Stensjökvarnskogen eller Stensjöreservatet, del 3 20200829

Innan ni, bästa läsare börjar att läsa vill jag bara påminna er om att alla mina krönikor här, det vill säga över hundra, ligger på en lång rad rakt ner! Det är bara att skrålla neråt ellet uppåt, hur ni nu vill se det, och sedan är det bara att läsa!
Vi besöker en unik taggsvampskog med många sällsynta arter på samma plats som lever i symbios med granar som är närmare 120 år gamla i ett landskap som är kuperat med åsryggar och branter.
Efter några meter in i norra kärnområdet finner ni denna stora och fina myrstack med en inbyggd grangren och då vet ni att ni är rätt.
Det är i anslutning till denna åsrygg, med en historia som går tillbaka till den senaste istidens avsmältningsskede, som de många arterna av rara taggsvampar växer. Det är bitvis lite oländig terräng så ta på ordenliga skor, kängor eller stövlar i samband med besöket. 
Skarp dropptaggsvamp, ”Hydnellum peckii”, är oftast mindre än släktingen dropptaggsvamp, ”Hydnellum ferrugineum”, och hittas oftast i granskog, men går även att finna i tallskog. Hattöversidan är som ung vitaktig, och bär ofta blodröda droppar redan utan att man klämt på den. Taggarna som unga ljusa och smaken är efter en stunds tuggande brännande skarp.
Skarp dropptaggsvamp, ”Hydnellum peckii”, här väl inbäddad i husmossa och till vänster ser man vitt och gult svampmycel som är själva svampindividen, det som här har hatt och fot är en sporproducerande fruktkropp.
Skarp dropptaggsvamp, ”Hydnellum peckii”, ser nästan ut som om den är murken och möglig men det är så här de ser ut när de har stått några dagar i skogen. Detta är ingen matsvamp!
Svart taggsvamp, ”Phellodon niger”, lever i symbios med både barr- och lövträd. I barrskog är slutavverkning det största hotet mot den svarta taggsvampens överlevnad och det beror på att när träden fälls dör rötterna och svampens livsnerv stryps. Barrskogsformen är särskilt utsatt eftersom den föredrar att växa i äldre, virkesrika skogar som avverkas och försvinner i rask takt.
Den svart taggsvampens undersida är naturligtvis som namnet på denna grupp säger försedda med sporproducerande taggar, inte skivor, inte rör, inte åsar.
Orange taggsvamp, ”Hydnellum aurantiacum”, hotas främst av skogsavverkning. När träden fälls dör de livgivande rötterna vilket innebär slutet för orange taggsvamp. Den tycks försvinna helt efter slutavverkning, markberedning och plantering av skog. Taggsvampen kan däremot leva och må väl om vegetationens karaktär upprätthålls genom ett skonsamt eller tillfälligt skogsbete med nötkreatur.
I bakgrunden, i närheten av den blå kängan, växer en fjällig taggsvamp, "Sarcodon imbricatus".
Hatten hos arten orange taggsvamp är som ung vitaktig, senare orange från mitten. Köttet är svagt zonerat, orange i foten och vitt till gulaktigt i hatten och arten växer i barrskog. Arten kan förväxlas brandtaggsvamp, "Hydnellum auratile", men denna art är inte funnen inom området.
Orange taggsvamp förekommer spridd i stora delar av landet förutom i Skåne och nordvästra Sverige. Flest växtplatser är kända från norra Götaland, östra Svealand och vidare upp till södra Norrland. Lokalt kan svampen vara mindre allmän i trakter med stor andel äldre barrskog. Den totala populationen i landet bedöms ha minskat kraftigt och fortsatt kommer att minska då arten är knuten till en produktiv skogsmiljö som successivt avverkas. Möjligen har den även minskat eller försvunnit på grund av kvävenedfall och eutrofiering, framförallt i sydvästra Sverige. På många ställen där arten uppträder idag är det sannolikt fråga om gammalt mycel och nyetablering med sporer sker troligen bara sällsynt. Svampen är rapporterad från stora delar av Europa men den uppges på många håll ha minskat eller försvunnit och den är idag rödlistad i flera europeiska länder.
