Ljungheden och Bjälkön 20200721
På Skillingaryds skjutfält norr om Movadsbäcken går denna lilla grusväg som jag kallar för fjärilsvägen men nu, detta märkliga år med sen frost, regn och låga sommartemperaturer, var och är det nästan tomt på dessa små vackra flygfän.
Skogsklöver saknar rödklöverns vita vinklar på bladen och vid en noggrann jämförelse är de inte speciellt lika, inte ens på blommorna.
Käringtand och ängsnejlika eller backnejlika växer ganska rikligt utmed de små vägarna runt ljungheden, ett mycket bra exempel på blommande vägkanter.
Fyrkantig johannesört har fyra lister på stjälken medan äkta johannesört bara har två. Denna är en fyrkantig johannesört.
Femfingerört och skogsklöver växer rikligt i gruset utmed vägen förbi Stora och Lilla Spänneberget.
Slåttergubbarna är inte rikliga i år medan det förra året var ett rekordår då de blommade i hundratals och på andra lokaler till och med i tusental.
Hed- eller ljungblåvinge, för att vara säker vill jag se mönstret på vingarnas undersida men det fick jag inte för plötsligt var den bara borta.
Prydlig pärlemorfjäril, "Boloria euphrosyne", förekommer allmänt från Skåne till Torne lappmark. Vingbredden är mellan 34-46 millimeter och larven lever på violer, förpuppning sker i anslutning till näringsväxten.
Aspglansbagge, "Chrysomela populi", är en drygt centimeterstor röd skalbagge som äter på aspblad både som fullbildad skalbagge och som larv.
Jag hade sällskap under hela min vandring i de vackra och värdefulla ängsmarkerna vid Bjälkön, problemet var att de nog hade betat bort alla månlåsbräken utom en.
Aspgelélav, ”Collema subnigrescens”, rödlistas i 2020-års lista som sårbar, VU. Arten lever främst på asp som på bilden, ibland även sälg, eller andra lövträd med en rik, basisk bark. Den förekommer främst i skogar som inte påverkats av kraftig störning, till exempel slutavverkning, markberedning, körskador, gödsling eller dikning.
Aspgelélaven har sin huvudsakliga utbredning i Mellansverige och de norra kustlandskapen, totalt finns mer än 1000 kända lokaler. Vissa uppgifter tyder på att den är på tillbakagång i sydvästra Sverige och i skogslandet i norra delen av utbredningsområdet.
Månlåsbräken, ”Botrychium lunaria”, är oftast bara drygt en decimeter hög, men kan bli upp till tre decimeter hög. Den har en oskaftad parflikig steril bladskiva som är fäst vid mitten av växten. Bladflikarna är hela och så breda att de vanligen överlappar. Den fertila delen, sporangiesamlingen, är grenig men saknas på denna enda planta ety kvigorna hade betat av denna.
Enligt August Lyttkens böcker ”Svenska växtnamn” från åren 1904-1915 var bildens månlåsbräken förr förknippad med trolldom och vidskepelse, då den ansågs kunna öppna lås och bojor om den insamlades på rätt sätt.
Backsippan i stenen, påminner mig om Svärdet i stenen som är en romansvit skriven av den brittiska författaren T.H. White. Den bygger på den engelska 1400-talsförfattaren Thomas Malorys episka sammanställning Le Morte d'Arthus av legenderna kring kung Artur och riddarna av runda bordet.
Backnejlika eller Ängsnejlika, ”Dianthus deltoides”, är tämligen allmän från Skåne till Medelpad, mindre allmän eller tillfällig längre norrut. Den växer på torra ängsbackar, i skogsbryn och vägkanter.
Bästa hälsningar
//Dan