Rusarebo äng, del 2. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 942 20250531
Nordost om naturreservatet Rusarebo äng ligger den officiella parkeringen med informationstavla, toalett och den "kostängselförsedda" grinden och elstängslet som ska förhindra vildsvinen att ta sig in i reservatet. Glöm inte att stänga grinden!
Glöm heller inte att stanna för att läsa informationen om naturreservatet på den fina tavlan alldeles invid ingångsgrinden. Dess budskap förhöjer verkligen besöket i naturreservatet.
Första delen av vägen in i naturreservatet är bred och hård och får väl därför betraktas som handikappanpassad, men senare blir det något svårare att ta sig fram med till exempel rullstol och rollator men det går med lite hjälp.
Är detta ett hemskt ansikte med gapande mun eller ett hem för områdets fladdermöss, svaret är både och. Här växer också almlaven på den kraftfulla och knotiga almstammen.
Almlav, ”Gyalecta ulm”, är rödlistad som ”Sårbar” eller ”VU” och förekommer främst i södra och mellersta Sverige men har även några enstaka förekomster upp till Åsele Lappmark. Arten växer på gamla ädellövträd och till mer än 80 % på ask och alm. I norra Sverige växer arten även på sydvända klippväggar av dolomit eller kalksten. Almsjuka och askskottssjukan är hot liksom avverkning av alléer och igenväxning av öppna lövmarker med ädellövträd.
Lunglav, ”Lobaria pulmonaria”, är rödlistad som ”Nära hotad” eller ”NT” och är spridd men ovanlig över större delen av landet. Den växer på gamla lövträd eller på vid enstaka tillfällen på klippor i skogar med lång trädkontinuitet och kräver, åtminstone periodvis, hög luftfuktighet.
Arten lunglav kan också förekomma i alléer och på vårdträd men har i Sydsverige minskat genom en kombination av luftföroreningar och avverkningar. I norra Sverige förekommer arten ofta på sälg och rönn och en stor älgstam kan då minska dessa lövträds reproduktion.
Tandrotens artnamn ”bulbifera” kommer av latinets, ”bulbus” för ”lök” och ”ferre” för ”bära” och betyder således ”lökbärande”. Det syftar på de lökliknande groddknoppar som sitter i bladvecken. Det svenska namnet tandrot syftar dock på jordstammen, som är tandlikt knölig.
Bildens skogsfräken, ”Equisetum sylvaticum”, är en art i familjen fräkenväxter och är flerårig och blir mellan 20–60 centimeter hög. Från den krypande jordstammen växer det under april–maj upp sporaxbärande skott med snart utväxande förgrenade sidogrenar. Från jordstammen växer det senare upp sterila skott med upprepat greniga sidogrenar och hela växten är grön till gulbrun. Arten är utbredd kring norra halvklotet på fuktig skogsmark, ängar, fjällhedar och vägkanter, allmän i hela Sverige med undantag av Öland och Gotland.
Bildens träjon, ”Dryopteris filix-mas”, är en art i familjen träjonväxter som har cirkumpolär utbredning och finns även i Mellanamerika och Sydamerika. Det är en kraftig, mellan 60–120 centimeter hög ormbunke med mjuk, mörkgrön bladskiva av två gånger upprepat flikiga till parbladiga blad. Bladskaften är vanligen tätt brunfjälliga och porgömmesamlingarna täcks av runda fjäll. Arten, som ibland odlas som prydnadsväxt, påträffas i skogsmark, i raviner, vid bergrötter och i stenrösen. Den förekommer i hela Sverige, allmänt norrut till Hälsingland och tämligen sällsynt norr därom. Arten har förr använts mot inälvsmask. Bilden visar hur den rullar upp sina väl förpackade blad.
Bildens hassel, ”Corylus avellana”, är en art i familjen björkväxter och den så kallade korsreaktiviteten mellan björkpollenallergenet Bet v I och motsvarande allergen i hassel är mycket hög. Därför reagerar cirka 80 procent av björkpollenallergiker även på hasselpollen och ofta också på hasselnötter.
Fynd av hasselnötter har hittats i Sverige på boplatser från bland annat stenåldern och unga stammar användes som skaft till flintyxor, flätverk och korgar. Tidigt anlades nottagårdar, nötgårdar, där man odlade hassel för frukternas skull. I de svenska landskapslagarna skyddades hassel som ett bärande träd och plockningen av nötter från träd på andras mark var reglerad i lag.
