Stråkeved och Nässja 20210707
Dagens krönika tar sin början i Klevshult med denna långa raksträcka bort emot Nässja.
Vägkanter eller vägrenar är idag mycket viktiga miljöer för den biologiska mångfalden och särskilt för växter och insekter. Problemet är att man tyvärr slår dessa miljöer någon eller några veckor för tidigt. Frösättningen är då inte alltid färdig.
Det är just nu fjärilarnas tid, dessa fantastiska flygande juveler i färg och form. Bilden visar en av många svårbestämda pärlemorfjärilar och här påstår jag att arten är prydlig pärlemorfjäril, "Boloria euphrosyne".
Ytterligare en prydlig pärlemorfjäril, "Boloria euphrosyne", som söker nektar på en åkervädd, "Knautia arvensis".
Det är en levande landsbygd man passerar igenom med ett aktivt jord- och skogsbruk och i fjärran ser man gården Galtås.
Mitt på den nyslagna vallen strax söder om vägen vid Galtås står ett rådjur, hon hör mig och ser mig nog. På dessa fält är det mycket troligt att man ser både älg och rådjur, helst i gryning och skymning.
Sexfläckig bastardsvärmare, ”Zygaena filipendulae”, är en rödlistad och mycket vacker fjäril. Den klassas som ”Nära hotad” eller ”NT” enligt den Svenska rödlistan. På bilden födosöker den på en blommande åkervädd.
Det rika insektslivet i vägrenarna lämnar ingen oberörd, men man måste stanna till ett ögonblick och spana, då kanske bildens ängssmygare, ”Ochlodes sylvanus”, kommer och förgyller tillvaron en stund. Detta är en fjärilsart i familjen tjockhuvuden och vingspannet varierar mellan 26 och 34 millimeter, på olika individer.
Strax innan man kommer fram till den vackra byn Nässja ser man denna övergivna lada som i all sin förlorade prakt ändå är ett vackert och spännande inslag i naturmiljön. Den minner om fornstora dagar som kanske ligger hundra år tillbaka i tiden.
Nu är jag framme i den lilla byn Nässja som ligger i en levande landsbygd med brukade och betade fält och ängsmarker. Måtte dessa vackra små byar överleva in i framtiden!
Den benvita och gråa gamla eklågan i bakgrunden är som ett naturens eget konstverk och i den döda ekveden frodas nytt liv med insekter, svampar och lavar. Den lilla eken i förgrunde är väl vad man bruka kalla en blivande krattek.
I vägskälet i Nässja mot Åker och Stråkeved stor denna märkliga sten med en mer eller mindre oläslig text och enligt Fornsök berättas följande information:Kampastenen skall ha fått sitt namn genom att traktens ungdomar förr tävlade, kämpade, kampade, om att lyfta den.
På min bild läser jag följande:
Övre raden oläsligt
Rad 2 årtalet 1900
Rad 3 säger Buggu alt. Buggo följt av 07 alt. 27
Rad 4 längst ner oläsligt
Mitt i den täta mattan av liljekonvalj står en stolt och blommande orkidé med artnamnet grönvit nattviol, "Platanthera chlorantha". Det är deras tid nu!
En vacker men halv lindallé som avslutas med en nittiograderkurva blir färden ut ur den lilla vackra byn Nässja. Det öppna landskapet bibehålls genom idogt arbetande bönder och dess hjälpredor djuren i form av kor.
Det gäller att färdas långsamt ut ur Nässja för här är vägen en före detta kostig och kurvorna är kraftfulla svängar. I bakgrunden ligger en vacker ödegård som får fantasin att arbeta.
Ödegårdens gamla grå grind minner om en tid då det var liv och rörelse även här. Det kullriga ek-, lind- och björklandskapet i bakgrunden ger betraktare tid att reflektera och njuta lugnet och fågelsången.
