Biologisk mångfald mitt i vintern 20210122

Gråhäger eller bara häger, ”Ardea cinerea”, är en art i fågelfamiljen hägrar som blir mellan 90–100 centimeter lång och har ett vingspann på mellan 175–195 centimeter. Den är grå på ovansidan och vit undertill och har svart nacktofs och ett svart band längs varje sida av huvudet, även vingpennorna är svarta och näbben är brungul. Dessa hägrar, som var fyra till antalet totalt stod häromdagen på Landsjöns is, nordost om Jönköping, Huskvarna, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Gråhägern häckar i kolonier i träd nära vatten och lägger en kull om fyra eller fem ägg årligen. I Sverige häckar den regelbundet norrut till södra Svealand och tillfälligt i Norrland. Den förekommer också i stora delar av övriga Europa, i Asien och i Afrika. Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Gråhäger livnär sig av fisk, grodor och andra djur som den finner i och vid lugna vatten. Den jagar ofta genom att smyga sig på bytet och hastigt hugga det genom att sträcka fram halsen, som före hugget hålls något S-formigt böjd. De hägrar som häckar i Skandinavien övervintrar i Central- och Sydeuropa men under milda vintrar övervintrar en del hägrar i södra Sverige. Häger var redan under antiken en viktig orakelfågel, vanligen lyckovarslande. Fågelns fiskdiet gjorde att man smorde in fiskeredskap med hägerfett för att de skulle ge fiskalycka. Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Blåmesen är cirka 12 centimeter lång och är blå högst upp på huvudet och på vingarna. Bröstet och magen är gul, med ett svart sträck under magen. Ansiktet är vitt med ett svart band som löper tvärs över ögat. Blåmesen är lätt att känna igen. Ibland kan man förväxla den med en talgoxe, men talgoxen är större och har ett brett svart band mitt på bröstet och magen, som en svart slips. Blåmesen finns i nästan hela Sverige utom längst i norr och den häckar i lövskogar, blandskogar och i trädgårdar. Den stannar oftast i Sverige över vintern och då håller den ofta till i områden med vass, där den äter insektslarver och puppor men den besöker naturligtvis också gärna våra fågelbord. Blåmesen bygger bo i ett trädhål eller en fågelholk som den klär med mossa, gräs, hår och fjädrar på insidan. Honan lägger mellan 10–12 ägg som är cirka 1,5 centimeter långa och vita med rödbruna fläckar. Blåmesen äter främst insekter och insektslarver men under vintern äter den också frön, bär och fett. Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Domherrehanen som man ser på bilden är röd på undersidan medan honan är gråbrun men båda har svart huvud och stjärt. Arten förknippas ofta med julen kanske via Jenny Nyströms planscher. Ryggen på domherren är grå och vingarna är svarta med vita band och näbben är kort och tjock. Arten har fått sitt namn eftersom hanarna har ett klarrött bröst. En domherre var ett slags präst som fanns i Sverige förr i världen och dessa hade klarröda dräkter. Kanske tyckte folk att fågeln påminde om prästerna. Domherren hör till gruppen finkar och har en näbb som är specialiserad på att äta knoppar och fröer men den äter även bär. Domherren finns i hela Sverige men på sommaren ser man den sällan ty då lever den tillbakadragen i djupa skogar. Den gömmer sitt bo bland kvistar på en gren några meter över marken. Boet byggs av kvistar, mossa, lavar, rottrådar och hår. Honan lägger fem ägg som är cirka 2 centimeter långa och blekt blågröna med några få bruna fläckar. På vintern kommer domherren däremot gärna fram och äter vid fågelbord. Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Svartmesen är en art i fågelfamiljen mesar och är mellan 11–12 centimeter lång och har grå ovansida, smutsbeige undersida och svart huvud med stor, vit kindfläck, som hos talgoxe. Arten häckar i barr- och blandskog men på kontinenten även i lövskog och trädgårdar. Den finns i nästan hela Europa, bland annat i hela Sverige utom i västra och norra Norrland, och vidare i större delen av tempererade Asien och i nordvästra Afrika. Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Vesslan, ”Mustela nivalis”, är den minsta medlemmen i mårdfamiljen i Sverige men trots sin ringa storlek är vesslan orädd och försvarar sig med våldsamt temperament om den skulle bli angripen. När man ser den slås man främst av dess ringa storlek, dess charmiga utseende och av dess livfullhet. Mötet består ofta i att man ser ett huvud sticka upp bland kvistar och gräs eller att man ser den titta fram här och där när den kilar omkring i en stengärdsgård.
I Sverige finns två underarter av vessla, nämligen den sydliga arten småvessla, ”Mustela nivalis vulgaris”, och den mindre så kallade snövesslan, ”Mustela nivalis nivalis”.
Den nordliga underarten snövessla som i Sverige finns norrut från Uppland, är vintertid helt vit, medan den sydliga underarten småvessla inte ändrar färg.
