Haverdalsreservatet, norr om Halmstad, del 7 20201029

Äntligen är vi framme vid havet vid Haverdalsstrand där Kattegatts vågor böljar mor strand. Stranden känns öde och tom på både människor och fåglar bortsett från några gråtrutar och skrattmåsar som gungar i bränningarna från en måttlig sydvästlig vind.
Det ligger 1000-tals av små vita minihjärtmusslor som strandat i sanden i bränningszonen. 
Hjärtmusslan, ”Cerastoderma edule”, lever nedgrävd i sandstränder där den kan förekomma i stora mängder. Skalfärgen är smutsvit till gulbrun. Den har tydliga åsar som går från toppen ned till skalkanten. Dessa åsar är också synliga på skalets insida. Mindre exemplar är svåra att skilja från flera andra hjärtmusselarter i våra vatten.
Hjärtmusslor lever på grunda sandbottnar där de gräver ner sig med sin långa, kraftiga ”fot” och kan ”plöja” sig fram genom sanden. De kan uppenbarligen överleva i en frusen botten upp till en månad.
Man måste vara rädd om de gräsarter som växer i sanden ty deras rotsystem håller dynerna på plats här vid Haverdalsstrand som annorstädes i dynområderna längs västkusten. Arterna sandrör, "Ammophila arenaria", och strandråg, "Leymus arenarius" är de klart dominerande sandbindarna i dynlandskapen. Sandröret kallas även för marhalm eller margräs och strandrågen kallas också för strandhavre.
Rödblära, ”Silene dioica”, är en flerårig ört som kan bli upp till åtta decimeter hög. Både stjälken och bladen är vanligen mjukhåriga, ibland också med körtelhår. Blommorna är enkönade, han- och honblommor sitter på olika plantor och arten är således tvåbyggare eller dioik.
Kronbladen hos rödbläran är röda eller sällan rosa eller vita, djupt tvåkluvna i spetsen och med tydliga bikronefjäll. Hanblommorna har tio ståndare och honblommorna har fem stift.
Läs och lär om vådan av att pantera in främmande arter som bland annat sandbindare, i detta fall gäller det den vackra men oerhört invasiva arten vresros, "Rosa rugosa".
Det var en strid ström av grågäss som lämnade vattnet vid Haverdalsstrand och flög in emot åkrarna inåt landet för att leta föda.
Den mycket håriga larven är en gräsulv, ”Macrothylacia rubi”, som när larvstadiet blir en relativt stor, kraftig och rundvingad ädelspinnare. Korsspindeln, ”Araneus diadematus”, till vänster i förgrunden är en av de största svenska spindlarna i spindelfamiljen hjulspindlar och mycket vanlig. Honorna, som är störst, blir uppåt 18 millimeter långa.
Vildkaprifol, ”Lonicera periclymenum”, är en slingrande, flera meter lång lian med motsatta, brett ovala blad och väldoftande blommor som måste ha tagit fel på tiden när det gäller blomning då den normalt ska blomma i juli-augusti.
Bästa hälsningar och på återseende!
//Dan