I den västra delen av byn Nässja ligger denna vackra ödegård och om någon ville lägga ner tid och pengar kunde detta bli en pärla i landskapet igen.
Vad ni tyvärr inte kan se på min bild är den stora bålgetinghona som flög förbi mig på bara en meters håll strax efter att jag tagit bilden!
Odlarmöda, tänk vad sten det finns i den småländska jorden. Det var inte konstigt att över en miljon svenskar emigrerade från detta landet under åren1850-1920. Anledningarna till detta var naturligtvis flera. Detta är något att minnas i dagens värld! Människor söker trygghet, fred och en plats att finna sin utkomst på, det har varit så i alla tider, det är inget nytt fenomen. Vi måste därför alla hjälpas åt!
Jag hoppas att dessa stenmurar är kulturminnesskyddade, för vilket arbete att göra dessa byggnadsverk, det är stor konst. Hur många fördärvade ryggar, hur många förvärkta händer och hur många totalt utslitna brukare av jorden ledde inte detta till.
Det är raka spåret över Store mosse mellan Nässja till Långö. Här inbjuds det till att skåda de vida vyer över mosseplanet till södra Sveriges största mosse och myr, nationalparken Store mosse.
Martallar och värmedaller, det är det man ser när man spanar ut över mossen. Här sjunger ängspiplärkan och trädpiplärkan i skogsranden i överigt råder tystnaden, denna bristvara i vår hektiska värld.
Efter mossens ödslighet öppnar sig återigen ett vackert, levande och biologiskt rikt odlingslandskap, vi är nämligen strax framme i byn Stråkeved som ligger i Gnosjö kommun.
Även här i Stråkeved blir vi påminda om det stenrika Småland och därför ber jag under nästa bild att få länka till Smålandssången med Växjö manskör.
Smålandssången, https://www.google.com/search?gs_ssp=eJzj4tVP1zc0TCozM8ioys41YPQSKM49vDQnMS-luPjw0rz01DwAvcIMnw&q=sm%C3%A5landss%C3%A5ngen&oq=sm%C3%A5landss%C3%A5ngen&aqs=chrome.1.69i59j46i39j69i61.6575j0j15&sourceid=chrome&ie=UTF-8
Plötsligt växer det en ensam honungsfaceria, "Phacelia tanacetifolia", i dikesrenen och på besök har den en prästbagge, "Rhagonycha fulva", som letar nektar bland de långa ståndarna.
Det finns en konstnär i byn, detta vackra konstverk vittnar om detta. Stråkeved har fått ännu en sevärdhet.
Videört eller Strandlysing, ”Lysimachia vulgaris”, är en ganska högväxt ört med kransställda blad och en grenig klase med gula blommor.
Stråkeved bjuder på ett levande landskap med odligsrösen och berg i dagen som är rikt bevuxna med ekar, lindar, björkar och andra lövbärande träd och buskar.
Berg i dagen är en geologisk term som betyder blottning av den annars till större delen av lösa jordlager täckta berggrunden.
Den vackert blekblåa till violetta honungsfacelian, ”Phacelia tanacetifolia”, är en ört i underfamiljen indiankålsväxter i familjen strävbladiga växter. Arten förekommer naturligt i västra USA, men odlas som kulturväxt inom den ekologiska odlingen i Europa och andra delar av världen. Vanligen odlas den som biväxt, för bin och honung, och efter blomning slås grönmassan av och myllas ner som gröngödsling. Växtens blomning tjänar också i bekämpningen av bladlöss. I Sverige förekommer den även förvildad och arten är ettårig.
