Gäster med naturbilder 20210226

 
Denna stora gamla ek som växer vid Korrö naturreservat är fullständigt draperad med en mycket stor och gammal murgröna, ”Hedera helix”, för övrigt det största exemplar jag någonsin sett.
Korrö naturreservat är skyddat sedan år 1970 och är 42 hektar stort och består av slåtterängar, odlingslandskap och en väl bevarad kulturmiljö. Där Ronnebyån delar sig i två grenar ligger hantverksbyn Korrö. Byns historia sträcker sig tillbaka till början av 1700-talet, men forsen har använts för att driva kvarnar redan under medeltiden. Från den gamla hantverksmiljön finns kvarn, såg, garveri och färgeri bevarat. Tidigare har här även funnits bryggeri och skomakeri. Gårdsbyggnaden ägs av Svenska Turistföreningen och används som vandrarhem. Då inlandsisen smälte bildade den vackra terrängformer i naturreservatet, både norr och söder om hantverksbyn. Åsen och strandängarna är gamla odlingsmarker och närmast byn ligger åkrar och slåtterängar, längre bort finner man betesmarker och slutligen skog. Murgröna, ”Hedera helix”. Foto Lena Karlsson, Skillingaryd.
 
Den jättelika murgrönan blommar dessutom på platsen vilket sker första gången för arten efter 10 år. Murgrönan är sällsynt och växer vild i trakter med milt vinterklimat upp till Dalsland, norra Västergötland och Södermanland, men kan odlas något längre norrut. Den är utpräglat sydlig och kustbunden, växer i skogar och lundar där den kan klä in hela trädstammar. Den första fynduppgiften av arten är från medeltiden. Murgrönans blad, kokta i vin eller vatten, ansågs förr vara sårrenande. Carl Fredrik Nyman berättar år 1867 att man tillverkade dryckeskärl av murgröna och ”de gamle” trodde att en sådan bägare, ”om deri vatten och vin iskänktes blandade, skulle insuga och genomsläppa endast det förra”. Murgröna är Gotlands landskapsblomma.
Arbetet med ängen inom Korrö naturreservat börjar redan tidigt på våren medan sipporna ännu blommar i backarna och då tar man bort nedblåsta grenar och räfsar ihop kvistar och löv. Detta kallas fagning. Slåttern sker först i juli och augusti och på de stenbundna och kuperade markerna duger fortfarande lien bäst. Slåttern och betet i reservatet gynnar många ljusälskande växter som till exempel backsippa, tjärblomster och slåtterfibbla. Speciellt för naturreservatet är att här växer mycket av blomman Natt och Dag eller Lundkovall, ”Melampyrum nemorosum”. Fordom kallades denna blågula växt även för ”Svenske soldaten”. Det går många stigar genom reservatet och längs stigarna finns skyltar som berättar om naturen på Korrö. Precis intill hantverksbyn ligger en byggnad som kallas logen och här kan besökare äta mat eller fika som de har med sig och söka skydd vid dåligt väder. Foto Lena Karlsson, Skillingaryd.
Namnet entita nämns första gången omkring år 1700 men är säkert äldre. Förleden ”En-” kommer sannolikt från växten enbusken och ”tita” är ljudhärmande och troligen besläktat med engelskans ”tit” som betyder mes. Noteras bör att den nära släktingen talltitan identifierades som en egen art i Sverige först år 1848 och att entita före denna tidpunkt användes som namn för båda arterna tillsammans. Arten entita har även kallats kärrmes, meshätta och tomling. Foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Rimfrost är en anlagring av iskristaller genom utfällning av vattenånga på föremål som avkylts under frostpunkten, sublimering. Rimfrost liknar fiskfjäll, nålar eller fjädrar och bildas ur dimfri luft, särskilt under klara och lugna nätter, då ytor avkyls genom utstrålning. Sublimering, en fysikalisk-kemisk process vid vilken ett fast ämne övergår direkt till gasfas utan att först smälta. Fenomenet är ett resultat av hur ämnets ångtryck beror av temperaturen. Alla fasta ämnen utom helium sublimerar vid temperaturer och tryck under sin trippelpunkt. Vid övergången fast fas till gasfas upptas energi, så kallad sublimationsentalpi. Även snö övergår direkt till vattenånga under kalla och torra vinterdagar, rimfrost. Foto Oddbjörn Nilsen, Hestra.
Tre bilder som visar ett nedblåst kungsfågelbo från en granpantering i trakterna av Örebro. Den lilla fågeln visar sig vara en fantastisk bobyggare och diametern på öppningen är cirka 5 centimeter..
Kungsfågel, ”Regulus regulus”, är Sveriges minsta fågel, bara 9 centimeter stor. Den har en kompakt kroppsform, runt huvud och kort stjärt och näbben är tunn och spetsig. Över hjässan har honan ett gult och hanen ett brandgult band med svart kant som inte når ner till ögat. Ögonen omges av ett ljusare grått parti. Fågelns ovansida är grön och vingarna har två vita vingband medan undersidan är gråaktig. Ungfågeln har under sommaren en grön hjässa. Arten finns i barr- och blandskog och den förekommer allmänt över hela landet utom i norra Lappland med en tyngpunkt över de södra och mellersta delarna av landet. Insekter och spindlar är dess huvudföda. Foto Åke Karlsson, Skillingaryd.
Kungsfågelns läte är en mjuk och vemodig, något fallande sång som varar cirka 3 sekunder, den inleds med några höga toner och når maximal styrka i mitten för att sedan ebba ut. Boet placeras vanligtvis i en gran, ofta högt över marken där det fästs på undersidan av en lång gren, med öppningen upptill och byggs av grön mossa och lav och hålls samman med hjälp av spindelväv och invändigt fodras boet ofta med fjädrar. Foto Åke Karlsson, Skillingaryd.
En del kungsfåglar lämnar landet under vinterhalvåret, men de flesta är stannfåglar. Detta kan under vissa år leda till att upp till 90 % av populationen i norr dör som en följd av sträng kyla. Den höga vinterdödligheten kompenseras dock snabbt, eftersom arten lägger två kullar med i genomsnitt nio ungar per kull. Uppgifter från 1900-talet visar att Kungsfågeln spritt sig allt längre norrut och idag finns det mellan 2-5 miljoner par i Sverige. Det har överallt ansetts föra olycka med sig att döda en kungsfågel. I Frankrike tror man att blixten då ska drabba brottslingen, hans fingrar skall förtvina eller att hans boskap skall få dåliga fötter. Arten får dock numera utstå konkurrens från den nära släktingen den sydligare brandkronade kungsfågeln, ”Regulus ignicapilla”, som alltmer breder ut sig i södra Sverige från framför allt Danmark, så även här i vår kommun. Foto Åke Karlsson, Skillingaryd.
Bästa hälsningar och på återseende!
//Dan