
Nejlikbroskskivlingen, ”Marasmius oreades”, är en oansenlig, liten svamp, gulbrun till blekt beige och med en mellan 2–6 centimeter stor hatt. Hatten är som ung välvd men får senare en svag puckel.
Foten hos nejlikbroskskivlingen är mellan 4–7 centimeter hög, smal och mycket seg. Den har en doft som påminner om kryddnejlika och bittermandel.

Nejlikbroskskivlingen är allmän i södra och mellersta Sverige och växer mellan maj och november på ängar och gräsmattor, i hagar och vid vägkanter, i så kallade häxringar.
Nejlikbroskskivlingens häxringar uppstår genom att svampens mycel växer utåt från platsen där sporerna först grott och även om fruktkropparna inte vuxit upp syns ofta mycelets närvaro genom en kraftigare och klart grönare gräsväxt i ringen och omkring häxringen.

Nejlikbroskskivlingen är en utmärkt matsvamp som kan stekas eller friteras men den kan också torkas och malas för att sedan användas som krydda vid matlagningen.
Observera att endast hatten av nejlikbroskskivlingen används då foten är seg och trådig samt smaklös.

Elias Fries skrev i Sveriges ätliga och giftiga svampar, åren 1860–1866, om nejlikbroskskivlingen, ”Ehuru ätlig och välsmakande är den som näringsmedel af föga vigt, men mycket eftersökt och värderad som krydda på köttsoppor o.s.v., hvilka den meddelar en ganska angenäm smak”.

Svampen nejlikbroskskivling kan förväxlas med den giftiga gifttrattskivling som dock har tätare skivor och luktar annorlunda, eller med gul åkerskivling, som inte är giftig men inte heller är någon matsvamp.

Numera har nejlikbroskskivlingen fått det nya namnet nejlikbrosking men dess latinska namn är detsamma, det vill säga, ”Marasmius oreades”.