Ljunghed, flygets stenar och bivargar 20210827 Krönika 283
Vår fantastiska ljunghed på Skillingaryds skjutfält och ljunghedar i allmänhet återfinns vanligtvis i västra Sverige på sandiga och grusiga marker med lågt näringsinnehåll.
I äldre tid utnyttjades ljunghedarna som betesmark och de brändes regelbundet för att ljungplantorna skulle skjuta nya unga skott och för att askan från de brända växterna skulle ge näring åt den magra marken.
Detta har dock inte varit fallet på ljungheden på Skillingaryds skjutfält som har en något annorlunda historia.
Bruket att bränna ljungen och att låta djuren beta den var den förutsättning som skapade vegetationstypen och förr var ljungheden ett typiskt inslag i det sydvästsvenska landskapet, men idag finns inte många hävdade ljunghedar kvar.
Mästocka ljunghed i Halland och Skanörs ljung i södra Skåne är de två största ljunghedar som vi har i södra Sverige men ljungheden på Skillingaryds skjutfält är inte långt efter dessa.
Den typiska ljungheden är artfattig och hyser, förutom ljung, ”Calluna vulgaris”, mest allmänna arter som kruståtel, ”Deschampsia flexuosa”, lingon, ”Vaccinium vitis-idaea”, blåbär, ”Vaccinium myrtillus”, mjölon, ”Arctostaphylos uva-ursi”, pillerstarr, ”Carex pilulifera”, blodrot, ”Potentilla erecta”, stenmåra, ”Galium saxatile” och stagg, ”Nardus stricta”.
Exklusivare arter är till exempel slåttergubbe, ”Arnica montana”, kattfot, ”Antennaria dioica” och ljungögontröst, ”Euphrasia micrantha”, som finns här medan mosippa, ”Pulsatilla vernalis”, och cypresslummer, ”Diphasiastrum tristachyum”, tyvärr saknas.
Den ovanliga sandödlan, ”Lacerta agilis”, finns också på ljungheden på Skillingaryds skjutfält vilket jag visat er i ett flertal tidigare krönikor från området.
Tyvärr saknas också ljunghedarnas stora rariteter i släktet ”Genista”, eller på svenska ginst, med arter som hårginst, ”Genista pilosa”, nålginst, ”Genista anglica”, tysk ginst, ”Genista germanica” och färgginst, ”Genista tinctoria”.
För hundra år sen drogs planer upp för en dramatisk förändring av landskapet i sydvästra Sverige och på några årtionden utplånades de vidsträckta ljunghedarna och ersattes med skog.
Hedmarken hade tidigare sträckt sig från Skåne till Bohuslän och in i Småland och Västergötland och totalt beräknar man att ljungheden som mest täckte en yta som var större än Gotland.
Anledningen till att man började plantera skog på hedarna var nog mer en önskan om att lyfta bönder ur fattigdom, än att tjäna pengar på skogen.
Planteringen av skog på ljungheden hade börjat i mindre skala redan på 1860-talet och på 1940-talet var ljungheden i stort sett borta. Idag växer skog och åter skog på de gamla ljunghedarna.
Ljunghedarna har formats under tusentals år genom odling, brand och betande djur och vid 1800-talets slut fanns ännu 500 000 hektar ljunghedar i Sverige men 100 år senare återstod mindre än 2500 hektar.
Ljungheden är ett landskap som berättar om ett äldre jordbrukssystem, ett beteslandskap med lång tradition och en unik artsammansättning.
Med eld, yxor och betesdjur röjdes skog som sedan blev vidsträckta hedar och i Europa började dessa landskap växa fram för mer än 5000 år sedan och i Sverige sannolikt från slutet av bronsåldern för cirka 2500-3000 år sedan.
Man beräknar den nordiska bronsåldern ungefär till tiden från 1700 år före Kristus till 520 år före Kristus.
Under 1700-1800-talen nådde hedarna sin största utbredning och de tycks vara koncentrerade till gränsbygder mellan slätt och skogsland där kreatursskötsel varit den dominerande jordbruksnäringen.
Hedarna var en del av ett jordbrukssystem med betesdjur och de brändes regelbundet för att ljungen skulle skjuta nya skott som blev friskt och näringsrikt bete.
