Jätte-enen i Ryd, gröna mätare och lurviga larver 20200807

Jätte-enen i Ryd, norr om Åkers kyrkby, sydväst om Skillingaryd har en ungefärlig omkrets på 166 centimeter i brösthöjd, det vill säga, 130 centimeter ovan mark och dess diameter är då cirka 53 centimeter.
Enen i Ryd är i sanning en jätte och mäktig att skåda och benämningen enbuske har förlorat sin betydelse och eneträd är verkligen en bättre beskrivning på vad man får se vid ett besök i Ryd.
Jätte-enen i Ryd är inte heller fridlyst vilket den naturligtvis borde vara. Foto Lo Claesson, Vaggeryd.
Den äldsta enebuske som hittats i Sverige var enligt uppgift hela 840 år gammal och påträffades i Sareks nationalpark.
Jätte-enen i Ryd visade sig efter en mätning vara hela 17,17 meter hög och är med det världens högsta en, ”Juniperus communis”, mätningen genomfördes av biologerna Kouta Räsenen och Fredrik Jakobsson.
Ryd-enen är med andra ord världens högsta ”Juniperus communis”, den i Sverige enda vildväxande arten i ensläktet, men det finns hela 10 meter högre enar i delstaten Oregon, USA, men dessa tillhör arten ”Juniperus occidentalis”. Foto Lo Claesson, Vaggeryd.
Enen var en av de första buskarna som invandrade till Sverige när isen drog sig tillbaka efter den senaste istiden och kan bli upp mot 2000 år gammal.
Ryd-enen kanske kan vara mellan 500-600 år gammal och ”föddes” då under 1400-talet eller 1500-talen.
Vaggeryds kommun har därmed fått en världsmästare i klassen ”Världens högsta Juniperus communis”! Foto Lo Claesson, Vaggeryd.
Dagfjärilsmätare, ”Geometra papilionaria”, flyger från slutet av juni och in i augusti och det är en nattfjäril, en mätare, som man faktiskt kan hitta även under dygnets ljusa timmar.
Foto Linn Törnberg, Skillingaryd
Dagfjärilsmätaren är grön med två hela eller uppdelade vita band på bägge vingovansidorna. Den kan bli drygt 5 centimeter mellan vingspetsarna och i formen påminner den mer om en dagfjäril än en mätare, och det är därför den heter just dagfjärilsmätare.
Foto Linn Törnberg, Skillingaryd
Arten dagfjärilsmätare förekommer över praktiskt taget hela landet, men blir ovanligare norrut och den saknas i fjällkedjan samt flyger i lövskog och på hagmarker. Larven lever på björk, al, hassel och sälg och förpuppning sker i löst sammanspunna blad på marken.
Foto Linn Törnberg, Skillingaryd
Gräsulv, ”Macrothylacia rubi”, förekommer på såväl torra som friska öppna gräsmarker av olika slag, ofta på ängsmarker och gräshedar, men även i kraftledningsgator, gläntor, utmed vägkanter eller på gräsrika hyggesmarker. Foto Fredrik Törnberg, Skillingaryd.
Gräsulvshonan lägger upp till 250 ägg på många skilda underlag, ofta på grässtrån och andra växter men även på stenar, trädstammar och ljusdukar. Äggen läggs i oregelbundna hopar med 30–40 ägg i varje och kläcks efter två till tre veckor. Larven lever hela tiden enskilt, och äter av många olika gräs, örter eller låga buskar. Foto Fredrik Törnberg, Skillingaryd.
När larverna av gräsulv störs spänner de musklerna och rullar ihop sig till en jämförelsevis hård rulle. Larven övervintrar hoprullad i en håla nära markytan eller i en grästuva. Särskilt i södra Norden kan larverna ibland komma fram under milda, snöfria vinterdagar eller ses på vårsnön i mars–april. De äter inte efter övervintringen och kryper ned för att förpuppa sig i slutet av april eller början av maj, gärna nära övervintringsplatsen. Hår från den vuxna larvens rygg eller från kokongen lossnar ganska lätt och kan orsaka hud- eller slemhinneirritationer hos känsliga personer. Foto Fredrik Törnberg, Skillingaryd.
Bästa gälsningar
//Dan