Arten är en vanligen storväxt, upptill 8 meter hög, mångstammig buske men någon gång kan den bli ett upp till 12 meter högt träd.
Ängsviol eller hundviol, ”Viola canina”, är en art i familjen violväxter och är en flerårig, mellan 10–15 centimeter hög ört med vid basen grenad stjälk och skaftade, avlångt hjärtlika, mörkgröna, tjocka och naggade blad där bladrosett vid marken saknas.
Sankt Pers nycklar, ”Orchis mascula”, är en art i familjen orkidéer och är en flerårig, mellan 15–35 centimeter hög ört med stora, äggformiga rotknölar, tjock stjälk och 3–4 breda, ovan mörka och ofta mörkfläckiga blad.
Rusarebos historia går långt tillbaka i tiden. Redan under senare delen av medeltiden var denna vackra plats troligtvis bebodd eller brukad. Rusarebo kan betyda att området använts som hästhage, russ. Det äldsta kända belägget för att bebyggelse funnits i området är från 1600-talet. Gården på Rusarebo låg svårtillgängligt och var svårbrukad, vilket troligtvis var anledningen till att den inte var särskilt högt värderad trots den näringsrika marken. Under 1700- till 1800-talet tillhörde Rusarebo omväxlande gårdarna på Ohs och Hindekind och var den lägst värderade gården i församlingen. ”Här fruktbaraste jord, men så stenbunden och ojämn att det knappast var möjligt, åtminstone ej lönande, att odla den till åker”, enligt J. Allvin 1852. Gården på Rusarebo övergavs vid mitten på 1800-talet, men lämningarna av husgrunden syns än idag här på platsen. De sista brukarna som bodde här var änkan Ingrid Jonasdotter och Märta Svensdotter, vilka dog 1856 respektive 1858. Även om gården lämnats fortsatte troligtvis ägorna att användas för bete. Det berättas att under 1930-talet rodde Hedvig Karlsson vare dag över sjön Hindsen från gården i Ingabo för att mjölka korna som gick på lösdrift på Rusarebo.Fram till början av 1900-talet var ängen den viktigaste delen av den småländske bondens jordbruksmark. En stor del av gårdens mark användes för ängsbruk. Det var ängen som gav vinterfoder åt djuren på gården. Djuren gav i sin tur gödsel till åkrarna där familjen odlade korn, råg och med tiden även havre och potatis för att försörja sig.
På Rusarebo har den artrika ängsmarkerna bevarats tack vare fortsatt skötsel och slåtter. Här kan de värdefulla ängsarterna fortsätta att blomma både till fröjd för människan och som en viktig del av platsens rika mångfald med humlesurr och fågelsång. Rusarebo äng avsattes 1960 som naturminne. Då röjdes de tidigare slåtterängarna fram, skogen gallrades och återhamling av träd skedde. Ängarna har sedan dess hävdats genom årlig slåtter.
Alm, ”Ulmus glabra”, är en art i familjen almväxter och är vanlig i Sverige från Skåne i söder till Uppland i norr men är sällsynt norrut. Det är ett mellan 30–40 meter högt träd med rak stam, mörk, grov bark och tät, välvd krona. Bladen är kortskaftade, mellan 8–15 cm långa och mycket sträva. Bladkanten är dubbelsågad och bladbasen skev och alm kan förväxlas med lundalm och vresalm.
Arten blommar på bar kvist under april–maj och blommorna är samkönade och har rödvioletta ståndarknappar. Nötfrukten är omgiven av en oval vinge vilket syns tydligt på min bild.
I Sverige förekommer två underarter av alm, skogsalm och bergalm där bergalm förekommer främst i de norra delarna av utbredningsområdet.
Almar drabbas tyvärr av den besvärliga svampsjukdomen almsjuka, som dödar hela träd.
Almsjuka är en parasitsjukdom på alm, lundalm och vresalm som orsakas av någon av sporsäckssvamparna ”Ophiostoma ulmi” eller ”Ophiostoma novo-ulmi där den senare är mer aggressiv och dödar träden fortare.
Svamparnas sporer sprids med skalbaggarna mindre almsplintborre, tandad almsplintborre och större almsplintborre när dessa näringsgnager på levande grenar i almkronan. Sporerna gror och bildar mycel som växer in i almens kärlsträngar, och svampen kan då även spridas med vätskeströmmarna.
