
Igelkotten minskar tyvärr i antal, det går att se tydliga trender i olika data på att det sker en minskning, främst i södra delen av landet, och det gör att igelkotten nu kommer in på rödlistan, som "Nära hotad" eller "NT".
Igelkotten har troligen funnits i mer än 30 miljoner år och är svår att förväxla med andra arter i Sverige och det beror främst på att kroppen är täckt av taggar, vilket gör den unik och omisskännlig.

Igelkotten är fridlyst vilket innebär att man inte får flytta den och enligt lagen räknas det som ”jakt”. Att flytta igelkottar är dessutom i regel meningslöst eftersom den rör sig över stora områden och snart lämnar den plats dit den flyttats till. De är alltså inte så trogna en speciell plats mer än högst tillfälligt.

Igelkotten äter det mesta av olika slags djur i lämplig storlek som sniglar, daggmaskar, skalbaggar och andra insekter, små grodor, ödlor och ungar av sorkar och möss. Den äter även kadaver samt vegetabilier som bär, ollon och svampar. Även ormar dödas och äts, huggormar dödas med ett bett i nacken, och även om igelkotten skulle få ett giftigt bett från ormen så har den stor motståndskraft mot giftet, dock är den inte immun mot giftet som man förr trodde.

När igelkottar undersöker sin omgivning utstöter de vanligtvis svaga läten som liknar flåsanden och nysningar. Lätena åtföljs oftast av ett rasslande när de går genom tät undervegetation och ibland hörs också smackande och knakande ljud som visar att igelkotten har hittat något ätbart.

Ett tydligare gnällande läte hörs när de vanligtvis ensamlevande igelkottarna träffar på varandra i närheten av ett matställe. Gnällandet höjer sig till ett skarpare flåsande eller fräsande när igelkotten känner sig hotad. Några beskrivningar nämner även ett udda skrik som läte. Troligtvis skriker igelkottar bara under akut hotfulla situationer. Annars är igelkottens läte under parningen högljutt och dessa läten liknar snarkningar eller ljudet från en såg.

Juvenila igelkottar som ännu inte lämnat sin moder har ett skriande läte som de utstöter när de är rädda eller kallar på modern.

Igelkotten förekommer i olika sagor och i folktron hos olika folkslag och särskilt känd är sagan om haren och igelkotten från bröderna Grimms sagosamling, där en hare blir överlistad på grund av att han inte kan skilja mellan en igelkott av hankön och en igelkott av honkön.
I konsten är igelkotten ofta en symbol för trygghet.
I folktron betyder igelkotten ibland tur och ibland otur.
I svensk folktro ansågs igelkotten vara lyckobringande och bönderna ville därför gärna ha igelkottar på sin gård, för då växte det bättre på åkrarna och husdjuren mådde bra. Igelkotten vakade också över gårdens säkerhet ungefär som en gårdstomte och dessa goda egenskaper gjorde att man inte fick döda en igelkott. Även hos sinti och romer anses igelkotten vara ett lyckodjur.
Udmurter, som är ett finsk-ugriskt folk, betraktar däremot en död igelkott som ett tecken på annalkande död.
I Nordtyskland har en uppfattning funnits, att en igelkott i ladugården ger korna sjuka juver.
Igelkotten är Gotlands landskapsdjur.