Fanerogamernas tid, del 13 20210703

Det finns tillfällen när man vandrar i naturen då man får vara med om något alldeles extra. Det var precis det som hände mig när jag befann mig vid Boglösasjöns sydvästra strand på Skillingaryds skjutfält. Mitt på den lilla vägen och rakt emot mig kom en violett majbagge, "Meloe violaceus". Denna vackra och ovanliga skalbagge har jag aldrig sett förut så jag lyfte på hatten och bugade djupt!
Violett majbagge är utbredd i hela landet. Arten finns även i övriga Norden och i Baltikum. Världsutbredningen omfattar Europa, Nordafrika och sträcker sig vidare via Turkiet till de östra delarna av Ryssland.
Violett majbagge är en parasitoid på marklevande solitära bin. Larvutvecklingen sker i bon av solitära bin, huvudsakligen sandbin i släktet ”Andrena”, på torra, öppna gräsmarker. De fullbildade skalbaggarna är dagaktiva växtätare och påträffas under mars-juni med en topp i april.
Honorna av violett majbagge gräver ned talrika ägg i gropar i marken. De små rörliga triungulinlarverna kryper upp i blommor och följer med solitära, marklevande bin hem till deras bon. Skalbaggslarven genomgår i boet flera mindre rörliga larvstadier, varvid den äter upp bi-ägget och larven och dess matförråd av pollen och nektar.
Längden hos arten violett majbagge varierar mellan 11-20–35 millimeter, starkt varierande då små individer kan vara ner till 11 millimeter. Svart med mer eller mindre tydlig blå metallglans. Färgen är inget säkert kännetecken. Antenn hos hanen tydligt krökt, hos honan endast svagt krökt. Halssköld nästan fyrkantig, med en tydlig och distinkt tand vid basen. Ofta är arten svår att skilja från svart majbagge, ”Meloe proscarabaeus”.
Majbaggar, ”Meloe”, är ett släkte i skalbaggsfamiljen oljebaggar. Det omfattar fyra arter i Sverige. Alla saknar flygvingar samt är klumpigt byggda och metallskimrande.
Hanarna hos violett majbagge är cirka 1 centimeter långa, äggstinna honor drygt 3 centimeter och det är en hona av violett majbagge vi ser på mina bilder.
Majbaggarna påträffas på våren–försommaren på gräsmark, där honan lägger mellan 2 000–10 000 ägg och utvecklingen är en hypermetamorfos.
De nykläckta larverna kryper upp i blommor och hakar sig fast på insekter. Fortsatt utveckling är möjlig endast i solitära bins bon, där larven förtär ägget i en bocell.
Larven i nästa stadium äter upp cellens förråd av honung och pollen och efter ett vilstadium, skenpuppa, som kan övervintra, kommer det fram en larv som förpuppas. Puppan kläcks våren därpå.
Det är så komplicerat att man förundras över att det överhuvudtaget fungerar, vilket det trots allt verkar göra.
Bästa hälsningar och på återseende!
//Dan