Bildens blommande hägg, ”Prunus padus”, är en art i familjen rosväxter och är en buske eller ett upp till 15 meter högt träd, vars unga grenar är uppåtriktade och äldre mer vågräta, gamla träd har rundad krona med nedhängande grenar. Häggen förökar sig lätt med rotskott och barken, som är gråbrun, innehåller bitterämnet amygdalin och doftar därför starkt av bittermandelolja om den krossas. De mattgröna bladen är ovala, sågade och rynkiga. De regelbundna, vita, sött doftande blommorna sitter i 8–15 centimeter långa, täta hängen och blomningen inträffar under senvåren.
Frukten, som ofta kallas häggbär, är en liten svart stenfrukt med mycket kärv, sammandragande smak. Av frukterna kan man göra saft och likör sedan de blivit frostbitna om hösten. Förr användes frukterna till vinberedning och vid brännvinstillverkning, då man av dem fick en smak som påminner om persika. I Norrland kallas frukterna fattigmanskörsbär.
Avkok av blad och bark har använts inom folkmedicinen, och kvistar har ansetts hålla råttor, möss och mullvadar borta. Veden är hård samt seg och den ansågs förr särskilt lämplig till tunnband och har åter börjat användas som slöjdvirke.
Det 5–15 centimeter långa, tätblommiga och toppställda axet hos Sankt Pers nycklar innehåller stora, purpurröda blommor som kommer under maj–juni med treflikig, mörkprickig läpp och uppåtriktad sporre.Bilden visar arten Sankt Per nycklar väl skyddad och omgiven av brännässlor.
Rikbark är en term som avser träd där pH-värdet i barken är högre än 5 och där näringstillgången också är god. Termen används främst om lavpåväxt och mosspåväxt på träd. Rikbarksträd med riklig lavpåväxt är bland annat alm, ask, asp, lind och lönn.Fattigbark är en term där pH-värdet i barken är lågt, mellan 3,5–4, liksom näringstillgången. Termen används främst om lavpåväxt och mosspåväxt på träd. Fattigbarksträd, såsom barrträd, alar och björkar, har en förhållandevis svagt utvecklad epifytvegetation av lavar och mossor.
Bilden visar lavarten kort skägglav med flera arter som gärna växer på ädellövträdens näringsrika bark.
Bildens humleblomster, ”Geum rivalen”, är en art i familjen rosväxter och är en flerårig, mellan 15–45 centimeter hög, mjukhårig ört med grenig jordstam. Blomningen inträffar under maj–juni och arten hör hemma i norra halvklotets tempererade trakter och växer på våt, näringsrik mark, i fuktig skog, på ängar och vid stränder. Den är allmän i större delen av Sverige, mindre allmän endast i norrländska skogslandet och i fjälltrakterna når den skogsgränsen.
Arten Sankt Pers nycklar hör hemma i Europa, Asien och Nordafrika på torr, kalkförande mark och i Sverige är den allmän på Öland och Gotland och mer eller mindre sällsynt på fastlandet norrut till Uppland. Den är som alla orkidéarter i Sverige fridlyst.Bilden visar arterna Sankte Pers nycklar med gullvivor i bakgrunden.
Här är platsen för det gamla torpet Rusarebo med sjön Hindsen i bakgrunden. Hindsen är en sjö i Jönköpings län, öster om Värnamo som har en yta på 13 kvadratkilometer och med ett tillrinningsområde på 40 kvadratkilometer. Huvudavloppet går åt norr genom Hindsenån till Härån som är ett tillflöde till Lagan. Ett mindre avlopp i söder leder dock en del vatten till sjön Flåren i Toftaån–Skålån som också är tillflöden till Lagan. Sjönamnet, år 1679 Hinsin Lacus, ingår som förled i gårdnamnet Hindsekind, år 1272 Inzakind. Namnet är dock till sitt ursprung dunkelt och möjligen betyder det ”Hindsjön”.
Här ser man den jättelika almen med en omkrets på mer än 5,5 meter som ligger vid platsen för det gamla torpet Rusarebo. Torpet är borta sedan länge men almen lever och finns kvar och är ett fantastiskt naturminnesmärke.
Bildens gullviva är en av de mest kända och allra mest omtyckta av Sveriges vilda växter. Den är alltid lätt att känna igen och har förärats ett stort antal dialektala namn. Arten som har många folkliga namn, har brukats som te och till vinframställning. Blommorna har använts som brännvinskrydda och knopparna som ersättning för kapris. På sina håll har bladen använts i sallader, till soppa och som spenat. Avkok på rötterna har nyttjats inom folkmedicinen som urindrivande och slemlösande medel. Gullviva är fridlyst och får inte plockas i Skåne, Hallands och Örebro län och uppgrävningsförbud råder i hela Sverige. Gullvivan är Närkes landskapsblomma.
