Häradsösjön på Store mosse, del 3 20200912
Åter till Häradsösjön en tredje gång.
Dvärgbjörk, ”Betula nana”, är en låg, sällan mer än meterhög buske med krypande och uppstigande grenar. Arten är en typisk fjällväxt, men förekommer sällsynt på myrar ända ner i Skåne. Norrut växer dvärgbjörk både på myrmarker och på rishedar, medan de sydsvenska dvärgbjörkarna finns på fuktiga myrar.
Dvärgbjörken var en av de första växterna som tillsammans med fjällsippa, ”Dryas octopetala” och andra arktiska arter vandrade in i Sverige efter istiden. Den följde tundravegetationen som bredde ut sig då isen smälte bort, och har alltså än idag dröjt sig kvar på några sydliga lokaler som ett vittnesbörd från en förgången tid.
Det är inte ovanligt att man hitta små skott av ek utmed vandringsleden, och jag undrar om det är älg och rådjur som sprider ollonen via sina matspjälkningskanaler. Vem annars?
Bilden visar små plantor med skvattram, ”Rhododendron tomentosum”, denna vackra och väldoftande buske växer ganska rikligt utmed leden i mycket stora bestånd.Carl Fredrik Hoffberg skriver och påpekar år 1792 liksom Carl von Linné år 1755 att man kan fördriva ohyra genom tvättning med dekokt av skvattram, och att man får svår huvudvärk om man använder den vid ölbrygd i stället för humle, ”Humulus lupulus”, något som förr var vanligt. Hoffberg skriver också att den ”är god i utslags sjukdommar, onda hufwudsår, inwärtes som Thee, och utwärtes Decokten at twetta med, som Assess. Odhelius uti Spetälska, Lepra, sedt nytta af: äfwen Prov. Med. Assess. Björnlunds upgift at dricka i Rödsot”. Det sista är inte helt lätt att förstå så prova inte detta därhemma!
Pors, ”Myrica gale” är en tämligen lågväxt, aromatiskt doftande buske som kan bli upp till en och en halvmeter hög. Pors har sedan länge, liksom humle, använts till att krydda öl. Den är också välkänd som brännvinskrydda och dessutom färgar porsblad alunbetat ylle gult. Artnamnet ”gale” är ett gammalt keltiskt namn på pors som förekommer i engelska örtaböcker från medeltiden. Arten skvattram, se föregående bild, har ibland kallats för vildpors eller getpors, men är inte släkt med pors utan tillhör familjen ljungväxter.
Tuvsäv, ”Trichophorum cespitosum”, är ett tuvat halvgräs som ofta är beståndsbildande och som växer på fuktiga, kalkfattiga marker i nästan hela landet, den är dock betydligt vanligare i landets norra delar än i Sydsverige.
Ännu ett fabeldjur, detta har små svarta pepparkaksögon under de kraftiga ögonbrynsbågarna, lång rödbrun hals, utdragen nos med horn och bred mun. Varelsen påminner lite om ett afrikanskt vårtsvin. Avslutningsvis avslutar jag med lite vackra skymningsbilder från Häradsösjön, en av de tre sjöresterna inom Store mosse nationalpark.
Häradsösjön.
Häradsösjön.
Häradsösjön och den ensamma sångsvanen.
Mossen alldeles sydost om Häradsösjön, bakom utsiktsplattformen.
Tallön sydost om Häradsösjön vars namn jag tyvärr inte kommer ihåg.
Sista bilden för denna gång blir över mossen i nordost i sen skymning med skogen i bakgrunden och de trolska martallarna i förgrunden. Angående de svenska namnen tall och fur anger Carl Fredrik Nyman år 1868 att på marker där pålroten fritt kan utvecklas blir ”Furan” hög och rak, medan ”der berg eller styf lera icke tillåter sådant, uppkommer en kortare, marigare och krokigare Tall. Det är detta det olika utseendet hos trädet som de båda olika benämningarna i allmänhet motsvara”. Små och låga, nästan stamlösa tallar brukar kallas martallar.Karin Boye skriver i sin dikt ”Martall” ur diktsamlingen ”För trädens skull” från 1935 följande vackra ord om martallen:
Här i evig blåst
pinar sig martall upp ur stenen,
kröker sig trött,
knyter sig trotsig,
kryper kuvad.
Svarta mot kvällens stormhimmel
tecknar sig vridna spökkonturer.
Vidunder grips av leda
för vidunder.
Går ett stönande genom de rivna kronorna:
O att se en enda gång
rak emot ljuset
stiga en kungaek,
en gossebjörk,
en gyllene jungfrulönn.
Göm dina drömmar, krympling.
Här är de yttersta skären. Så långt ögat når: martall
Bästa hälsningar
//Dan