Gästnaturfoto, Valborg och Grönlandsblockering 20210430
Bergfinkar på fågelmatningen, norrlands bofinkar, sade man fordom, foto Oddbjörn Nilsen, Hestra
Vi har ett stort lågtrycksområde över oss och ett mer högtrycksbaserat område över Medelhavet och sen en Grönlandsblockering som i princip hållit det här fastlåst, säger Nitzan Cohen i "Sverige idag".
Fenomenet kallas negativ blockering och innebär att lågtrycket spärras in av omgivande högtryck. Ett fenomen som SVT-meteorologen förklarar kan vara seglivat och gör att värmen stannar kvar i söder.
Aj, aj, aj, säger jag, men då kanske bergfinkarna trivs här nere i södra Sverige också!
Grönfink, hane. Trichomonas, en encellig parasit som angriper slemhinnor i kräva och svalg har decimerat arten till rödlistningsnivå VU, Sårbar. Foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Grönfink, hona, äter de fettrika och näringsrika solrosfröna i fågelmataren, foto Oddbjörn Nielsen, Hestra.
Svalört, ”Ranunculus ficaria” eller ”Ficaria verna”skiljer sig från de andra smörblommorna i släktet "Ranunculus" genom sina hela blad och stora blommor med många kronblad. Foto Anette Blomén, Skillingaryd.
Violviva, ”Primula pruhoniciana” eller ”Primula × pruhoniciana”, införd efter år 1800 och finns i många färger. Foto Anette Blomén, Skillingaryd.
Violviva, ”Primula pruhoniciana” eller ”Primula × pruhoniciana”, är införd i Sverige efter år 1800 och finns i många färgvarianter. Arten violviva är en korsning mellan den kaukasiska arten krypviva, ”Primula juliae”, som upptäcktes så sent som år 1900, och jordviva, ”Primula vulgaris”. Foto Anette Blomén, Skillingaryd.
Maskrosor, ”Taraxacum”, är ett släkte korgblommiga växter med över 1 000 så kallade småarter i norra tempererade regionen och tempererade trakter av Sydamerika. De är fleråriga örter med mjölksaft och lång, kraftig pålrot. De avlånga, i regel parflikiga bladen är samlade i rosett vid markytan. Korgarna, som är gulblommiga, sitter en och en i spetsen av trinda, ihåliga och bladlösa stjälkar. Korgens alla blommor är tunglika, och frukterna, nötterna, har en paraplylik pensel, som bildar en fallskärm med vars hjälp frukterna lätt sprids med vinden. Maskrosor blir uppemot 25 centimeter höga, och flertalet blommar under vår och försommar. Inom släktet förekommer nästan enbart könlös, apomiktisk, fröbildning.Till släktet förs bland annat dvärgmaskrosor, fjällmaskrosor, norrlandsmaskrosor, ogräsmaskrosor, sandmaskrosor och strandmaskrosor. Namnet hänger troligen samman med att blommorna besöks av småinsekter, ofta kallade maskar, i stor mängd.
Maskrosor har haft mångsidig användning, vissa arter som gummiväxter, andra som läkemedel, särskilt roten var länge officinell, ”radix taraxaci”, och användes in på 1900-talet i huskurer som avförings- och urindrivande medel. De spröda bladen äts som sallat, och roten har använts som kaffesurrogat. Maskrosvin är en nyare användning och att i ett andetag kunna blåsa bort alla ”dun” från en utblommad maskros har överallt sedan århundraden använts i skämtsamma orakel, till exempel för att konstatera om en flicka är mö eller om man snart skall bli gift.
Maskrosor är en vanlig ogräsväxt i gräsmattor och på annan odlad mark. Den viktigaste förebyggande åtgärden är att hindra fruktspridningen, som vanligen sker med vinden, genom att plocka av blommorna. Jordbearbetning eller uppgrävning och insamling av de kraftiga pålrötterna är en annan effektiv bekämpningsåtgärd.
Maskrosor bekämpas också med fenoxisyror och på betesmark för mjölkkor måste då en viss karenstid iakttas. Särskilda begränsningar gäller även för användning av fenoxisyror på mark där allmänheten får vistas fritt. Foto Anette Blomén, Skillingaryd.
Ett hav av blåstjärnor, i släktet ”Scilla” i familjen ”sparrisväxter”. De är fleråriga, 10–20 centimeter höga lökväxter med basala, långsmala blad och en blomstängel med toppställda klasar eller kvastar av blå–lila, sextaliga blommor. Fröna är svarta och runda med ett vitt, oljerikt bihang, elaiosom, som lockar myror att äta utväxten och sprida fröna. Foto Anette Blomén, Skillingaryd.
Blåstjärnor omfattade tidigare cirka 80 arter i Europa och Asien. Släktet ”Scilla” har genomgått en rad taxonomiska förändringar efter resultat från DNA-forskning som visat att arter med liknande utseende har olika evolutionära ursprung. En del arter som tidigare fördes till släktet är numera accepterade som egna släkten.De taxonomiska förändringarna får bland annat till följd att arter som på svenska kallas blåstjärna inte längre tillhör växtsläktet blåstjärnor.
I Sverige förekommer inga vilda blåstjärnor, men de odlas ofta som prydnadsväxter och förvildas lätt och en vanlig art är tidig blåstjärna, ”Scilla bifolia”. Foto Anette Blomén, Skillingaryd.
Så här ser arten tidlösa, även kallad den nakna jungfrun, ”Colchicum autumnale”, ut på våren då bara bladens finns att se. Det är en art i familjen tidlöseväxter och tidlösa är en 10–30 centimeter hög lökväxt med elliptiska blad som växer ut på våren och vissnar under sommaren. I september–oktober blommar den med sextaliga, rosalila blommor med lång, skaftlik pip och trattformig kalk.Arten härstammar från Syd- och Centraleuropa och odlas som prydnadsväxt. Den innehåller den giftiga alkaloiden kolchicin. Foto Anette Blomén, Skillingaryd.
Bästa hälsningar och på återseende!
//Dan