I Sverige är den rödlistad som "Nära hotad" eller "NT".
Fjällig taggsvamp, ”Sarcodon imbricatus”, är en svamp som är fjällig och gråbeige på översidan. Äldre svampar har mörkare ovansidor med ett större inslag av brunt. Hattens undersida är ljusare grå och har de för taggsvamparna karakteristiska taggarna. Den växer på marken i granskog, ofta i stora ringar. Arten är ätlig och i svampböcker rekommenderas yngre exemplar med hattdiameter under tio centimeter till stekning. Större och äldre exemplar, som ofta är beska i smaken, rekommenderas endast för inläggning. Fjällig taggsvamp angrips sällan av larver och sniglar.
Från och med mitten av 1900-talet och fram till år 1999 inbegrep artbegreppet fjällig taggsvamp även motaggsvamp, ”Sarcodon squamosus”, som för övrigt vissa år växer rikligt på södra delen av Skillingaryds skjutfält. DNA-studier har dock visat att det rör sig om två skilda arter. Motaggsvamp växer med tall och är till skillnad från fjällig taggsvamp användbar för att färga garn.
Fjällig taggsvamp är Gästriklands landskapssvamp.
Bitter taggsvamp, ”Sarcodon fennicus”, växer framförallt i äldre, avverkningsmogen barrskog och lever under ett ständigt hot om att skogen ska avverkas och deras växtplats ska försvinna. Den trivs inte i äldre barrskogar och naturskogar som genom avverkning brutits isär till mindre skogspartier. Troligen tål arten försiktig plockhuggning om barrträd av olika ålder lämnas kvar och om träden får växa i sammanhängande skogar. Arten är rödlistad som "Sårbar" eller "VU".
Trattaggsvamp, ”Phellodon tomentosus”, växer på marken bland mossor och lavar i barrskog, helst blåbärsgranskog och lavtallskog.
Trattaggsvampen är användbar som färgsvamp och klassas till och med som en mycket bra färgsvamp. Anledningen är att den dels är allmän och lätt att känna igen och lätt att plocka, dels för att den ger en vacker och ljushärdig, gulbrun färg på betat ullgarn och på silke i förstabadet vid lågt, svampstyrt pH, cirka 5. I efterbaden minskar färgen, och garnet blir ljusare och ljusare brunt. Vid förhöjt pH, cirka 8-9, övergår färgämnet som är teleforsyra till en blåaktig ton, och man får ett överraskande, mycket mörkt, blåsvart till brunsvart förstabad, med bra ljushärdighet på garnet. Det blå inslaget visar sig tydligt i efterbaden, och i bad 2-3 blir det ljusblått till blåbeige.
Bildens trattaggsvamp tillhör taggsvamparna som är ett samlingsnamn på basidsvampar där hymeniet anläggs på utsidan av små taggar. Flertalet är hattsvampar med taggarna på hattens undersida, medan andra saknar fot och ofta är tryckta mot underlaget.
Bland släktena kan nämnas blektaggsvamparna med tre svenska marklevande arter med köttiga fruktkroppar, bland annat blek taggsvamp som är en läcker matsvamp.
Korktaggsvampar har cirka tretton svenska marklevande arter med korkartade fruktkroppar, lädertaggsvampar med fyra svenska marklevande arter med läderartade fruktkroppar, samt fjälltaggsvampar med omkring tio svenska marklevande arter med köttiga fruktkroppar bland annat fjällig taggsvamp. På död ved finns många olika släkten med den vackra snövita arten koralltaggsvamp som jag bland annat sett i bokskogen i Gamla Åminne naturreservat utanför Värnamo.
Svart taggsvamp, ”Phellodon niger”, är en marklevande svamp som är relativt lätt att känna igen på sina sega, korkartade fruktkroppar med sammetsluden, brunsvart till svartviolett hatt och vitaktig kant. Foten är till skillnad från andra arter i samma släkte kraftig, ofta 1-2 centimeter tjock. En annan bra karaktär är att köttet har en hård, svart kärna och ett mjukare yttre skikt. Den svarta taggsvampen påminner något om arter från släktet ”Hydnellum”, men dessa har brunt sporpulver medan ”Phellodon”-arternas sporpulver är vitt.
