Damberg&naturen

Granbarkborre eller åttatandad barkborre, ” Ips typographus”, är en art i skalbaggsfamiljen vivlar och är mellan 4–5,5 millimeter lång samt mörkbrun. Täckvingarna har baktill en urgröpning, som på vardera sidan är kantad av fyra tänder. Larverna utvecklas i innerbarken, i floemet, mestadels på försvagade eller nyavverkade granar. Hanen påbörjar gångsystemet, gnager ut parningskammaren och sänder ut ett feromon som lockar till sig honor och fler hanar. Många tusen djur kan genom att de är koordinerade av detta aggregationsferomon övervinna granens savflöde, varigenom trädet dödas, vilket, i sig, är en förutsättning för att larverna ska kunna utvecklas. Gångsystemet består av två till fyra decimeterlånga modergångar och därifrån vinkelrätt utgående larvgångar. De i juli-augusti nykläckta skalbaggarna stannar under barken och äter av savbarken. Antingen förblir de där också under vintern, särskilt på liggande träd, eller så gnager de sig ut och övervintrar i förna. De svärmar huvudsakligen i maj-juni. Arten är allmän i hela Sverige, och vissa år, i synnerhet efter torka, stormfällning och snöbrott, kan mycket stora populationer byggas upp, med betydande skadegörelse som följd. Arten vållar skada dels genom att skalbaggen överför en svamp som färgar timret, splintveden, blå, så kallad blånad, dels genom att fullt friska granar kan angripas och dödas vid skalbaggens massuppträdande. Skador undviks i första hand genom förebyggande åtgärder, till exempel genom att obarkat granvirke tas bort ur skogen före barkborrarnas kläckning och att träd med pågående angrepp avverkas och barkas. Svärmande skalbaggar kan även lockas till feromonfällor och därigenom förhindras att lägga ägg vilket skedde på Skillingaryds skjutfält efter stormarna Gudrun och Per.