Vid ljunghedsbränning gav askan näring åt den magra marken och genom att bränna olika delar av heden varje år skapades en mosaik av ljung i olika åldersstadier som gjorde att det alltid fanns bete.
På vintern kunde den grövre högre ljungen betas av djuren tillsammans med buskar och sly.
Förutom till bete och vedbrand användes ljungen till en mängd olika saker såsom strö i ladugården, till att brygga öl på, för att hålla lössen borta från halmmadrassen, till sömnmedel, vispar, kvastar, korgar och till växtfärgning.
Ljungen var också mycket viktig för biodling, och gav då den mörkare ljunghonungen, och idag står ett antal bikupor som vanligt utsatta i gränsområdet runt den väldiga och strax blommande ljungheden.
Ljung till foder eller vedbrand slogs med en särskild ljunglie som hade ett kort och kraftigt blad, eller med en särskild ljungkrok.
Det har funnits en omfattande ljunghedskultur i hela västra Europa men idag är den kulturen nästan helt borta, tyvärr.
I södra Frankrike, Portugal, Spanien och på Brittiska öarna finns dock fortfarande enstaka bönder som bedriver traditionellt ljunghedsbruk och som de flesta småbönder är och var, var också ljunghedsbönderna mångsysslare där ljunghedskötseln kombinerades med fiske eller andra näringar som biodling och handel.
För att sköta en ljunghed bör man försöka tänka som en ljunghedbonde och tänka på vilka insatser som ger bäst långsiktigt bete till djuren.
Bränningen som med fördel kan ske i april bör sättas i relation till hur hårt betestryck man har.
Med ett lågt betestryck krävs kortare intervall mellan bränningarna medan ett hårdare betestryck minskar behoven av bränning.
Detta med bete är dock inte aktuellt på ljungheden på Skillingaryds skjutfält då denna är ett område för och med militära övningar.
Nötkreatur var det som historiskt dominerade vid bete av ljunghedar, gärna i sambetning med får, getter samt hästar och det kan vara bra att tänka på vilka raser som bäst lämpar sig för denna typ av bete.
Highland cattle eller skotsk höglandsboskap, ”Bos taurus” brukar idag vara ett bra alternativ vilket man kan se på den vackra ljungheden vid Mästocka i Halland.
På Skillingaryds skjutfält ligger denna unika, biologiskt rika och vackra ljunghed som är länets största och som dessutom är ett Natura 2000-området.
Heden har bildats genom röjning och genom bränder som har uppstått vid skjutövningar och historien berättar om att området är minst 200 år gammal och går tillbaka till tiden för Götaströms järnbruk.
Detta lades ner i slutet av 1890-talet då militären tog över och gjorde området till ett militärt övningsområde.
Ljungheden på Skillingaryds skjutfält har höga naturvärden, bland annat genom en unik insektfauna vilket jag kommer att berätta om i ett antal krönikor i sommar och höst.
Ljunghedens naturvärden består främst av de arter som gynnas av den stora öppna arealen och de omfattande störningar som den militära aktiviteten gett upphov till.
Bland de intressanta insektsarter som noterats på fältet finns bland annat violett majbagge, ”Meloe violaceus”, en skalbaggsart som är knuten till öppna sand- och hedmarker där den som larv parasiterar på olika sandbin.
Flera sällsynta sandstekelarter har också noterats på heden, bland annat den starkt hotade sandjägarstekeln, ”Methocha articulata”, som troligen har en av sina sista kvarvarande svenska populationer i området.
Många hotade insekter, liksom den hotade sandödlan, ”Lacerta agilis”, som troligen har länets starkaste fäste på och omkring heden, är beroende av öppna sandblottor.
Mer om detta kan ni läsa i mitt kompendium ”Natur på Skillingaryds skjutfält”, från den 20 juni år 2005, se nedanstående länkar, båda leder rätt.
