Fanerogamernas tid, del 14 20210704

Rörhöna, ”Gallinula chloropus”, vilket betyder ungefär, grönfotad liten höna, är en simfågel som blir mellan 30–35 centimeter lång, alltså ungefär så stor som en duva. Rörhönan är svartbrun med röd näbb, röd panna och gröna ben.
Rörhönan finns i alla världsdelar utom Australien och Antarktis. I Sverige är fågeln mindre allmän till tämligen allmän i de södra och mellersta delarna av landet, och ibland kan man även se den även längs norrlandskusten. Rörhönan är en flyttfågel och flyger i september–oktober till västra eller södra Europa.
Rörhönan häckar vid lugna vattendrag där det finns mycket växter, vid träsk, dammar och sjöar. Ofta kan man se fågeln i dammar i stadsparker. Den bygger oftast sitt bo av vass och placerar det bland vattenväxter eller i en buske nära vatten. Rörhönan äter vattenväxter, frön, bär, insekter, maskar och sniglar.
Ruggning är den process genom vilken fåglars fjäderdräkt helt eller delvis byts ut. Slitna fjädrar ersätts så att fåglarna kan bibehålla god flygförmåga, ha effektivare värmereglering, hålla fjäderdräkten vattentät, vilket gäller vissa arter, och byta mellan olika dräkter under olika säsonger. Ruggning sker enligt olika mönster beroende på art och ålder. Alla fjädrar byts minst en gång om året men hos många arter byts en del fjädrar två eller tre gånger. Många flyttfåglar ruggar före flyttningen, då fjäderdräkten måste vara i perfekt skick, andra först efter flyttningen. Processen är oftast mycket regelbunden och berör olika fjäderfält i bestämd ordning. Vingpennor ersätts vanligen några åt gången på varje vinge, så att fågeln inte förlorar flygförmågan. Undantag är bland annat andfåglar såsom gräsandsdraken på bilden, lommar, doppingar och vissa alkor, vilka ruggar alla vingpennor samtidigt och därför en kort tid inte kan flyga. Inför häckningen sker ofta partiell ruggning, så att häcknings- eller praktdräkt anläggs, och hos bland annat andrakar som gräsanden på min bild anläggs en så kallad eklipsdräkt efter häckningen.
Vresros, ” Rosa rugosa”, är en storväxt mycket härdig buske som klarar av både bränning, perioder av torka, höga temperaturer och sandtäckning. Arten är vanligt förekommande i södra samt mellersta Sverige samt längst Norrlandskusten och omfattas inte av någon lagstiftning om invasiva främmande arter, men utvärderas för att eventuellt tas upp på en nationell förteckning över invasiva främmande arter som kommer att omfattas av olika förbud.
Vresros är en mycket invasiv art, men observera att det är ursprungsarten ”Rosa rugosa” som bedöms vara invasiv. Sorter och hybrider av arten är mer eller mindre sterila och betraktas inte som invasiva. Det innebär i praktiken att enbart ursprungsarten ”Rosa rugosa” som har enkla blommor är invasiv. Rapportera fynd av vresros!
Om man hittar vresros i naturen kan man rapportera in det till www.invasivaarter.nu och skicka helst med bilder av fyndet.
Vresrosen tränger ut den inhemska växtligheten på de platser där den etablerar sig genom att den skuggar ut övrig vegetation. Växtens förmåga att förändra habitat genom att stabilisera och beskugga sandmiljöer påverkar den biologiska mångfalden i omgivningen negativt.
Vresrosens vassa taggar och täta bestånd minskar möjligheten att röra sig fritt ibland annat dyn- och kustmiljöer där den oftast växer. Arten importerades till Europa som prydnadsväxt och för att stabilisera dynmiljöer. Vid introduktion sprider sig vresrosen lokalt framförallt genom vegetativ förökning. Arten får sedan en sekundär spridning i landskapet där den introducerats, framförallt genom dess frukter, nypon, men även fria frön och rotskott. Då nyponen är en populär föda hos många fåglar kan den även spridas längre distanser genom fåglar som tar med sig frön. På så vis sprider sig vresrosen i landskapet både utanför vattenområden och till nya vattenområden.
Tack vare att vresrosens frön har en förmåga att flyta i både söt- och saltvatten upp till 40 veckor kan arten spridas långa sträckor från dess ursprungliga planta.