Blodklöver, ”Trifolium incarnatum”, är en ört inom familjen ärtväxter. Örten är ettårig, och blir cirka 40 centimeter hög. Kronbladen är oftast blodröda, men ibland gulvita. Blodklöver blommar från juni till augusti med röda blommor som sitter samlade i ett långskaftat avlångt huvud. Kronan är blodröd vilket i kombination med de långsträckta blomhuvudena gör att arten ser mycket speciell ut. Blodklöver kan knappast förväxlas med de andra röda klövrarna såsom rödklöver, skogsklöver och alpklöver, dessa har dessutom runda blomhuvuden och är fleråriga. Blodklöver förekommer tillfälligt på kulturmark i södra och mellersta Sverige och den första fynduppgiften är från Lund, Skåne och publicerades i andra upplagan av Skånes flora år 1870.
Porten från söder in i byn Ståkeved är verkligen mäktig och vacker och man möts omedelbart av en gård som inbjuder till att stanna upp en stund och bara beundra. Den är som en välskött gammal herrgård.
Nu ser vi istället södra ingången till Stråkeved från norr och lika vackert och mäktigt blir det då som ni kan se.
Stråkeved hyser ett stort antal av världens bästa landskapsvårdare, det vill säga, kor. Utan dessa djur växer det öppna landskapet igen. Låt inte detta hända!
Även den döda benvita veden är ett konstverk i sig och samtidigt ett hem för ett otal olika arter av insekter, svampar, mossor och lavar.
Texten på den gamla gjutjärnsskylten i vägrenen säger följande, 1/4 mil Östbo Härad År 1867.
Detta år 1867 hade en av de kallaste vintrarna och den kallaste uppmätta våren man känner till. Snön låg i söder oavbrutet till den 20 maj, i norr till den 3 juli, och sommaren dominerades av kraftiga regn och översvämningar samt 10–20 grader ända in i november. Orsaken var en tillfällig klimatförändring i den nordliga väderbalansen på grund av vulkanutbrott.
Alaskaköpet var när USA år 1867 förvärvade Alaska, som var dåvarande Ryska Amerika, från Ryssland. Köpet ägde rum på order av USA:s dåvarande utrikesminister William Seward. Arean av det köpta territoriet var cirka 1,5 miljoner kvadratkilometer. Ryssland hade ekonomiska problem och fruktade en förlust av Alaska-territoriet utan att få något för det i en framtida konflikt, särskilt till sina rivaler britterna, vilkas flotta lätt kunde besätta den svårförsvarade regionen. Därför bestämde tsar Alexander II av Ryssland att sälja territoriet till USA och instruerade minister baron Eduard de Stoeckl att inleda förhandlingar med Seward i början av mars år 1867. Förhandlingarna avslutades med en nattmangling som resulterade i signerandet av fördraget klockan fyra på morgonen den 30 mars, med köpesumman satt till 7,2 miljoner USA-dollar, vilket motsvarar 4 dollar per kvadratkilometer. Denna köpesumma på 7,2 miljoner USA-dollar motsvarande 1,67 miljarder USA-dollar år 2006. Den allmänna opinionen i USA var huvudsakligen negativ och klagomålen var många men Seward och andra amerikaner som stödde köpet tänkte sig att Alaska skulle bli ett centrum för en för USA framtida lönsam handel med Asien.
År 1867 bildas dubbelmonarkin Österrike-Ungern, officiellt ”De i riksrådet företrädda kungarikena och länderna och den heliga ungerska Stefanskronans länder”. Denna kallades även dubbelmonarkin och Donau-monarkin och var en stat som bestod av kejsardömet Österrike och kungariket Ungern, förenade i en personalunion under åren 1867–1918. Österrike-Ungern bildades den 8 juni 1867 genom det österrikisk-ungerska förlikningsavtalet då kejsardömet Österrike ombildades till realunionen Österrike-Ungern. Genom denna förändring jämställdes ungersk etnicitet med den tyska samtidigt som Budapest fick huvudstadsstatus vid sidan av Wien. Tänk vad man kan lära sig via ett årtal på en platta av gjutjärn i en vägkant i byn Ståkeved.
Bilden visar ingången till byn Stråkeved från väster och nordväst. Byn ter sig lika vacker från detta håll vilket min bild visar.
