Skrôlebohôl och Fågelforsleden julisommar 20200731

Skrôlebohôl har ändrat karaktär, de skuggande granarna är borta, ljus och temperatur har ökat och markvegetationen återhämtar sig så sakta.




Stolta fjällskivlingen har fasta fjäll som är mörkare än bottenfärgen, de är inte lösa hyllerester som hos bruna flugsvampen och det är bra att hålla i minnet att brun flugsvamp har hyllerester på den lökformiga fotbasen, det har inte stolta fjällskivlingen. Den stolta fjällskivlingens ring lossnar också lätt som ringen på ett finger.


Sprängört, ”Cicuta virosa”, är en mycket giftig växt och speciellt roten innehåller cicutoxin. Förtäring kan innebära livsfara, även små mängder kan ge allvarlig förgiftning. Dödsfall har inträffat vid förväxling med ätliga rötter. Rotstocken och nedre delen av stjälken är ihåliga med tvärväggar och innehåller en gulaktig, oljig växtsaft, där giftet är koncentrerat.


Det ligger ett skelett av en råbock nere vid Skrôlebohôl, och jag undrar naturligtvis vad som hänt.

En gång var det en ståtlig råbock, nu väntar kvarlevorna på att återgå till de urgamla kretsloppen.

Enligt Carl von Linné, år 1755, användes gulsporre blandad med mjölk för att döda flugor och den har därför på sina håll kallats flugblomster. Namnet flugblomster används dock numera om orkidén flugblomster, ”Ophrys insectifera”. Plockad före blomningen och kokad med alun uppges gulsporre färga gult.
Ibland förekommer blomklasar där en eller flera blommor är radiärsymmetriska med en tubformad blomkrona, fem ståndare och fem sporrar, så kallad ”peloria”. Missbildningen uppmärksammades redan av Carl von Linné som skrev om fenomenet i ”Dissertatio botanica de Peloria”, år 1744. Han beskriver där växten och ger den namnet ”Peloria” som kommer av grekiskans ”pelor” som betyder vidunder.

Någon, kanske kungsfiskaren, har varit i rasbranten och provgrävt men gett upp, dock har en ungfågel av kungsfiskare setts vid Skillingaryds dämme för någon vecka sedan så någonstans i närområdet har kanske arten häckat och lyckats med häckningen i år vilket är mycket trevligt.

Våra blickar möttes för ett kort ögonblick när kungsfiskaren satt och vilade på träkonstruktionen vid ett av utloppen från turbinerna vid Fågelforsdammen. Avståndet mellan oss var mindre än två meter och tiden var kanske en sekund, hursomhelst kameran hann jag inte att använda.

När jag sakta gick hemåt kände jag den kväljande och omisskänliga doften från liksvampar eller stinksvampar. Jag hittade strax med hjälp av min näsa ett tiotal exemplar och samtliga var fulla med flugor och svarta skogssniglar. Inget får gå till spillo i naturen.

Bästa hälsningar
//Dan