Inte riktigt så iskallt men fortfarande vackert, del 5 20210217

Rävar är ett trivialnamn som används om en mängd arter inom familjen hunddjur. Rävar är alltså ingen systematisk grupp utan omfattar likartade hunddjur som alla är förhållandevis kortbenta, har ett tillplattat ansikte, triangelformade upprättstående öron, en ganska spetsig nos och en yvig svans. Ytterligare förvirring kring vilka arter som är ”rävar” uppstår mellan olika språk och språkens benämningar för räv.
De arter som främst förknippas med trivialnamnet ”rävar” är de tiotalet arterna i släktet ”Vulpes”, som ibland kallas äkta eller egentliga rävar men enstaka, eller alla arter, i följande släkten brukar kallas för rävar.
Släktet ”Cerdocyon”, Krabbätarräv
Släktet ”Dusicyon”, Falklandsräv
Släktet ”Fennecus”, fennek, även kallad ökenräv
Släktet ”Lycalopex”, sex sydamerikanska arter
Släktet ”Otocyon”, öronhund
Släktet ”Pseudalopex”, fyra sydamerikanska arter
Släktet ”Urocyon”, grårävar, två arter
Släktet ”Vulpes”, eller äkta rävar, tolv arter, med fjällräv som förr var i det egna släktet ”Alopex”
Sidensvans, ”Bombycilla garrulus”, är en art i fågelfamiljen sidensvansar och är i storlek som stare. Arten är grå med gult och rött på vingarna samt huvudtofs och lever i barrskogar i norra Sverige och ses vintertid hos oss i södra Sverige, vissa år i stora antal.
Sidensvansen är ytterst tillbakadragen och diskret i sitt uppträdande under sommarhalvåret. Detta har medfört att mycket litet är känt om artens status, men även kunskaperna om dess ekologi är bristfällig. Vad man känner till så häckar sidensvansen med förkärlek i äldre gran- eller tallskog, gärna med inslag av löv. Särskilt omtyckta tycks vara de skogar som har ett förhållandevis glest krontak och där fältskiktet är rikt, gärna i form av bär-ris. Boplatsen ligger påfallande ofta i nära anslutning till vatten, det vill säga, inom 50 till några 100 meter från ett sumpskogsbevuxet bäckdrog, en älv, en sjö eller intill en myr. Troligen sammanhänger detta med att sidensvansen under sommarhalvåret till stor del lever av myggor, dag-, bäck- och nattsländor.
De gamla betongvärnen i kanten av ljungheden på Skillingaryds skjutfält tjänade från början som skyddsrum för de hästar som förr var så viktiga inom artilleriet för att dra de tunga haubitsarna.
Dessa betongvärn är fortfarande väl bevarade och om man går in möter man doften av gamla tiders jordkällare. Vintertid är de föremål för stora och vackra iskonstverk vilket man kan se till höger om den gamla röda grindstolpen där grinden sedan många år tillbaka saknas. 
De gamla och bastanta järndörrarna är fortfarande på sin plats men håller sakta men säkert på att ätas upp av rosten.
Det finns en rödmålad sten i norra delen på ljungheden som var och är en målangivelse i terrängen för artilleri- och granatkastarskjutning och som jag har skrivit om i en krönika för några år sedan. Denna relativt stora sten hade fått det rysliga namnet "Blodiga stenen". Här är en motsvarighet till denna och jag döper härmed denna målmarkering till "Blåblodiga stenen".  
Någonstans ute på denna väldiga ljunghed finns det en god stam av orre och just nu sitter det en varfågel i en tall i fjärran men avståndet var för långt även för mina 1200 millimeters brännvidd.
Jag hittade flera platser med spår av ekorre under min vandring utmed ljunghedens västra sida upp emot Bohult vilket gladde mig mycket. 
Ytterligare fler spårstämplar i snön från den lilla vackra ekorren, "Sciurus vulgaris".
Ekorren förekommer i hela Sverige inklusive Öland och Gotland och den finns i stora delar av Europa och österut genom hela Asien till Koreahalvön, norra Japan och Kamtjatkahalvön. Arten har gått starkt tillbaka i Storbritannien och i många andra områden där den trängts undan helt av den införda amerikanska arten östlig gråekorre, även kallad grå ekorre, ”Sciurus carolinensis”. Ekorren är huvudsakligen dagaktiv och ursprungligen barrskogslevande och den rör sig mycket vigt i träden och kan ta sig ut även på tunna grenar och kvistar för att hämta kottar eller nötter. Den äter under större delen av året främst frön av gran och tall, men under sommarhalvåret äter den också bär, nötter, svampar och gröna växtdelar, ibland också ollon. Den har anpassat sig bra till mänsklig bebyggelse och finns även parker och trädgårdar, så länge det finns tillgång på föda. Under vintern besöker den regelbundet fågelmatningar för att ta för sig av solrosfrön och jordnötter. Den sitter på ett karakteristiskt upprätt sätt med hela bakfötterna mot underlaget medan den tar upp och håller frön med framtassarna medan den skalar dem. Kottar hålls också mellan framtassarna medan ekorren plockar fram frö efter frö. Det går att se på en skalad kotte om den är bearbetad av en ekorre, en skogsmus, en större hackspett eller en korsnäbb. Ekorren parar sig under vårvintern till sommaren och föder en kull med upp till åtta ungar, oftast dock betydligt färre, i vissa områden till och med fler än en kull per år. Boet utgörs ofta av ett täckt, klotformigt risbo fodrat med mossa och skägglav i en tät gran men ibland används ett trädhål som boplats. För många år sedan flyttade det in en ekorre i vår starholk i björken och genomförde en lyckad ”häckning”.
Det är heller inte svårt att få se spårstämplar efter älg när man går på Skillingaryds skjutfält, dessa spårstämplar var mycket stora och var säkert "stämplade" av en stor älgtjur.
Det är många fina och välmarkerade vägar på skjutfältet som alla berättar sin historia, här går jag på Sammelbovägen och svänger upp till höger på Stallhöjdsvägen för att komma upp till Bohult och Väderkvarnen, en stor by med många människor som inte längre finns och ett skjutmål som sedan länge skattat åt förgängelsen och ruttnat bort.
Bästa hälsningar och på återseende!
//Dan