Svart taggsvamp, ”Phellodon niger”, är funnen i hela Sverige och är känd från många lokaler men är sannolikt på tillbakagång eftersom den främst växer i äldre, produktiv barrskog, gärna i skogar med trädkontinuitet. 
Den skarpa dropptaggsvampen blöder blodrött på unga exemplar men på detta äldre exemplar är blodrött förändrat till blekt rosa.
Ännu en bild på arten skarp dropptaggsvamp, ”Hydnellum peckii”.
Dofttaggsvamp, ”Hydnellum suaveolens”, är rödlistad som ”Nära hotad” eller ”NT”, och är en marklevande svamp som bildar mykorrhiza med träd. Arten lever främst i barrträdsmiljöer och oftast på bördig eller kalkrik mark. Den förekommer främst i skogar som inte påverkats av kraftig störning, till exempel slutavverkning, markberedning, körskador, gödsling eller dikning.
Bilden visar arten dofttaggsvamp, ”Hydnellum suaveolens”, underst och arten bitter taggsvamp, ”Sarcodon fennicus” överst.
Dofttaggsvampen främjas av en varierad trädslagsblandning, gamla träd och olikåldrighet. Träd och livsmiljö bör skyddas genom att lämna trädgrupper, ytor eller zoner. Undvik kraftig påverkan på mark eller vegetation genom till exempel slutavverkning, markberedning, körskador, gödsling eller dikning.
Bitter taggsvamp, ”Sarcodon fennicus”, rödlistad som "Sårbar" eller "VU", är sällsynt funnen från Småland, Bohuslän, Västergötland och Östergötland norrut till södra Västerbotten. Arten har en något östlig utbredning i Svealand och Norrland.
Bitter taggsvamp är mykorrhizabildande och växer under tall och gran i mossig, äldre barrskog, gärna på kalkrik mark. Fruktkroppar uppträder från augusti till oktober.
Arten bitter taggsvamp missgynnas av skogsbruk där äldre barrskogar och naturskogar fragmenteras och trädkontinuiteten bryts. Eftersom arten huvudsakligen växer i äldre, avverkningsmogen barrskog hotas flera växtplatser av slutavverkning. På sikt påverkas arten även negativt av kvävenedfall och försurning.
Bilden visar arten orange taggsvamp, ”Hydnellum aurantiacum”, och av alla de rara taggsvamparna i denna krönika som jag sett växte på den branta västra sidan av åsryggen ner emot ett mosseparti där det sparsamt växte rödgul trumpetsvamp. Området i stort är öster om Stensjön och nordost om Stensjökvarn.
Orange taggsvamp bildar mykorrhiza med både gran och tall och den förekommer främst i äldre skogar med kontinuitetsskogskaraktär. Mest frekvent är den i äldre mossrik granskog, men då bara i skogar inom granens naturliga utbredningsområde och i bestånd med långvarig grankontinuitet. Påfallande många granskogar med arten är av lågörttyp där det finns ett visst inslag av kalkgynnade örter, till exempel blåsippa. Dessa skogar är ofta olikåldriga och skiktade och bär normalt en prägel av ett tidigare skogsbete. Ibland uppträder svampen i en helt annorlunda barrskogsmiljö, nämligen med tall i magra, ljusöppna sandtallskogar såsom grusåsar och lavtallhedar.
På detta illa medfarna exemplar av arten orange taggsvamp ser man tydligt den brandgula eller orangefärgade foten.
När man delar arten dofttaggsvamp, ”Hydnellum suaveolens”, ser man tydligt den typiskt och vackert blå färgen.
Orange taggsvamp, ”Hydnellum aurantiacum”, ett exemplar där man knappast kan mer än kan skönja den vackert brandgula, orangefärgade foten.
Välkomna hit men var rädd om naturen, den är åtminstone bitvis i området mycket känslig för trampskador!
Bästa hälsningar
//Dan