Kremlornas skog – Skillingaryds skjutfält, del 4 20200818

Nu rör vi oss i det vackra området alldles väster om Östersjön eller Hässlehultshöjden och den ålderdomliga betongvärnen användes fordom till skydd vid handgranatskastning.
Skinnticka, ”Coltricia perennis”, växer på mager mark i sand och grus i barrskog, vägkanter och på skogsvägar men sällan i lövskog. Detta är ingen matsvamp.
Även svampar kan bli svampangripna, i detta fallet är det en rödbrun stensopp eller Tallkalle som angripits av en snytsvamp eller snylting.
En Tallkalle som infekterats av snyltingen får ett vitt mögelliknande överdrag och hatten slutar att växa och foten sväller upp och blir abnormt stor. Ibland ser hatten bara ut som en liten kapsyl ovanpå en enorm fot. Så småningom förvandlas hela fruktkroppen till en lysande gul massa.
Naturligtvis är bildens Tallkalle oätlig när den råkat ut för detta och skall ratas som matsvamp redan när de första tecknen på infektion visat sig. Den som är intresserad av att färga ullgarn kan däremot ha nytta av svampsnyltingen, som då ger en gul färg.
Bildens art gul svampsnylting är nog vanligast på Karl-Johan eller Grankalle men även på Rödbrun stensopp eller Tallkalle vilket bilden visar, men snyltingar angriper även andra soppar.
Om nu den rödbruna stensoppen hör ihop med tall och därför kallas Tallkalle så borde med samma logik bilden Karl-Johan eller stensopp kallas Grankalle då den hör ihop med gran.
Stensopp eller Karl-Johan, ”Boletus edulis”, är en av våra mest populära matsvampar efter den gula kantarellen. Svampen har ett ljust ådernät på foten och en mild, nötlik smak, om ådernätet är mörkt och rörmynningarna rosa är det den oätliga gallsoppen, ”Tylopilus felleus”.
De gula rören på äldre exemplar av en Karl-Johan kan användas till att färga ullgarn vackert gult.
Jag lägger dock en snyltingvarning på bildens Karl-Johan på grund av den förstorade foten.
Området alldeles väster om Östersjön, Hässlehultshöjden, är en fantastisk miljö med stora tallar och en rik biologiska mångfald. Hade inte området varit militärt övningsområde hade jag definitivt föreslagit det som nyckelbiotop, men det kanske man kan göra ändå!?
I området brukar man kunna få se och höra lärkfalk, "Falco subbuteo", och kanske häckar de i närheten.
Under en av de ståtligaste tallarna nästan i strandkanten av gölen låg denna vackra fjäderpenna, kanske tillhörde den en hornuggla eller en tjäderhöna?
Mörkringad flugsvamp, ”Amanita porphyria”, är giftig och ska därför inte användas som matsvamp. Ringen har dock ännu inte blivit mörk av sporernas färg.
Bildens sandsopp, ”Suillus variegatus”, är en art hattsvamp i basidiesvampsordningen ”Boletales”.
Svampen har gult kött vilket vanligen blånar något vid brytning och har en något obehaglig doft som påminner om klorgas.
Sandsoppen, som förr kallades fräkensopp, är ätlig och påträffas allmänt i tallskog över hela Sverige samt är Dalarnas landskapssvamp.
Bildens mjölskivling, ”Clitopilus prunulus”, har en 3–10 centimeter bred, köttig hatt och 2–6 centimeter hög, vit fot.
Köttet är vitt med en lukt som påminner om mjöl eller jäst, smaken är mild, och svampen är en god matsvamp.
Arten påträffas allmänt i större delen av Sverige från sommaren till hösten i parker, hagmarker och skogsängar eller som här i på en tallmo.
Giftiga förväxlingsarter finns dock och dessa är små, vita trattskivlingar samt bolmörtsskivling.
Bockspindling eller bockspindelskivling, ”Cortinarius traganus”, är en klassisk förväxlingssvamp till blåmusseron. Blåmusseronen har dock aldrig spindelvävslika hyllerester på hattkant eller fot, ej heller bruna skivor, se de två följande bilderna.
Bockspindelskivlingen växer i barrskog, på torr mark bland mossa med gran och tall, gärna i äldre skog precis som här.
Bockspindelskivlingen är en mellanstor skivling där hatten som ung bollik, men som senare planar ut sig. Hattens ovansida är sidenglänsande, vit som ung, senare violett, blir brun i mitten men ljusnar med åldern. Skivorna är rätt glesa, vidvuxna eller något nedlöpande och till en början gulbruna, senare mörkare av det bruna sporpulvret. Svampköttet är gulbrunt och rostbrunt i foten. Smaken är obehaglig, doften, speciellt då svampen torkar, är stark och äcklig. Vissa upplever dock doften som angenämt fruktartad, andra som äckligt söt.
Bästa hälsningar
//Dan