade systemet så att varje rote satte upp en soldat, varefter rotarna sammanfördes till kompanier om 150 man. Av roten skulle soldaten förses med ett torp och jord att bruka. Han skulle även vid behov få tillskott i form av kontantlön samt utsäde, hö och ved, hjälp med körslor med mera. Då en soldat antogs slöt han ett kontrakt med rotebönderna, där villkoren fanns fastställda. Till indelningsverkets svaga sidor hörde framför allt att ersättningen av i krig stupade eller försvunna soldater fungerade dåligt samt att arméns numerär blev otillräcklig. Dessa svagheter gjorde sig i hög grad gällande under stora nordiska kriget åren 1700–1721. Många regementen fick då helt nyuppsättas, och man tillgrep systemet att tre rotar tillsammans fick sätta upp en ny knekt, så kallade tremänningar. Dessa följdes senare även av fyrmänningar och femmänningar.

År 1812 infördes en primitiv form av allmän värnplikt, så kallad beväring, och denna var främst tänkt som en personalreserv för den indelta armén. Under andra hälften av 1800-talet kom indelningsverkets ändamålsenlighet att ifrågasättas, och det argumenterades för en starkare krigsmakt bestående av långtidsövade värnpliktiga. Under slutet av 1800-talet utbyggdes beväringen till ett värnpliktssystem i modern mening, och år 1901 beslöts att indelningsverket skulle upphöra.

Soldattorpet nr 71 Sunnebo efter år 1812 Österlid, i bosättningsregistret på Miliseum står det 147. Soldattorp nr 71 Österlid Boglös by 1:2–8,2.

Här har det bott ett antal indelta soldater under åren lopp, se nedan.

Åren 1696-1702 Håkan Hindrichssson

Åren 1709 eller 1710 Anders Svensson

Åren 1716–1719 Carl Trulsson

Åren 1719–1739 Per Olufsson Sundberg

Åren 1740–1744 Jonas Sundberg

Åren 1747–1758 Olof Sundberg Strömqvist

Åren 1759-1764 Lars Sundberg

Åren 1770–1788 Måns Sundberg

Åren 1789–1790 Petter Bog

Åren 1790 Måns Bog

Åren 1791–1794 Petter Holmqvist

Åren 1795–1800 Jonas Fogelberg

Åren 1800–1806 Nils Fogelberg

Åren 1807–1825 Jacob Mann

Åren 1826–1851 Petter Samuelsson Mann

Åren 1851–1881 Johan Johannesson Snygg Nord

Åren 1881–1912 Johan Gustaf Carlsson Nord

Inget finns kvar på platsen efter alla dessa soldater, inte ens kopparskylten från ABF:s studiecirkel i början av 1950-talet är kvar.

Jag står vid Österlids gamla soldattorp där det en gång låg och konstaterar dess läge till Y-krysset i nordost. Vägdelningen åt vänster på bilden leder åt västnordväst mot Boglösasjön och vägen rakt fram leder till byn Boglös samt till Viltvattnet nordväst om Rödemossen.

Att markerna runt soldattorpet Österlid är gammal utmark är inte svårt att se på markens flora och lövträden som till viss del står kvar, där asp, sälg och björk dominerar men se upp för armén av granar som obönhörligt är på gång.

Ett antal grävda rätvinkliga gropar syns i marken men vad de använts till vet jag inte, kanske jodkällare, avträden eller andra mindre bodar.

Den lilla trädkrypare födosökte på tallstammen invid de mer eller mindre osynliga resterna av Soldattorp nummer 71 Österlid id Boglös by.

Trädkryparen väljer ofta ett litet utrymme mellan stammen och lossnande barkstycken på gamla träd och det kan inte vara svårt att hitta i området.

Namnet trädkrypare användes år 1800 som ett skånskt dialektnamn och har sedan år 1817 blivit ett riksnamn för arten i stället för det tidigare namnet krypare. Namnet syftar på artens vana att klättra uppåt på en trädstam under födosöket. Arten har även kallats för bomkrypare.

