En kvällspromenad i mitten av juli 20210718 Krönika 262
Halvt dold i den vackra ängsmarken och fullständigt övertygad om att vara osynlig i sin stillhet stod det vackra djuret kvar, totalt orörlig trots att jag bara var 20 meter bort.
Jag säger att min bild förmodligen visar en douglasspirea, ”Spiraea douglasii”, ty dessa spireor är svåra att artbestämma, nåväl, det är en växtart i familjen rosväxter och förekommer i nordvästra Nordamerika. Arten förekommer som trädgårdsväxt och kan återfinnas som förvildad i Sverige.
Douglasspirea är en lövfällande buske som bildar täta bestånd genom riklig rotskottsbildning. Den blir upp till 2,5 meter hög. Bladen är avlånga, 3–10 cm, jämnbreda, i övre halvan skarpt tandade, i spetsen rundade till spetsiga, med rundad bas. Bladovansidan är mörkt grön, medan undersidorna är tätt filthåriga och lysande vita. Blomställningen blir 10–20 cm är mycket tät, smalt konisk och mot toppen är den cylinderformad. Blomställningens grenar är tätt filthåriga, foderbladen tillbakadragna, kronbladen är mörkt rosa, nektariering saknas och baljkapslarna är kala.
En liknande art är luddspirea, ”Spiraea tomentosa”, som dock har äggrunda till avlångt äggrunda blad, ojämnt tandade, spetsiga blad som har gul- till gråulliga bladundersidor.
Hur som helst, det är en ros, familjen som har 107 släkten och 3100 arter spridda över hela världen och i Sverige finns det 22 släkten och över 80 arter.
Funkiasläktet, med det vetenskapliga namnet hosta, är ett släkte i familjen sparrisväxter med cirka 45 arter. Släktet beskrevs av den österrikiske botanikern Leopold Trattinnick år 1812 och förekommer främst i Japan, men även i östra Ryssland, Korea, och Kina. Släktet hör till de mest populära trädgårdsväxterna och odlas för sina vackra blad.
Släktet ”Funkia”, ”Hosta”, är lite udda och isolerat systematiskt och det har flyttats mellan flera olika familjer och även fått bilda en egen familj, funkiaväxter ”Hostaceae”.
Funkiasläktets arter är fleråriga örter med kraftiga jordstammar som ibland bildar utlöpare. Bladen är talrika, basala och spiralställda med långa bladskaft. Blomställningen har några få reducerade blad och varje blomma har ett grönt eller vitt stödblad. Blommorna är tvåkönade och sitter ensamma i klase på korta skaft. Kronan består av sex sammanvuxna hylleblad, den är vit eller violett, rör- till klocklik eller trumpetformad och frukten är en trerummig kapsel.
Ädelgranar i släktet ”Abies”, är storväxta, vintergröna barrträd. Grenar regelbundet ordnade, kortskott saknas och kvistar är släta. Barr plattade, trubbiga, ibland urnupna i spetsen, fästyta rund. Hanorgan i vecket av barr på kvistarnas undersida. Kottar upprätta, mognande första året, vid frömognaden sönderfallande, huvudaxeln kvarsittande. Fröfjäll tätsittande, stora, breda. Täckfjäll vid pollineringen större än fröfjällen, vid mognaden dolda av dessa. Pollenkorn med två luftsäckar.
Ädelgranar skiljs från granar i släktet ”Picea” genom upprätta, vid mognaden sönderfallande kottar, samt genom släta kvistar med barr som har en rundad fästyta. Granar har hängande kottar som faller av hela, samt skrovliga kvistar med barr som har en kil-lik fästyta.
Släktnamnet ”Abies” kommer troligen från grekiskans ”aei” för ”alltid” och ”bios” för ”liv” och betyder sålunda ”alltid grön”.
Släktet ”Abies” har 49 arter varav flera odlas som prydnadsträd i Sverige. Endast arten silvergran, ”Abies alba’’, som bilderna visar har naturaliserats och kan numera anses vara bofast i vårt land. Ytterligare sex arter ädelgranar kan i sällsynta fall förvildas, nämligen balsamgran, coloradogran, kustgran, berggran, nordmannsgran och pichtagran.
Bildernas granart silvergran, ”Abies alba”, är ett storväxt, vintergrönt barrträd som kan bli drygt trettio meter högt. Stammen är grov med ljust gråaktig och tämligen slät bark. Unga kvistar är tätt håriga med tvåsidigt riktade barr, knoppfjällen är inte kådiga. Barren är mjuka och trubbiga, i spetsen något urnupna och omkring tre centimeter långa. De är blankt mörkgröna på ovansidan och har två vita strimmor på undersidan. Kottarna är upprätta, en till två decimeter långa och tre till fyra centimeter breda, med något utstickande täckfjäll.
Silvergran är en ursprungligen odlad art som frösår sig villigt och som numera anses fullt naturaliserad. Den härstammar från Syd- och Centraleuropa och den första fynduppgiften som förvildad är från Fröllinge i Halland och publicerades år 1914.
Artnamnet ”alba” är latinets ord för ”vit” och syftar på de silvervita strimmorna på barrens undersida. Trots sitt namn, silvergran, ger den inte ett silvrigt intryck och det är inte ovanligt att namnet silvergran felaktigt används på arten blågran, ”Picea pungens”, vilken åtminstone som ung har en ljust blågrå eller blågrön färg.
I Sverige förekommer underarterna liten blåklocka, ”Campanula rotundifolia rotundifolia”, som man ser på bilderna och skredblåklocka, ”Campanula rotundifolia groenlandica”, där den senare skiljs genom större, ofta ensamma blommor, samt mer nedliggande växtsätt och växer uteslutande i norra Sverige.
Första året blommar inte arten liten blåklocka utan den bygger upp sitt näringsarbete genom det underjordiska, mångåriga grensystem, varifrån de blommande och fruktsättande skotten ska utvecklas. På dessa skott finns endast små och smala blad, eftersom deras huvuduppgift inte är näringsarbetet.
Bildens renfana, ”Tanacetum vulgare”, är en högväxt flerårig ört som kan bli upp till en meter hög. Stjälkarna är styvt upprätta, ofta något rödaktiga och kan bli nästan vedartade nedtill. Bladen sitter strödda och är mörkgröna och dubbelt parflikiga med vasst sågade småblad, ibland förekommer också former med starkt krusade blad och kallas då för munkrenfana. Renfana blommar under högsommaren och hösten, från juli till september, blomkorgarna är talrika och sitter samlade i en ganska tät kvastlik ställning. Korgarna är små, mindre än en centimeter breda, och har endast rörlika gula diskblommor, av vilka de yttre är treflikiga medan de inre är femflikiga. Renfana kan användas som färgväxt och ger en vackert grön färg. Torkade blommor, ”flos Tanaceti”, har förr använts bland annat som maskmedel. Den odlade formen munkrenfana som också kallas gubbaskägg eller krusbladig renfana, är en gammaldags kryddväxt med starkare doft.
Vackra flattoppade enar och gula renfanor kantar vår vandringsväg denna vackra men, helt plötsligt, kyliga julikväll. Det är ett märkligt omslag från tropisk värme med över trettio grader för ett dygn sedan till denna ”låga” temperatur på bara nitton grader, dock plusgrader.
Koltrasten sjunger i skymningen, lika melankoliskt och vemodigt lugnande denna julikväll som den gör en kväll i mitten av mars. Det är en ny kull på väg.
Bästa hälsningar och på återseende!
//Dan