Bildens art trebandad skogsblomfluga, ”Dasysyrphus tricinctus”, är en medelstor fluga med gult ansikte och svart mittstrimma, mörka antenner och typiska, gula tvärband på bakkroppen. Arten är en vanlig art framför allt i fuktiga och öppna marker. Här födosöker den på eller i en maskroskorg.
Här är platsen för det gamla torpet eller gården Rusarebo, som är borta sedan länge, och är ett namn som kanske kan härledas till ordet russ för gotlandsruss, skogsruss, skogsbagge, russ, som för övrigt är en mycket gammal ponnyras från Gotland.I området runt torpgrunderna hade vi under ett antal år nöjet att finna den lilla och ovanliga desmeknoppen men sedan några år tillbaka är den tyvärr inte kvar och kanske har den utgått ur Rusarebo ängs flora.
Desmeknopp, ”Adoxa moschatellina”, är rödlistad som ”Nära hotad” eller ”NT”, förekommer främst i södra delarna av landet, enstaka spridda förekomster finns till åtminstone Medelpad. Arten växer i skilda miljöer, företrädesvis i lövskog där marken är fuktig, skuggig, näringsrik och mullrik. Fortfarande finns ett stort antal lokaler, men i flera landskap har den minskat starkt enligt upprepade provinsvisa inventeringar, bland annat i Skåne och Uppland där arten minskat med runt 50 % på cirka 60 år. Så stor minskning har inte noterats i andra landskap men i flertalet råder enighet om att arten minskat och kommer att fortsätta minska beroende på bland annat att marker växer igen, skogar avverkas och ändrade hydrologiska förhållanden med mera.
Desmeknopp är en liten, kal och spröd flerårig ört. Den har en tunn, krypande jordstam, vilket gör att växten breder ut sig och blir beståndsbildande. På jordstammen bildas lökliknande strukturer som utgör växtens övervintringsorgan. De blommande skotten blir högst 1 decimeter höga och har vid sin bas 1–3 blad som är två gånger trefingrade samt på stjälken två motsatta blad. Blomställningen är ett litet fyrkantigt huvud med 5 blommor, en toppblomma och fyra korsvis ställda sidoblommor. Toppblomman är fyrtalig, medan de fyra sidoblommorna är femtaliga. Blommorna är gulgröna med nedtill sammanvuxna, ovala kronblad och 8 respektive 10 ståndare. Frukten är en stenfrukt med fyra eller fem stenar och den är rund och grönaktig. Hela växten är svagt myskluktande. I blommande stadium kan desmeknopp inte förväxlas med någon annan art i den svenska floran, men bladen liknar något dem hos nunneörter och vitsippa.
Bilden visar minnesplattan för torpet Rusarebo.
Bildens blåsuga, ”Ajuga pyramidalis”, är en art i familjen kransblommiga växter och är en cirka 10 centimeter hög, flerårig ört med tät, ullig hårighet och ett pyramidlikt växtsätt. Blomställningens små ljusblå blommor döljs delvis av de mycket stora stödbladen, som oftast är violettanlupna. Arten blommar under maj–juni och är till sin utbredning europeisk. Den växer i backmarker, hagmarker och ängsmarker och finns i hela Sverige, om än sällsynt mot norr.
Död ved lever vilket bilden bevisar med de många insektshålen som indikerar att många insekter lämnat veden som fullbildade insekter
Det är både vilsamt grönt och avstressande grönt när man vandrar utmed de små vackra stigarna i naturreservatet Rusarebo äng.
Bildens blommande hundstarr eller småstarr, ”Carex nigra”, är en art i växtfamiljen halvgräs och är en flerårig, mycket variabel stråväxt med 10–40 centimeter höga strån, som utgår från en vågrät jordstam. Blomningen som man ser på bilden sker vanligtvis i juni men bilden är tagen i medio maj. Arten, som hör hemma på norra halvklotet, växer på fuktig gräsmark och i kärr samt är allmän i hela Sverige och når upp i lågalpina bältet. Den hybridiserar med ett flertal andra starrarter vilket gör dessa arter svårbestämda.
Bilden visar en 25 centimeter lång svart skogssnigel som glider omkring i naturreservatet på sitt glidslem. Detta är det största exemplar jag sett och "bråttom" hade den också.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan