Gott slut och Gott nytt 20211231 Krönika 340

Istället för mer eller mindre livsfarliga nyårssmällare och nyårsraketer som dessutom innehåller många mycket otrevliga metaller och annat för naturen, och för oss samt allt levande i övrigt, farliga och förorenande ämnen ska jag visa er den ultimata nyårsraketen då himlen är klar, det vill säga, vår närmaste stjärna som är vår egen vackert gula sol.
Kanske är den halvfärdiga skulpturen vid Nya Mejeriet i Skillingaryd en hyllning till denna livets absoluta förutsättning här på vår planet. 
Metaller och kopparoxider som används i fyrverkerier för att få följande färger är följande:
Barium för grönt, Kalcium för rödorange, Kalium för violett, Litium för djuprött, Natrium för gulorange, Strontium för rött, Zink för ljusgrönt, Antimon för blekgrönt, Selen för ljusblått, Koppar(I)oxid för blått och Koppar(II)oxid för turkos. Förr men inte längre, på grund av sin giftighet, användes dessutom Tallium för ljusgrönt, Bly för blått och Arsenik för ljusblått.
Det är kallt och soligt samt blixtrande vackert när vattnets iskristaller draperar allt i naturen. Mitt i trädridåerna rinner Lagan där temperaturen i det rinnande vattnet fortfarande är över den så kallade nollan.
 
Vad skulle vi göra utan vatten, svaret är inget för då skulle vi inte finnas, livet som vi känner det behöver vatten.
Följ med på en historisk resa om denna fantastiska och samtidigt mycket märkliga molekyl som vi kemiskt kallar H2O.
Vatten utgjorde tillsammans med jord, luft och eld Aristoteles fyra universella element och betraktades fram till 1780-talet av de flesta naturforskare som ett element.
Aristoteles var en grekisk filosof och astronom, född 384 före Kristus i Stageira på halvön Chalkidike, död 322 före Kristus i Chalkis. Han blev således 62 år gammal vilket på den tiden får betraktas som en relativt hög ålder.
J.B. van Helmont och Robert Boyle ansåg dock att alla ämnen utom luft kunde bildas ur vatten och förvandlas till vatten, vilket var allmänt accepterat tills Lavoisier år 1769 visade att vatten inte efter återloppskokning i 101 dygn hade förändrats och därför framstod som oföränderligt.
Jan Baptista van Helmont, född 12 januari år 1577 i Bryssel, död 30 december år 1644, var en belgisk läkare.
Robert Boyle, född 25 januari år 1627 på Lismore Castle, död 31 december år 1691 i London, var en irländsk naturforskare och kemist.
Antoine Laurent de Lavoisier, född 26 augusti år 1743 i Paris, död 8 maj år 1794 i Paris, var en fransk naturforskare som har kallats ”den moderna kemins fader”. 
År 1784 fann Henry Cavendish att vatten bildas vid förbränning av väte och därmed att vatten inte var ett element utan sammansatt av väte och syre. Detta bekräftades av Lavoisier, som också utarbetade metoden att med hjälp av järn ur vattenånga vid hög temperatur framställa vätgas i stor skala.
Henry Cavendish, född 10 oktober år 1731 i Nice, Frankrike, död 24 februari år 1810 i London, var en brittisk kemist och fysiker.
William Nicholson och Anthony Carlisle sönderdelade år 1800 med hjälp av Voltas stapel vatten i ämnena väte (H) och syre (O). 
William Nicholson, född 13 december år 1753, död 21 maj år 1815, var en engelsk fysiker, kemist, journalist, översättare och utgivare.
Anthony Carlisle, född 15 februari år 1768 i England, död 2 november år 1840 i London, var en engelsk kirurg och gjorde år 1800 den viktiga upptäckten av elektrolytisk sönderdelning av vatten i väte och syre.
John Dalton antog i sin år 1803 presenterade atomteori att vatten var sammansatt av en väteatom och en syreatom(H1O1) och gav, utifrån vattnets experimentellt funna viktsammansättning 1:8. Detta (H1O1) var dock fel och korrigerades 10 år senare av Berzelius till (H2O1) som korrekt skrivet blir (H2O).
John Dalton, född 6 september år 1766 i Storbritannien, död 27 juli år 1844, var en brittisk kemist och fysiker som är mest känd för sina pionjärinsatser vad gäller atomens uppbyggnad.
Jöns Jacob Berzelius tillskrev emellertid år 1813 vatten formeln H2O, därtill vägledd av att vatten bildas av två volymer vätgas och en volym syrgas, en formel som visade sig vara korrekt.  
Jöns Jacob Berzelius, född 20 augusti år 1779 i Väversunda vid sjön Tåkern i Östergötland, död 7 augusti 1848 i Stockholm, var en svensk friherre, kemist och naturforskare, som har fått epitetet ”Den svenska kemins fader”.
Vatten är den kemiska förening som det finns mest av i nästan alla levande organismer, både viktsmässigt och med avseende på antalet molekyler. Så utgörs till exempel människokroppens vikt av vatten till cirka 60 % hos män respektive cirka 55 % hos kvinnor i vuxen ålder. Intaget och utsöndringen av vatten är föremål för noggrann styrning av bland annat törst och kroppens vätskebalans. Hos andra organismer kan dock vattenhalten vara mycket högre.
Vattnets viktigaste biologiska uppgifter, som inte kan ersättas av något annat ämne, är som lösningsmedel för joner och molekyler av många slag och som det medium i vilket ett otal biokemiska reaktioner äger rum.
Vattnet är även viktigt för proteiners och membraners struktur och bland de egenskaper speciella för vatten som är av särskild biologisk betydelse ska framhållas det höga dipolmomentet och allt som är en följd av detta fenomen, exempelvis stark kohesion eller sammanhållning mellan molekylerna och därmed hög ytspänning, hög smältvärme, hög ångbildningsvärme och hög värmekapacitivitet, det vill säga, vattnets förmåga att bilda vätebindningar med andra molekyler och joner samt den i förhållande till molekylstorleken mycket höga smältpunkten och kokpunkten. Dipolmomentet är ett elektriskt fält med motriktade krafter på båda sidorna av dipolen, det vill säga, attrahera och repellera, plus och minus som attraherar varandra vilket skapar ett så kallat vridmoment.
Vatten bildas och förbrukas i ett stort antal biokemiska reaktioner. I de flesta fall ändras därvid inte syrets och vätets oxidationstal. Vattnets syre oxideras till elementärt syre vid växters och cyanobakteriers fotosyntes, och vatten återbildas vid bland annat cellandningen. Oxidationstal är ett tal som tilldelas varje atom eller atomjon efter vissa regler. Talet kan vara positivt, negativt eller noll och används inom kemi för att balansera kemiska formler. Det kan även användas för att undersöka om ett ämne oxideras eller reduceras i en så kallad redoxreaktion. Redox är en kortform för reduktion-oxidation-reaktion och är det kemiska fenomen vid vilket oxidationstalen hos atomer förändras. Vanligtvis sker detta genom att en eller flera elektroner förflyttas från en atom till en annan. Oxidation är fenomenet att en atom, molekyl eller jon avger en eller flera elektroner och oxidationstalet stiger. Reduktion är fenomenet att en atom, molekyl eller jon upptar en eller flera elektroner och oxidationstalet sjunker.
Vattnet har även spelat en oerhört mångsidig roll i mytiska, rituella och folkligt traditionella sammanhang.
Åtskilliga mytologier låter skapelsen föregås av ett världshav, en ur-ocean, så till exempel den bibliska framställningen i Första Mosebok. 
Ibland annat indianska och sydöstasiatiska kulturer hämtar en fågel upp fastlandet från urhavets botten. I indiska myter flyter på havet det gyllene världsägg i vilket Brahma vilar före skapelsen.
I såväl grekisk som germansk mytologi avgränsades dödsriket av vattendrag, i andra kulturer ligger de dödas land hinsides oceanen. 
Syndaflodsföreställningar återfinns hos många folk och sjöar har i många kulturer varit platsen för offerhandlingar, bland annat i nordiska vapenoffer och mosslik.
Hav liksom floder, sjöar och källor, har uppfattats som hemvist för en rikt varierad uppsättning övernaturliga väsen men också för gudaväsen som ägnats kult såsom Poseidon, Neptunus, sumerernas Ea och indiernas Varuna. I dimmorna på bilden från Östra lägret i Skillingaryd dansar också älvorna.
Älvor är övernaturliga väsen som i svensk tradition uppträder kollektivt och tänks hålla till ute i naturen, vanligen i kullar, gravhögar, berg och skogar. I nyare tradition har älvorna konsekvent uppfattats som kvinnliga väsen, men en älvakung omtalas dock i äldre svenska källor. Ordet älva är en femininform av det fornnordiska alf och motsvaras av tyska Alp för ”mara” och engelska elf där den vanligare engelska termen fairy har ett litterärt ursprung och är inlånad från franskan.
Den sentida skandinaviska tron på älvor har, utöver namnet, mycket litet gemensamt med den fornnordiska alftraditionen men desto mera med västeuropeiska, främst keltiska, föreställningar, som möjligen kan ha överförts till de nordiska folkens föreställningsvärld genom tidigmedeltida, västerifrån komna ballader. Redan där möter de motiv som dominerar i senare älvtro, nämligen att älvorna dansar och sätter sjukdomar på människor, så kallad älvablåst. Ofta förklaras detta med att den sjuke passerat över eller smutsat ned i en ”älvring”, ett fenomen som tidigast omtalas av Olaus Magnus. Olaus Magnus, född i oktober år 1490 i Skänninge, död 1 augusti år 1557 i Rom, var en svensk präst, titulärärkebiskop av Uppsala katolska stift samt diplomat, humanist, etnolog och kartograf.
Älvorna uppfattades på sina håll i östra Sverige ännu i början av 1900-talet huvudsakligen som sjukdomsalstrare. Bot för åkommor som vållats av älvorna ansågs kunna fås genom bland annat offer, och i mälarlandskapen och landskapen närmast väster därom knöts offren till skålgropar, som därför i dessa bygder kallades älvkvarnar. I detta kärnområdes utkant har ordet älva använts även om till exempel flygmyror och vissa larver.
Älvtron utgör alltjämt ett i stort sett outforskat område av folktron. Till den folkliga traditionen kommer ett litterärt och konstnärligt utnyttjande av älvorna, till exempel i tolkningen av dimmor över sanka ängar. 
Uppfattningen om speciella vattens renande eller helande kraft har lett till en mängd rituella bruk inom religioner, till exempel Ganges roll inom hinduismen, då ett bad renar från synd och de dödas aska kastas i vattnet. 
Dop- och vigvatten är exempel ur kristen rittradition. Magisk kraft kunde vatten få av många orsaker som exempel kan nämnas den roll som ”nordrinnande” vatten hade i svensk folktro liksom käll- eller regnvatten i samband med vissa helger.
Vatten har också haft en roll i spådomskonst och liknande där Oden fick kunskap ur Mimers källa, en skål vatten kunde vara medel för att försätta en siare i trans och missfärgat vatten i till exempel en flod har tolkats som ett järtecken. 
Hundar fick förr ofta ”flodnamn”, som ”Bäcka”, för att därmed vara skyddade mot trolltyg.
På jorden utgörs cirka 70 % av ytan av hav och cirka 30 % av land. Havsvattnet, som är salt, utgör cirka 96,5 % av allt vatten. Resterande mängd, cirka 3,5 %, är sötvatten eller färskvatten. Likvärdiga mängder sötvatten är bundet som is i polarområdena och i glaciärer cirka 1,7 % eller finns lagrad som grundvatten cirka 1,7 %. En försvinnande liten mängd finns i sjöar och floder cirka 0,01 % av den totala mängden och i atmosfären i form av vattenånga cirka 0,001 %.
Ser ni det som jag ser på bilden nämligen händer och fingrar eller fötter och tår som sträcker sig mot det iskalla vattnet eller alternativt försöker hålla sig undan från det iskalla och forsande vattnet.
Vatten har en rad unika egenskaper såsom att det vid normalt lufttryck kokar först vid plus 100 °C och fryser till is redan vid 0 °C beror på vätebindningar mellan molekylerna. Om sådana inte funnits skulle kokpunkten ha varit cirka −80 °C och smältpunkten varit cirka −100 °C.
Till och med vi vanliga dödliga kan gå på vatten, men var försiktiga!
Bästa hälsningar, gott nytt år och på återseende!
//Dan och Anette