Tallmoarnas hemligheter 2020

Mörkt kungsljus, "Verbascum nigrum", är en två- till flerårig ört som kan bli upp till en meter hög och en dekokt av blommorna har enligt Anders Jahan Retzius år 1806 använts för att bota hosta hos boskap. Den vackra växten hittar man på höger sida strax efter grinden när man kör norrut och lämnar Östra lägret.
Kronan hos mörkt kungsljus är upp till två centimeter bred och ståndarsträngarna är oftast violetthåriga med symmetriskt infästa ståndarknappar vilket man kan se på bilden. 
Björksopp, ”Leccinum scabrum”, är en god matsvamp men på äldre exemplar blir hattköttet ofta ”svampigt” i konsistensen, och foten kan bli något träig. Ett tips är att man bara använder de yngre, mer fasta exemplaren till matlagning.
Björksoppen tillhör gruppen strävsoppar som är ett komplex med flera närstående arter som kan likna varandra mycket. Som matsvampplockare behöver man dock inte kunna skilja dem alla åt eftersom alla är ätliga. Detta exemplar är på gränsen till att kunna ätas.
Syllmussling eller syllsvamp, "Neolentinus lepideus”, kallas på engelska för ”Train wrecker”, eftersom den kan växa på behandlat trä såsom järnvägsslipers eller syllar som de också kallas.
Syllmussling eller syllsvamp är en svampart som först beskrevs av smålänningen Elias Fries och det verkar vara ett gott år i år för dessa svampar ty ett tiotal exemplar växte på en ganska begränsad yta vid O-platsen Lilla Spänneberget, samtliga på tallved.
Syllmussling eller syllsvamp är vit eller ockrafärgad, fjällig med en efter hand hårdnande fruktkropp, och lever på ved och till och med trävirke i broar och järnvägsyllar.
Syllmussling eller syllsvamp som växer i mörker bildar jättelika hjorthornslika fruktkroppar utan hatt.
Syllmussling eller syllsvamp tillhör gruppen musslingar som är en benämning på svampar dit flera ved- eller trädlevande arter med mussel- eller tunglika fruktkroppar ur olika släkten räknas.
Musslingar växer ofta tuvade, det vill säga fruktkropparna uppträder tätt och många tillsammans på ett sådant sätt att de kan sägas bilda tuvor. En del musslingar har en kort fot, mellan två och åtta centimeter hög, andra har ingen fot alls.
Kännetecknande för musslingar är även att de har skivor som är nedlöpande eller som utstrålar radiärt från basen och färgen på sporpulvret kan vara vit, rosaaktigt eller brunaktigt.
De flesta musslingar går inte att äta, detta gäller även syllmusslingen på mina bilder, och bara några få arter är av intresse som matsvampar, exempelvis ostronmussling och öronmussling.
Syllmussling eller syllsvampens undersida avslöjar att de är skivlingar varpå deras sporer bildas. På bilden har en liten ängssnigel valt att äta på svampens skivor.
Broskmussling, ”Panus conchatus”, växer i triviallövskog och blandskog på stubbar, döda stammar och grenar av lövträd, helst björk, här är den funnen vid O-platsen Lilla Spänneberget.
Broskmussling är en art som har en brett tungformig till trattlik, upp till 10 centimeter bred, seg, något broskartad fruktkropp med kort, sidoställd fot.
Hatten är först oftast något violett men blir senare brunaktig och den är på ovansidan något filthårig eller fjällig.
Skivorna hos broskmusslingen, som löper ned på foten, är gula till röda till lila, även foten är filthårig och är ljus, ibland med lila färgton.
Arten förekommer tämligen allmänt till mindre allmänt i södra och mellersta Sverige och växer företrädesvis på stubbar och stammar av björk, precis som på mina bilder.
Broskmusslingens fruktkroppar kan påträffas från eftersommaren till hösten.
Blek nagelskivling, "Collybia dryophila", är inte en matsvamp men växer ibland rikligt bland lingonris och blåbärsris på tallmoarna på Skillingaryds skjutfält.
Blek nagelskivling är en liten skivling, med blek brungul hatt och vitaktiga skivor som växer i grupper på mark bland löv och barrträd.
Hatten brungul, hygrofan vilket betyder klibbig i väta, vid torrt tillstånd blek, ibland mer eller mindre vit, konvex, expanderar med tiden och blir tillplattad eller lätt trattformig med vågig marginal, slät, skrynklig när det är torrt.
Köttet är vitaktigt och tunt, skivorna är första vita men blir sedan brungula samt är smala och täta.
Foten är mer eller mindre färgad som hatten och något uppsvälld vid basen samt saknar ring.
Tallört, ”Monotropa hypopitys”, är en gulaktig, klorofyllfri, flerårig ört med nedböjd blomklase. Stjälken är ganska tjock och något köttig, bladen är fjällika och gulaktiga liksom stjälken.
Tallört växer företrädesvis i barrskog och den är ganska vanlig i stora delar av Sydsverige, men förekommer sällsynt upp till Västerbotten. Den är alltid lika rolig att finna, denna tallparasit utan klorofyll och utan förmåga att fotosyntetisera.
Sammetssopp, ”Xerocomus subtomentosus”, är en ätlig och hyfsat god i en blandsvampanrättning, men använd bara fasta exemplar och rensa bort den något träiga foten innan användning.
Sammetssopp har en välvd till utbredd karaktäristisk sammetsluden hatt påminnande om mockaskinn vilket syns bättre på min förra bild.
Lingonsvulst, "Exobasidium vaccini", är vanlig i hela Skandinavien och det egendomliga utseendet kommer av att svulstsvampen stimulerar celldelningen i lingonbladen så de blir tjocka och buckliga. Den förstör även klorofyllet, därav den rödaktiga färgen.
Islandslav, "Cetraria islandica", är en av våra vanligaste, markväxande busklavar och den finns inte bara i Sverige och Norden utan är vanlig på hela norra halvklotet, särskilt i barrskogsbältet men även i sydligare bergkedjor ända ner i de sydamerikanska Anderna.
Bästa hälsningar
//Dan