Ljunghedens bivargar 20210814 Krönika 278

Vem bor här, tänkte jag när jag stannade cykeln på den sandiga lilla vägen på ljungheden öster om Östra lägret på Skillingaryds skjutfält. 
Jag bor här, tycktes den vackra lilla bivargen säga som plötsligt landade mitt framför mig som för att markera sitt revir med tillhörande bohål.
Bivargen gick resolut fram till det omsorgsfullt grävda bohålet i marken där den ska lägga ägget tillsammans med ett levande, men paralyserat, byte som vanligtvis är ett honungsbi. Det är färskvara som den nykläckta bivargslarven ska leva och konsumera på sin väg till att bli en ny bivarg.
Bivarg, ”Philanthus triangulum”, är en art i insektsfamiljen grävsteklar. Den är svart med gul bakkropp och påminner om en geting. Arten gräver ut sina bon i sandmark, ofta kolonivis, dit den transporterar honungsbin som föda åt sina larver.
Arten bivarg förekommer tämligen sällsynt i Götaland och Svealand, mest i östra delarna men finns även i sandmarkerna på Skillingaryds skjutfält.
Skillingaryds skjutfält med skogar, sjöar och den jättelika ljungheden är ett fullständigt unikt område såväl i kultur- som miljöhänseende. Den biologiska mångfalden inom området är i allra högsta grad fantastisk och bevarandsvärd.
Detta är vargterritorium, bivargsterritorium, och här finns även en rik övrig fauna och flora med bland annat många intressanta arter svampar.
Här ser man den typiska vita ansiktsmarkeringen hos en bivarg och den påminner om någon av barndomens sugerhjältar i den tidens serietidningar.
Här berättar Emil V. Nilsson, som driver bloggen Vetenskapspedagogen, en fantastisk berättelse om bivargen, dess levnadssätt och dess byten, det vill säga, honungsbina.
"Har du blivit stucken av ett honungsbi någon gång? Då har du upplevt den intensiva smärtan som kan liknas vid att tända en tändsticka och sedan sticka tändstickshuvudet mot huden. Om du hade lyckats hålla dig lugn hade du kunnat se hur gadden satt där i huden och pumpade in gift i din kropp. Det är bara honor som kan sticka dig eftersom gadden är en modifierad del av hennes äggläggningsapparat. Hanar kan, som du vet, inte lägga ägg. Det ironiska är att gadden med dess gift utvecklades för mycket lång tid sedan med ett helt annat syfte – och det drabbar honungsbina själva.
För honor av bivargar går livet inte ut på mycket mer än att para sig och fånga honungsbin genom att paralysera dem med sin gadd – hon använder sin gadd på det sätt som parasitsteklar alltid gjort. När giftet väl har kommit in i honungsbiet så är det inte på något sätt dödande. Sticket måste ske med kirurgisk precision i mellankroppen mellan frambenen och med en rätt avvägd mängd gift för att få eftersträvad effekt. Bivargen vill hålla honungsbiet vid liv, men paralyserat, för att kunna ge det som levande föda till sin avkomma. Den flyger iväg med det paralyserade biet till sin håla i någon sandig solbelyst slänt där den drar ner med sig sitt byte ner i underjorden. Väl där nere lägger hon ägg på sitt offer, täcker igen hålan och förvinner ut. Hon kommer snart att dö. Det här är ett sätt att leva som steklar har ägnat sig åt i tvåhundra miljoner år.
Där nere i hålan kläcks snart äggen. Larverna börjar äta på det levande men paralyserade honungsbiet. Det är möjligt att det paralyserade biet har kvar sin känsel och kan uppleva hur larverna sakta äter sig igenom dess kropp. Med tiden blir larverna stora nog för att förpuppas. Ur pupporna kommer sedan nya vuxna bivargar som är redo att ta sig ann sin livsuppgift – att para sig och paralysera honungsbin.
Om honungsbin ägde en gnutta intelligens kanske det skulle reflektera över det ironiska med detta öde. För tvåhundra miljoner år sedan levde honungsbinas släktingar på samma sätt som bivargen. Också de var parasitsteklar, för då fanns det inga sociala steklar. De avlägsna förfäderna till honungsbina använde sin gadd för att bedöva byten, kanske fjärilslarver, för att hålla levande föda för sina larver.
Med tiden så utvecklades nya strategier, de började livnära sig på nektar och pollen från blommor och behövde inte längre använda sin gadd för att paralysera byten. Blommorna behövde inte utveckla något försvar mot dessa steklar, de behövde inte paralyseras, för bina hjälpte och hjälper fortfarande blommorna med pollineringen. Nu samlar honungsbin nektar med magen (honung är uppspydd och koncentrerad nektar) och pollen med bakbenen. Men honungsbiet blev inte av med gadden under evolutionshistorien utan den utvecklades till att fylla en ny funktion, som försvar.
Så tänk på det nästa gång du blir stungen av ett honungsbi och var tacksam för att det inte var en hundra gånger större stekel som var ute efter att paralysera dig. Då hade du kunnat drabbas av samma öde som vissa honungsbin och bli hållen som levande död i någon mörk håla där du kände hur livet sakta rann ur dig när larverna sakta åt sig igenom din kropp. Likt en zombie hade du varit berövad kontrollen över din kropp fram till din död".
De sandiga och upplöjda fårorna invaderas av såväl kruståtel som bergsyra, båda arterna ger tillsammans detta fantastiska färgspel som matchas till fullo av den gröna ljungen.
Nu för tiden består målkulisserna av ett stort antal förfulande containrar och på denna sönderskjutna och rostaga järnhög sitter här en liten buskskvätta.
I området runt denna gröna container i fjärran häckade sommarens stora fågelnyhet och biologiska sensation, nämligen ett par svarthakade buskskvättor som fick ut åtminstone tre ungar.
Visst var skjutfältets målkulisser vackrare förr med namn som Väderkvarnen, Skräddartorpet och Caféet, helt gjorda i trä. Idag är det bara dessa plåtschabrak som är skjutmål. 
Ordet plåtschabrak får mig att tänka på en gammal försvarsminister under åren 1885-1991 vid namn Roine Carlsson när han använde ordet mot Sveriges marinofficerare, allt enligt följande, citat:
Roine Carlsson gjorde sig allmänt känd, och fick kritik från marinofficerarna, när han 1987 kritiserade förslaget att marinen skulle köpa nya kustkorvetter: "Stora plåtschabrak för att marinofficerarna ska få glänsa på kommandobryggan är ingenting att spilla pengar på." Carlsson gjorde avbön i TV-programmet Gomorron Sverige för sitt yttrande, med uttalandet: "Jag är rätt citerad, och det var högst olämpligt av mig att prata på det sättet,  jag är oerhört arg på mig själv för det här. Självklart har jag respekt för marinofficerarna och deras arbete."
Den enda egentliga målkulissen i trä idag är stridsflygplanet SAAB JAS 41 Gåsen, ett plan som inte blev någon framgång i det Svenska flygvapnet. Tro det om ni vill!
I den norra delen av ljungheden finner man spår av ett flertal bränder som härjat i området under 1900-talet och där jag minns det stora branden torrsommaren 1975 absolut bäst. Dessa bränder leder till en säregen flora men även till häckande törnskator, varfåglar och rastande hökugglor under vinterhalvåret.
Avslutningsbilden för denna gång blir på en ängspiplärka, en art som det finns ganska gott om på ljungheden på Skillingaryds skjutfält.
Bästa hälsningar och på återseende!
//Dan