År 1912 kom flyget till Skillingaryd genom att ljungheden användes som landningsbana och samma år uppfördes för övrigt det lilla smala sjukhuset i lägrets norra del. År 1918 byggdes en flyghangar strax nordost om lägerbebyggelsen och därefter uppförs inga byggnader av betydelse på Östra lägret. Den väl bevarade bebyggelsen har således tillkommit under några få år i början på 1900-talet, med sjukstugan, torkhuset och hangaren som tillägg ett tiotal år senare. Hangaren brann dock tyvärr ner en natt år 2010 i samband med att den skulle renoveras. Stenarna på bilden visar gräns västsydväst för landningsbanan och är de enda som ännu finns kvar på ljungheden. Allt om flygets historia i Skillingaryd finns att läsa i den fantastiska boken ”Vingar över Ljungheden” från år 2009, som fortfarande finns till försäljning.Här finns boken att köpa:
Skillingaryd: Skillingaryd Nu, Jonssons Konditori, ICA Nära Lagahallen och Biblioteket.
Vaggeryd: ICA Supermarket, Konsum, Magnisa Stuga, Preem och Biblioteket.
Värnamo: Ronnes Samlarbod och Historiska Sällskapet Gamla Wernamo.
Fungerar inte detta så hör av er till mig så kan jag förmedla till berörda.
Vägen förbi flygets gränsstenar och upp mot flyghangaren som inte längre finns håller helt på att tas över av arten kanadabinka, ”Conyza canadensis”, som är en ljusgrön, ettårig ört med styvt upprätt stjälk och talrika små blomkorgar. Stjälken kan bli över en meter hög och är vanligen styvhårig och har strödda, oskaftade, lansettlika blad med hel eller glest och grunt sågad kant. De nedre bladen är skaftade och vissnar bort tidigt. Kanadabinka blommar från juli till september och blomkorgarna är små, ofta bara ett par millimeter breda, och sitter i grupper i en sammansatt klaselik ställning. Ytterholken är hårig medan holkfjällen är kala och brett hinnkantade. Blommorna är vanligen gulvita, strålblommorna mycket korta. Kanadabinka hör ursprungligen hemma i Nordamerika, men kom till Europa redan på 1700-talet. Idag är arten ganska vanlig i Sydsverige och i delar av Mellansverige. Den växer vanligen på ruderatmark, i vägkanter och på banvallar, men kan också påträffas i åkrar och på sanddyner eller som här på Skillingaryds skjutfält.”E. canadense L., som härstammar från Canada och Virginien och för öfver 200 år sedan spriddes till Europa (der den nu mångenstädes är liksom inhemsk), upptages vanligen i våra floror, ehuru den hos oss är mycket obeständig. Den är ettårig och har små hvitgula blommor”.
Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.
Ibland är inte blåvingar blå utan bruna och är då honor av bland andra bildens hed- eller ljungblåvinge.
Blåeld, ”Echium vulgare”, är en tvåårig, strävhårig ört som kan bli upp till en meter hög. Stjälken är styvt upprätt, vanligen ogrenad, och mycket strävt hårig. Bladen sitter strödda och är lansettlika. Arten blommar i juni-juli med stora blå blommor som sitter i en axlik blomställning. Blommorna är röda i knopp, men blir när de slagit ut himmelsblå, sällsynt förekommer också vita blommor.
”Blåelden är verkligen en bland de vackraste och utmärktaste af våra Sträfbladsväxter. Ehuru endast tvåårig, har den en ganska stark rot, hvilken bär en vacker bladrosett, utur hvilken den enkla eller greniga stjelken med sina långa och prydliga, blå blomspira reser sig. Då, såsom icke sällan händer, örten uppträder sällskapligt, ger den en särdeles glad anblick under blomningen, då den kan kläda hela sträckor med sina klarblåa blommor, liksom då den, reslig och rak, står stånd tätt vid stånd, en stolt hedersvakt kring åkertegarne”.Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.
Det har nog varit ett gott år för bivargen, "Philanthus triangulum", på Skillingaryds skjutfält. Jag har funnit denna vackra insekt i insektsordningen steklar, rovsteklar, på flera platser och vid flera tillfällen på ljungheden denna sommar.
Bivargen gräver meterlånga gångar ner i marken med tillhörande sidogångar, en för varje larv, och som namnet antyder fångar den honungsbin som föda till sina larver.
Bivargen är inte farlig och ger sig inte på oss människor och deras larver kläcks först om ungefär ett år, det vill säga, under sommarhalvåret 2022.
Bästa hälsningar och på återseende!
//Dan