I svenska fjällen finns även världens minsta rovdäggdjur dvärgvesslan, ”Mustela nivalis minuta”, med en uppmätt längd av 11,4 centimeter och vikt om 25 gram. Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Inom båda underarterna finns stora skillnader i kroppsstorlek där hanen är nästan dubbelt så stor som honan. En fullvuxen hona av snövessla är liten som en mus och väger inte mer än 50 gram medan hanen kan väga dubbelt så mycket. En hona av småvessla väger ungefär 80 gram medan hanen kan komma upp i 130 gram.
Åkersorken som är småvesslans vanligaste byte i södra Sverige väger upp till 70 gram. Småvesslans storlek och vikt ökar söderut i dess utbredningsområde och en småvessla i Grekland kan väga 2-3 gånger så mycket som sina artfränder i Sverige.
Snövesslan kännetecknas av att vinterpälsen ofta är helvit, dock har enstaka individer mer eller mindre rester kvar av den mörka sommarpälsen. På sommaren är gränsen mellan den vita undersidan och bruna ovansidan nästan rak och tassarna är ofta vita på ovansidan.
Den sydliga småvesslans päls skiftar inte färg under vintern utan är brun året om. Den har en mycket oregelbunden gräns mellan den bruna ovansidan och den ljusa undersidan och den har ofta en mörk kindfläck bakom mungipan.
Arten tycks förekomma överallt där det finns smågnagare och efter födotillgång är tillgången på skydd det som styr deras val. I jordbruksbyggd är det viktigt att arten har tillgång till gärdsgårdar, häckar och dylikt. I det boreala skogslandskapet föredras hyggen medan ungskog av gran endast besöks tillfälligtvis av vandrande individer. På nyupptagna hyggen bildas gräsmarker med konkurrenskraftiga gräsarter som kväver annan vegetation. Dessa marker lockar smågnagare som bland annat jagas av vessla men också av räv och mård.
Storleken på hemområdet varierar med bytestätheten och ligger för en hane mellan 1-25 hektar, honornas hemområde är betydligt mindre. Tidigt på våren när smågnagarna är få till antalet börjar många vesslor leva ett kringflackande liv i jakt på föda. Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
I en spillningsstudie över småvesslans bytesval i skogslandskapen i södra Skåne fann man att åkersork var det dominerade bytesdjuret med 40 % följt av skogssork med 27 %.
Vesslans höga ämnesomsättning gör att den måste äta ofta och i en engelsk studie fann man att en vuxen hona konsumerade 220 smågnagare på 90 dagar under sommarhalvåret, vilket motsvarar ungefär 2,4 smågnagare per dygn. Det gäller då att området hyser tillräckligt med smågnagare för att reproduktionen skall lyckas.
Inga rovdjur i Norden har så många fiender som vesslorna. Främst räv, ugglor och rovfåglar skattar bestånden hårt men många tas också av tamkatter. I England är människan den värsta fienden och en vild vessla blir maximalt tre år men i fångenskap kan de bli upp till 10 år. I en engelsk studie fann man att mortaliteten var 63 % det första året och 96 % det andra. Bara en av 80-90 ungar blir äldre än 2 år.
Vesslan föder ungar i april-maj, efter 34-37 dagars dräktighet. Vanligtvis föder vesslan 4-6 ungar per kull men vid extremt dåliga sorkår kan det hända att vissa djur helt avstår från att reproducera sig. Hos vesslan utvecklas fostren direkt efter befruktningen, till skillnad från hos till exempel hermelinen som har fördröjd fosterutveckling, så kallad implantation. Därför kan vesslan snabbt svara på en förbättrad tillgång av smågnagare, vid goda år kan många honor föda ytterligare en kull på sensommaren. Eftersom vesslor blir könsmogna redan vid 4 månaders ålder händer det att honor som är födda tidigt på våren blir dräktiga i slutet av sommaren och föder en kull i september-oktober. Djur från sena kullar växer långsamt och blir inte könsmogna förrän nästkommande vår.
Arten kan medföra viss skada på fastigheter i och med att den gärna bosätter sig under golv eller i uthus. Dessa skador är dock ringa och torde uppvägas av att det är trevligt att ha en av Sveriges piggaste och charmigaste krabater runt knutarna samt att den håller området fritt från möss och sork. Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Snövesslan är spridd i hela norra Sverige utom lokalt ovan trädgränsen i fjällen. Dess sydliga utbredning upphör ungefär i höjd med Norrlandsgränsen, ”Limes norrlandicus”. Småvesslan återfinns söder om Norrlandsgränsen utom på Gotland. Gränsen för de olika formerna är tämligen skarp och dessa underarter överlappar bara varandra i ett smalt bälte från Uppland-Södermanland till Värmland-Dalsland.
Inga studier har gjorts för att undersöka vesslans status och trendutveckling i Sverige. I en lövskog i Polen räknade man fram en täthet på mellan 0-101 individer per 10 kvadratkilometer beroende på bytestillgång och årstid. Man fann en mycket stark korrelation mellan antalet smågnagare och antalet vesslor. Förhållandet predator/bytesdjur varierade mellan 0-2,5 vesslor per 1000 smågnagare. Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Bästa hälsningar och på återseende!
//Dan