Nästan på tomten på soldattorpet Österlid har det utspelat sig ett drama, resterna efter en ekorre och dess kamp mot övermakten ligger kvar på marken. Jag gissar på att motståndaren var en skogsmård eller en duvhök, men utesluter inte heller sparvhöken vilket då bör ha varit en stor hona.

Ekorre eller röd ekorre, ”Sciurus vulgaris”, är en art i gnagarfamiljen ekorrar som blir 20–25 centimeter lång och har en yvig, mellan 15–20 centimeter lång svans och åtminstone under vintern tydliga örontofsar. Under sommaren är den i norra Europa vanligen varmt rödbrun med vit undersida, men en mörkare gråbrun form förekommer sällsynt. I Centraleuropa och österut är arten oftare mörkbrun och den röda formen sällsyntare. Under vintern blir den gråare, i norra Sverige rent ljusgrå, utom på svansen som är rödbrun eller svart.

Ekorre förekommer i alla typer av skogar men är mest allmän i barrskog och den bygger ett eller flera klotformiga bon eller tar över gamla fågelbon vilket hände hemma hos oss vid två tillfällen under årens lopp. Vid båda tillfällena var det våra starholkar som användes. Honan föder i sitt bo 1–2 kullar, vardera med 4–5 ungar, under våren och sommaren.

Ekorre livnär sig av frön, framför allt från barrträd, men äter också mycket bokollon och hasselnötter samt knoppar, rötter och svamp. Under sommaren tar den också insekter, fågelägg och fågelungar. På hösten samlar den in och hamstrar föda, som den sedan letar upp under vintermånaderna.

Ekorre förekommer i hela Sverige och övriga Europa samt österut genom Sibirien till norra Japan. Den har blivit sällsynt på brittiska öarna i takt med att arten grå ekorre, som har inplanterats från Nordamerika, breder ut sig där alltmer.

Handeln med ekorrskinn, gråverk, var under till exempel 1500-talet av stor ekonomisk betydelse, och så sent som under 1930-talet motsvarade priset för ett ekorrskinn en halv dagslön för en skogsarbetare. Numera är ekorren liksom nästan alla andra däggdjur fredade, med undantag för skyddsjakt.

Zonticka, ”Trametes ochracea”, är en vitrötare som man vanligtvis finner på hyggen samt i lövskog och blandskog, sällan i barrskog. Arten växer vanligtvis på stubbar och liggande stammar och grenar av allehanda lövträd, särskilt björk och asp dock sällan på barrträd.

Denna relativt unga gran som växer vid Soldattorp nr 71 Österlid har någon gång i sin ungdom blivit bruten, därav den märkliga nedre stamformen, men ljus och gravitation får den att trots skadan sträva uppåt. Denna vridna form är kanske något för en träslöjdare.

Det stora och gamla samt mossbelupna betongvärnet bara några hundra meter öster om Soldattorp nummer 71 Österlid och granne med Rödemossen inbjuder till en lektion i svensk 1800-talshistoria och 1900-talshistoria under de senaste 200-åren.

Dessa betongklumpar i konisk fyrkant med ingjutna T-järn står i anslutning till betongvärnet nära Österlid men syftet med dessa betongklumpar vet jag inte, kanske strindsvagnshinder. Det har uppenbarligen även funnits något fastskruvat i de rostiga T-järnen.

T-järnen ingjutna i de mossbelupna betongklumparna har sin raka sida med hål riktade ut mot vägen eller västerut vilket skulle kunna ge en skärningspunkt i terrängen i relation med det större betongvärnet S 20 som inte ligger långt borta. Denna skärningspunkt ligger inom målområdet Spännebergen för artilleriskjutning söderifrån och det kan vara hela förklaringen. Med andra ord att observera eld från artilleripjäser och granatkastarpjäser. Man får då också räkna bort skogen som jag antar inte fanns vid tiden för de senaste två världskrigen. Omedelbart på andra sidan vägen ligger för övrigt Soldattorp nummer 71 Österlid.

