Höstens svampar på västkusten 20201120

Hagfingersvamp, ”Clavulinopsis helvola”, växer på marken i hagmarker samt i skogsbryn och skogsgläntor eller som här bland gräs i en gräsmatta. Här samsas den om utrymmet med bland annat gråfibbla, hakmossa och knippfryle.
Fingersvampar är en gemensam benämning på flera släkten basidiesvampar. De växer på marken eller på multnande stammar och andra multnande växtdelar. Deras fruktkroppar är upprätta, oftast livligt färgade, köttiga eller sega, korall- eller buskformiga och kortlivade. Basidierna, där basidiesporerna bildas, är långsmala och sitter jämnt fördelade utanpå fruktkropparna.
Till släktet ”Clavaria”, som i Sverige har 14 arter, vilkas fruktkroppar är sköra och vita, gula, rödaktiga eller violetta, förs hedfingersvamp, maskfingersvamp, purpurfingersvamp och rosenfingersvamp.
Släktet ”Clavulina”, där fruktkropparna är vita eller grå, omfattar i Sverige tre marklevande arter, bland annat kamfingersvamp.
Bildens hagfingersvamp tillhör släktet ”Clavulinopsis”, som omfattar i Sverige tio olika arter marklevande svampar med enkla eller greniga, vita eller gula, sega fruktkroppar; hit förs bland annat aprikosfingersvamp, hagfingersvamp och ängsfingersvamp.
Släktet ”Lentaria” med några få, på multnande ved och bark levande arter, är ljust färgade och omfattar bland annat vit vedfingersvamp.
Släktet ”Ramaria”, som i Sverige omfattar 24 arter, vilka lever på marken eller på ved, är greniga, ljusa eller gulaktiga, hit förs bland annat anisfingersvamp, blek fingersvamp, druvfingersvamp, granfingersvamp, gul fingersvamp och kärrfingersvamp.
Släktet ”Ramariopsis”, slutligen omfattar i Sverige fyra marklevande arter, som har vit eller gul, seg fruktkropp. Hit förs bland annat snövit fingersvamp.
Fingersvampar är ingen släktskapsmässigt enhetlig grupp, utan släktena ”Clavaria”, ”Clavulinopsis” och ”Ramariopsis” är släkt med skivlingar och förs till ordningen ”Agaricales”, ”Lentaria” och ”Ramaria” förs till ordningen ”Gomphales” och ”Clavulina” ingår i ordningen ”Cantharellales” där bland annat den gula kantarellen ingår. Många av arterna fingersvampar är nedbrytare, medan andra bildar mykorrhiza.
Bilden visar arten hagfingersvamp, ”Clavulinopsis helvola”.
Hagfingersvampen, den vackert kantarellfärgade, växer ofta bland gräs och örter och är ingen matsvamp.
Hagfingersvampar, ”Clavulinopsis helvola”, som en liten installation.
Hagfingersvampar, ”Clavulinopsis helvola”, som en liten installation med hakmossa och gräs, Långasand i mitten av oktober 2020.
Hagfingersvamp, ”Clavulinopsis helvola”, som en liten installation direkt från naturen.
Svavelgul slöjskivling, "Hypholoma fasciculare",som växer på i marken dolda rötter av björk.
Svavelgul slöjskivling, "Hypholoma fasciculare", har ett svavelgult kött med mycket bitter smak. Ingen matsvamp!
Svavelgul slöjskivling innehåller ett mag-tarm-retande gift som kan orsaka kräkning och diarré, den är med andra ord ingen matsvamp.
Mönjevaxskivling, ”Hygrocybe miniata”, växer i hed- och ängsmark samt i betesmark och lövskog. 
Vaxskivlingar eller vaxingar, bildar flera släkten basidiesvampar med cirka 90 arter i Norden. De har fått sitt namn av att de har tjocka, vaxartade, glesa, vanligen nedlöpande skivor. Hatten har högst varierande färg men är i väta oftast klibbig eller slemmig. Sporpulvret är vitt. Gruppen innehåller några goda matsvampar men även oätliga arter.
I Sverige finns tre huvudsakliga släkten, ”Hygrophorus”, skogsvaxskivlingar, ”Hygrocybe”, hagvaxskivlingar där bildens mönjevaxskivling ingår och ”Camarophyllus”, ängsvaxskivlingar. De två sistnämnda är typiska för naturbetesmarker och innehåller flera utrotningshotade arter. Vaxskivlingar är marklevande, och skogsvaxskivlingar bildar mykorrhiza.
Bilden visar arten mönjevaxskivling, ”Hygrocybe miniata”.
Narrkantarell eller falsk kantarell, ”Hygrophoropsis aurantiaca”, är en art i basidiesvampordningen ”Boletales”. Hatten är mellan 2–10 centimeter vid, gulaktig till orange och torr. Den är till formen plan eller ofta något trattlik.
Skivorna hos arten narrkantarell eller falsk kantarell är kraftigt färgade i orange. Den 2–5 centimeter höga foten har samma färg som hatten. Svampens kött är löst till konsistensen, smaken och lukten är obetydliga. Svampen har ansetts ätlig, men då den är smaklös och tämligen nära släkt med de farliga svamparna pluggskivlingar vill man numera avråda människor från att äta den. Arten förekommer i barrskog, och här i en gräsmatta, hela hösten och är allmän i större delen av Sverige.
Bästa hälsningar och på återseende!
//Dan