Dödgrävare och mullvadar 20210828 Krönika 284

Fågelforsleden öster om Lagan i Skillingaryd har alltid något nytt att erbjuda om man bara ger sig tid att se, lyssna och spana. Denna eftermiddag låg det en nyligen död mullvad, "Talpa europaea", på leden mellan Gamla sjukhuset och Lagan i Östra lägret. Dödsorsaken vet jag inte om men mullvaden såg fräsch och fin trots att den var död.
Plötsligt rör dig något bakom den döda mullvaden och det visar sig vara en vackert röd och svart skalbagge som heter rödbandad dödgrävare eller skogsdödgrävare, ”Nicrophorus investigator”.
Dödgrävaren lever av kadaver av mindre däggdjur och fåglar och hittas därför oftast där, men kan även påträffas i ruttnande växtdelar eller i svamp. Den känner lukten av ruttnande kött på långt håll och flyger dit varifrån lukten kommer.
Arten dödgrävare gräver, om det får möjlighet, ner kadavret och lägger sina ägg i detta. Hanen och honan hjälps åt att gräva. De vuxna skalbaggarna hjälps sedan åt att vakta larverna och se till att de har ordentligt med mat.
Dödgrävare är ett släkte i skalbaggsfamiljen asbaggar som omfattar cirka 70 arter, varav 7 finns i Sverige. De är mellan 12–30 millimeter långa, antennerna är klubbformiga, och bakkroppen sticker ut bakom täckvingarna. Dödgrävare uppvisar en för insekter mycket avancerad yngelvård. De har ett välutvecklat luktsinne och kan på flera hundra meters håll lokalisera döda djur, speciellt små däggdjur och fåglar.
Vanligen konkurrerar flera individer dödgrävare om det döda djuret, men ett par går i regel segrande ur striden. Är kadavret tillräckligt stort kan ytterligare en eller flera honor vara med att dela på det döda djuret. De börjar då direkt bearbeta kadavret genom att bita av päls eller fjädrar, tugga köttet och blanda det med både egen matsmältningsvätska och avföring. Målet är en fördigererad köttmassa med lämpligt mikrobiellt innehåll.
Samtidigt gräver de ned det döda djuret genom att successivt skyffla undan jorden under kadavret. Efter parningen lägger honan en samling ägg i marken intill kadavret. De nykläckta larverna lockas i mörkret till en liten håla på toppen av kadavermassan genom ett ljud som honan frambringar med bakkroppen.
Båda könen matar de tiggande larverna aktivt mun till mun med den smälta födan. De försvarar också kadavret mot såväl inkräktande artfränder som predatorer och parasiter. Till dessa hör bl.a. kött- och spyflugor. Dödgrävarna håller sig dock ofta med ett antal kvalster som äter angripande flugors ägg och nykläckta larver.
Efter några dagar lämnar eller stöts ofta hanen bort, annars riskerar maten att inte räcka, eftersom både fullbildade och larver äter av kadavermassan. Honan stannar kvar under större delen av larvutvecklingen och försvarar avkomman mot inkräktare. Larverna förpuppar sig i jorden, där de övervintrar och kläcks påföljande vår.
Strax söder om Götaströms gamla järnbruk ligger denna lilla avsnörda vik från Fågelforsdammen. Här brukar flera olika arter av bläddror blomma men vid mitt besök fanns ännu ingen blomstängel med den vackert gula blomman ovan vattenytan.
Bläddror i släktet ”Utricularia”, är vattenlevande, ”köttätande” örter utan rötter. Stjälken är tunn, nedliggande eller flytande och om hösten med kottelika övervintringsskott. Blad är strödda, finflikiga, med fångstblåsor, blåsorna är på insidan utrustade med fyrgrenade hår. Blommor i fåblommig klase i toppen av bladlös stängel. Foder tvåläppigt, krona gul, tvåläppig, med sporre där mynning är sluten.
Bläddrorna är ”köttätande” i så måtto att de fångar små vattenlevande djur i speciella blåsformade fångstorgan som sitter på de finflikiga bladen. Blåsornas mynning är sluten och inuti dem är det undertryck. Vid den slutna mynningen sitter ett antal små känsliga hår, som vid beröring får blåsan att öppnas, varvid undertrycket gör så att djuret sugs in. Fångsten löses sedan upp med enzymer och växten tillgodogör sig den frigjorda näringen.
Tidigare trodde man att blåsorna var flytorgan som kunde luftfyllas så att bläddrorna kunde flyta upp till ytan och blomma.
Släktnamnet ”Utricularia” kommer av latinets ”utriculus” för ”liten säck” och syftar på bladens fångstblåsor.
Släktet har omkring 180 arter som huvudsakligen förekommer i tropikerna. I Sverige finns sex arter, de vanligaste är vattenbläddra, dybläddra och dvärgbläddra.
Trots att Götaströms golfbana ligger alldeles i närheten och bortslagna golfbollar hittas allt som oftast är inte detta en golfboll utan en äggsvamp.
Äggsvampar, ”Bovista”, är ett släkte röksvampar i basidsvampsordningen ”Agaricales”. De är marklevande och mer eller mindre klotrunda och har slät eller smågrynig yta. De fäster mot marken, ibland med ett sterilt basparti. Beroende på art varierar fruktkropparna i storlek mellan 0,5-10 cm i diameter. Vid mognaden lossnar de från underlaget och de öppnar sig i toppen med en por, genom vilken sporerna sprids. Svamparna är ätliga som unga där köttet är vitt. Bland arter kan nämnas blygrå äggsvamp och svartnande äggsvamp.
Här låg Götaströms järnbruk, som var verksamt under åren 1689-1896, och här gick vägen via två broar över till Bohult. Idag är åter den månghundraåriga järnbrukshistorien gömd i Lagans mörka vatten. Det tycker jag är synd.
Bästa hälsningar och på återseende!
//Dan