Bildens betongvärn nära Österlid får mig att tänka på den gamla Skånelinjen eller Per-Albin-linjen som var ett viktigt kustförsvar för södra Sverige. Så sent som år 1977 skulle jag och mina kamrater i den 62:a Infanterihaubitsbataljonen försvara Skånes sydkust mellan Ystad och Trelleborg.

Skånelinjen, eller Per Albin-linjen som den också kallas efter dåvarande statsministern Per Albin Hansson, började byggas år 1939 och skulle fungera som en befästningslinje längs den södra kusten. Skånelinjen sträckte sig från Båstad till Vieryd och skulle förhindra mindre båtar, sjöstridsvagnar och trupper att nå land. Värnen i Skånelinjen var avsedda för flankerande eldgivning, det vill säga, längs med stranden. Endast ett fåtal hade skjutmöjligheter ut mot vattnet. Åren 1939–1940 byggdes här över 1 000 betongvärn av olika typer, de flesta genomförda av entreprenörer. Anordningar för närförsvar, skydd och hinder byggdes av trupperna. Det rådde stor tidspress, andra världskriget hade börjat, och inga kostnadsbegränsningar rådde.

Grundlinjen stod färdig hösten år 1940 medan byggande och förstärkning av skyddsrum, taggtrådshinder och eldställningar fortsatte under hela kriget. Utbyggnaden av Skånelinjen genomfördes i fyra perioder. Under den första perioden, andra halvåret av år 1939, uppfördes 267 värn utmed kusten från Rörumsån till Höllviken. Den andra perioden pågick fram till april år 1940 och omfattade sträckan mellan Abbekås och Hörte respektive Landskrona till Arild. Den tredje perioden, fram till juni samma år, år 1940, färdigställdes första linjen mellan Blekinge och Skåne. Under denna period färdigställdes 527 värn. Under fjärde perioden fram till oktober år 1940 tillkom 145 värn, vilka i huvudsak bildade andra linjen, då mellan Fortuna till Viken.

Beroende på naturliga hinder eller svagare invasionshot varierar avståndet mellan värnen. Samtidigt fanns krav för hur stort artilleri värnen skulle kunna stå emot, med extra höga krav på sträckan Landskrona till Höganäs samt på Ven. Värnen skulle endast fungera som stridsvärn med betjäning, vapen och ammunition och fältpjäser skulle vara möjliga att omgruppera.

Skånelinjen bestod av tre olika grundvärn, kulsprutevärn, kanonvärn och observationsvärn. Färdigtillverkade cementrör användes till exempel för skyttevärn. Vid sidan om byggandet av värn uppfördes även kompaniförråd och bataljonsförråd samt signalförbindelser. Vid det sistnämnda utnyttjades visserligen det permanenta telenätet men efter andra världskriget byggdes som regel särskilda förbindelser fram till värnen. I periodens början var byggandet starkt koncentrerat till stridsställningar och först åren 1941–1942 byggdes skyddsrum, de flesta i Helsingborgsområdet med störst risk för direktbeskjutning från Danmark. Ett stort antal skyddsrum byggdes av trupper och befälsskolor. Under 1950-talet började värnen byggas om och torn från stridsvagnar placerades i värnen, något som även utfördes under 1980-talet. De värn som moderniserades låg främst på Skånes östkust, något som speglar den tidens hotbild. Efterhand fick hamnstäder ett utbyggt fast försvar, till vilka olika pansarhinder ingick. Så kallade pianon eller pianovärn kunde rullas ut med räls och vagnar för att på så vis blockera gator och vägar. Ett annat exempel är så kallade hajtänder som skulle placeras i förberedda hål i gatan, något som fortfarande finns kvar i Helsingborg. De flesta värnen står fortfarande kvar, men en omfattande avvecklingsprocess pågår.