Två ben, fyra ben och åtta ben 20200626
Grön bladspindel, ”Micrommata virescens”, är en spindel som tillhör familjen jättekrabbspindlar. Den är en av få jättekrabbspindlar som förekommer i Europa och den enda arten ur familjen som förekommer i Sverige. Foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Tallbock, ”Monochamus sutor”, är en art i skalbaggsfamiljen långhorningar och förekommer i hela Sverige och är allmän särskilt norrut. Arten uppträder ofta i stort antal efter skogsbränder.
Tallbocken lever på barrträd, främst tall och gran, och ynglar i försvagade och liggande träd, virke och hyggesavfall. Larven gnager först under barken, senare i veden, varigenom virket blir olämpligt som timmer, arten kan därför vara en svår skadegörare. Foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Tallbocken är vanligare i norra delen av landet. Den ynglar i döda träd och i fällda träd. I första hand ger sig tallbocken på solexponerade stammar och uppträder rikligt efter skogsbränder. Honan gnager en trattformad fördjupning i den grövre tallbarken där ägget skjuts in i basten.
Äggtrattarna kan ligga mycket tätt och larven gnager sedan i basten, efterhand gör larven en oval gång djupt in i veden. Eftersom larven rör sig fram och tillbaka i gången kastas gnagspånen ut genom hål i barken vilket är ett typiskt tecken på tallbock. Gångarna i veden har stor betydelse, eftersom skadat virke inte kan mätas in som timmer.
Tallbocken var förr en kostsam skadegörare, men dagens virkesvård har väsentligt minskat dess skogliga betydelse. Skador kan dock fortfarande uppträda om enstaka virkespartier blir liggande under sommaren fram till hösten.
I samband med vattenlagring av virke kan stockar som ligger ovan vattenytan angripas. Tallbockar har fått förnyad aktualitet eftersom de kan vara vektorer för tallvedsnematod. Foto Siv Mattsson, Gnosjö.
Hämpling, ”Linaria cannabina”, vill ha öppna marker med buskar, gärna enar, där den bygger sitt bo. Den gillar lite gammeldags hag- och åkerlandskap, men kan även uppskatta hyggen, kraftledningsgator och industriområden. Den finns upp till Uppland och även här och där längs Norrlandskusten. Vid fototillfället satt den i en björk hos oss i Långasand.
Hämplinghanen är riktigt färggrann med rött bröst och röd pannfläck, grå nacke och brun rygg och han visar gärna upp sig från någon hög utsiktsplats. Honan är diskretare brungrå. Paret håller mestadels samman även under bobygget, som honan sköter medan hanen ser på. Senare deltar han i ruvning och matning av ungarna och det brukar vara fem i kullen. Ofta hinns två kullar med per säsong.
Namnet hämpling, som är mycket gammalt, kommer av ordet ”hampa” vilket har att göra med att fågeln är fröätare. Den hör till familjen finkar och kommer i mars-april till våra breddgrader efter att ha övervintrat i Västeuropa.
Tidigare placerades hämplingen i släktet ”Carduelis”, men genetiska studier har visat att det släktet är parafyletiskt, varför hämplingarna nu oftast förs till det släktet ”Linaria”, tillsammans med jemenhämpling, vinterhämpling och somaliahämpling.
Förr var hämplingen en av de vanligaste burfåglarna som hölls särskilt för ”musikunderhållningens” skull. Gunnar Brusewitz har i en lärd essä i sin bok ”Fåglalåt” bland annat berättat:
”En hämpling som lärt sig vissla samtliga arior ur operan Dido skänktes år 1783 till den stackars Marie Antoinette, men detta är också, såvitt jag vet, hämplingens enda framträdande i något världshistoriskt sammanhang”.
Bästa hälsningar
//Dan