Biologisk mångfald 20200924 Rödgul trumpetsvamp

Rödgul trumpetsvamp, ”Cantharellus lutescens”, växer bland mossa på fuktig mark i barrskog. Svampen är tunn och trattformad med mörkbrun ovansida och rödgul fot. Hattens undersida har otydliga ådror. Rödgul trumpetsvamp är en utmärkt matsvamp. Den förväxlas ibland med trattkantarell, ”Craterellus tubaeformis”, och slemmurkling, ”Leotia lubrica”.
Det är i kanterna av mindre skogsmossar och andra våtmarker i barrblandskog som man bland vitmossa kan finna den vackra och välsmakande arten rödgul trumpetsvamp.
Rödgul trumpetsvamp, ”Craterellus lutescens”, är en svampart som trivs på fuktig, kalkrik mark och ofta växer vid kärrkanter och i mossa i barrskog. Fruktkroppen uppträder under hösten och på lämpliga platser kan svampen förekomma i stort antal. Ser ni dem ty de är välkamouflerade!
Hatten på rödgul trumpetsvamp är tunn och trattformad med krusig kant och fint fjällig ovansida som är rödbrun till gulbrun i färgen. På undersidan är hatten rödgul till gråblek och har otydliga längsgående grenade åsar. Detta gör att den ser lite rynkig ut.
Ibland förekommer det att ett färgpigment saknas och den rödgula trumpetsvampen kan därför även uppträda i en helt gul form. Denna färgvariant har jag dock aldrig lyckats hitta.
Foten hos den rödgula trumpetsvampen är ihålig, gulaktig till rödgulaktig i färgen och har en höjd på mellan 5–9 centimeter. Svampen har en fruktig doft och en mild smak.
Rödgul trumpetsvamp är ätlig och matsvamp, och används både som ensam svamp i en anrättning och som blandsvamp.
Förväxlingsrisk för den rödgula trumpetsvampen är, som redan nämnts, med arterna trattkantarell och slemmurkling, den förstnämnda är en klassisk och god matsvamp medan den andra är oätlig men ej giftig.
Vid detta besöket blev det "i runda svängar" fyra liter rödgul tumpetsvamp, vilka är mycket lättrensade, det betyder i princip ingen rensninga alls så rena och fina är de nästan alltid.
Kanske är detta arten mörkpucklig spindling, ”Cortinarius decipiens”, en art som växer i löv- och blandskog samt buskmark med sälg, vide, asp och björk.
Spindlingarnas värld är en djungel av bestämningssvårigheter och mer eller mindre subtila detaljskillnader, smaka på denna proffisionella nyckelbeskrivning av mörkpucklig spindling, en Cortinariusart av totalt cirka 1600 olika Cortinariusarter, beskrivna av mykologen Carl Soop.
Citat; "Mörkpucklig spindling Hatt 1-4 cm; mörkviolett till purpurbrun el kastanjebrun, sedan gråbrun m mörkbrun mitt; som ung frostig, fint inväxt trådig, skimrande; kant gråvit till violett som ung; trubbigt konisk, sedan välvd m puckel el spets. Lameller purpurbruna till nötbruna m ljus egg; tämligen glesa. Fot gråviolett, snart gråbrun; skimrande, vattrad i vitt till ljust violett; som ung m blå ton överst. Velum gråviolett till vitt, tämligen rikligt; cortina gråviolett. Kött gråviolett till purpurbrunt, ibland marmorerat i violett. Sporer: 8-10 × 5-6 µm, ellipsoida till cylindriska, måttligt vårtiga. Vid lövträd, främst sälg och hassel; tämligen vanlig. Ref: MAR8, HEN4, LAN, FLO. Förekommer typiskt vid sälg. Hatten kan vara utbredd, brett pucklad, eller spetsig. Jfr C. depressus ovan. [C. sertipes Kühn. är närstående och möjligen synonym (se KÜH, KS4).]", slut citat.
Björkeldticka, ”Phellinus lundellii”, har använts vid framställning av fnöske, även om fnösktickan är den art som förknippas med fnösktillverkning. Fnöske är ett läderaktigt, lättantändligt material som framför allt framställts från olika tickor, men även annat liknande material. Fnösket har huvudsakligen haft tre användningsområden, eldslagning, sjukvård och kläder, men har främst förknippats med eldmakande.
Eldtickorna har fått sina namn av att den förr i tiden också användes för att hålla elden vid liv över natten genom att låta en ticka ligga och glöda.
Den brinner mycket långsamt och när elden nästan brunnit ut på kvällen lades en eldticka på härden och fick ligga och glöda under natten. Nästa morgon behövde man bara lägga på nytt bränsle och blåsa på eldtickan för att väcka elden till liv.
Björkeldtickan är en av tre svenska arter som haft denna funktion. De andra arterna, som också tillhör eldtickesläktet, är svart eldticka, ”Phellinus nigricans”, och eldticka, ”Phellinus igniarius”.
Bästa hälsningar och på återseende!
//Dan