Var försiktig vid hantering av vresrosen och dess fröer och det är enklast att bekämpa den förvildade vresrosen medan den fortfarande är liten. Vresros måste grävas upp med rötterna för att inte snabbt återkomma på platsen.
Vresros är storväxt förgrenad buske som kan bli upp till två meter hög. Stammen är rikligt borsttaggig samt med glesa grova raka taggar. Bladen hos vresros är tjocka, rynkiga, blankt mörkgröna med grova nerver med en luden undersida. Frön är inneslutna i nypon som blir mellan två till tre centimeter i diameter.
Vresrosen bildar täta bestånd genom att plantan förökar sig vegetativt och skickar utlöpare som växer mycket snabbt. För att fröna ska gro krävs en period om minst fem veckor med kall väderlek. Vresros har tvåkönade blommor som vanligtvis är korspollinerade med hjälp av insekter. Varje enskild blomma är utslagen i två dygn och pollinatörer lockas till blommorna av dess starkt doftande pollen då arten saknar nektar. I sin naturliga utbredning växer vresrosen på grusiga till sandiga stränder och dyner. I områden där den förvildats återfinns den även på steniga till klippiga stränder från driftvallarna och upp mot land. Den har också etablerat sig utmed vägar, järnvägar och i ruderatmarker såsom byggen och åkerkanter och som vid Skillingaryds dämme.
Arten gynnas av den småskaliga störning som ofta finns i dessa strandmiljöer, både för att frön ska gro men även för att plantorna ska överleva de första åren.
Första noteringen av förvildade vresrosor i Sverige är från Lidingö där den påträffades på en järnvägsbank år 1918. Första fynden från kustnära områden i Sverige är från Stockholm år 1927 och från sanddyner i Halland år 1928.
Stare, ”Sturnus vulgaris”, är en art i fågelfamiljen starar. Den är mellan 20–22 centimeter lång, med kort stjärt, och har grön- och purpurskimrande svart dräkt med små ljusa prickar, framför allt på rygg och vingar. Under höst och vinter är staren svart med större, vita fläckar. Arten häckar i odlingsbygd och gles skog från Europa österut till Mongoliet.
Staren delas upp i ett tiotal underarter som förekommer i öppna biotoper över dess ursprungliga utbredningsområde som sträcker sig över tempererade Europa och västra Asien. Den har även introducerats till Australien, Nya Zeeland, Kanada, USA, Mexiko, Peru, Argentina, Falklandsöarna, Brasilien, Chile, Uruguay, Sydafrika och Fiji. I de södra och västra delarna av Europa, och i sydvästra Asien, är den en stannfågel medan häckfåglarna i norra och nordöstra delarna flyttar söderut och västerut inom häckningsområdet under vintern, men även längre söderut, till Iberiska halvön och Nordafrika.
Staren finns i hela Sverige, utom i fjällen och är en hålhäckare och bosätter sig gärna i holkar. Den är flyttfågel och tillbringar vintern bland annat i Nordsjöländerna. Arten uppfattades förr som en ”turlig” fågel som man gärna ville ha på gården, och starholkar sätter man upp än i dag.
I Sydsverige brukade man förr ha starar som burfåglar eftersom de ansågs ha lätt för att lära sig ”tala”, det vill säga, härma.
I Europa har staren en heltäckande utbredning och den saknas endast i det inre av stora slutna skogsområden, i fullständigt utrymda jordbrukslandskap samt i höjdlägen från ungefär 1500 meter och uppåt.
Staren förekommer även i städer och i större städer kan den ses även i de mest centrala delarna. Den högsta tätheten uppnås i områden med hålrika trädgrupper och i samband med angränsande ängsmark för födosök.
Stararna i södra Skandinavien gör en så kallad mellanflyttning redan i juli, kort efter midsommar, till områden i Tyskland och Danmark vilket är det man ser på bilderna. Detta innebär att de genomför en första delsträcka på flyttningen mot vinterkvarteren, som avbryts av ruggning. På samma sätt återbesätts södra Skandinavien från mitten av juni till början av augusti av främst ungfåglar på ett liknande mellansträck från nordliga och östliga häckningsområden som ska rugga till första vinterdräkt.
Bästa hälsningar och på återseende!
//Dan