Fyrkantig johannesört, ”Hypericum maculatum”, är en flerårig ört med upprätt stjälk som kan bli upp till sju decimeter hög. Den känns lättast igen på sin ljusgröna färg och de tydligt fyrkantiga, nästan ogrenade stjälkarna.
Grässtjärnblomma, ”Stellaria graminea”, är en kal, flerårig, rikt grenig ört som kan bli upp till fem decimeter hög. Stjälkarna är släta, fyrkantiga och veka och brukar ofta vara mer eller mindre nedliggande. Bladen är smalt lansettlika och spetsiga, mörkgröna och bredast nära basen.
Denna vackra nässelfjäril, "Aglais urticae", har tyvärr snart helt förlorat sin flygförmåga då de sköra vingarna ser mycket trasiga ut.
Slåttergubbe, ”Arnica montana”, är en flerårig ört med kraftig jordstam. Stjälken är upprätt, körtelhårig och kan bli en halv meter hög. Bladen är strävhåriga och äggformade med helbräddad kant, de flesta sitter samlade i en basal rosett. Stjälkbladen är få och oftast motsatta. Slåttergubbe blommar i juni-juli, blomkorgarna är stora, mer än fem centimeter breda, med holkfjäll i två rader. Slåttergubbe har använts som läkeväxt och Carl Fredrik Hoffberg skriver år 1792 att ”Örten är kraftig, gör kräkning, drifwer urin, swett och rening hos fruent. Nyare Läkare berömma den uti Lamheter, Borttagenhet och mot swarta Starren, wid rötfeber, frossa m.m.”. Carl von Linné uppger i ”Flora Lapponica” år 1737 att han sett småländska bönder insamla och röka slåttergubbe vid brist på tobak.
Arten prydlig pärlemorfjäril, ”Boloria euphrosyne”, ingår i familjen pärlemorfjärilar som är en underfamilj av praktfjärilarna. Arterna i familjen liknar varandra mycket på vingarnas översida, som på rödgul botten har många i tvärrader ordnade svarta fläckar. Bakvingarnas undersida är däremot mycket växlande hos olika arter och visar fläckrader, som bildar mörkare och ljusare tvärband. Hos en del arter är de ljusa fläckarna blanka, silver- eller pärlemorglänsande. Dessa vackra fjärilar är svårbestämda i fält när de flyger fritt, därför är en kamera till stor hjälp men en fjärilshåv är det bästa om man vill få en riktigt säker artbestämning.
Jag undrar om det gör ont när knoppar brister hos bildens mycket taggiga vägtistel, "Cirsium vulgare". Arten är en tvåårig ört med kraftig pålrot och grovt och vasst torniga blad och stjälkar. Hela växten är grågrön och stjälken är ofta rikt grenig. Stjälken är upprätt och kan bli drygt en meter hög. Bladen är djupt parflikiga och har långa vassa tornar inte bara i kanterna utan även på ovansidan, bladundersidan är mjukhårig. Vägtistel blommar från juli till september och blomkorgarna är stora, tre till fem centimeter breda med utstående, vasst tornspetsade holkfjäll. Blommorna är ljust rödvioletta.
Karin Boye skrev i sin dikt "Ja visst gör det ont" från år 1935 följande vackra och tänkvärda ord.
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Gökblomster, ”Lychnis flos-cuculi”, är en ganska spenslig, högväxt ört som kan bli upp till sju decimeter hög. Stjälken är ofta något klibbig under lederna och har motsatta smala blad som är kala eller håriga. Gökblomster blommar i juni-juli med vanligen rosa blommor som sitter i glesa knippen. Kronbladen är djupt fyrflikade, oftast rosa men kan ibland vara vita.
Den avslutande bilden visar tre ståtliga tranor som nu för tiden ses ganska ofta i vårt odlingslandskap.
Bästa hälsningar och på återseende!
//Dan