Fanerogamernas tid, del 2 20210612

Fröväxter eller fanerogamer, på latin ”Spermatophyta”, är enligt den klassiska systematiken den ena av växtrikets två huvudavdelningar, den andra är kryptogamerna eller sporväxter. Fröväxterna är den rikast differentierade gruppen av landväxter, och de skiljer sig från alla andra grupper genom att de flesta bildar blommor och framför allt genom att alla utvecklar frön. Fröna kan vid mognaden sitta fritt exponerade eller omslutna av en fruktvägg. Fritt exponerade frön har nakenfröiga växter, gymnospermer. Frön omslutna av en fruktvägg har gömfröiga växter, angiospermer. De gömfröiga växterna utgör merparten av fanerogamerna.
Från vänster på bilden ser man bergenia, ”Bergenia cordifolia”, liljekonvalj, ”Convallaria majalis” och praktgulplister, ”Lamiastrum galeobdolon, subspecies argentatum” och i bakgrunden en liten lönn, ”Acer platanoides”.
En viss förvirring och skilda uppfattningar råder när det gäller vilken rang dessa grupper, fanerogamer-fröväxter, och kryptogamer-sporväxter, ska ha. Termen fröväxter är numera oftast ett samlingsnamn för de ovan uppräknade grupperna, vilka därmed får rang av divisioner. I Linnés sexualsystem bildade fanerogamerna 23 klasser, medan det återstående i detta system var de så kallade kryptogamerna. Gränsen mellan fröväxter och högre kryptogamer, det vill säga ormbunksväxter, är inte så skarp som man tidigare trodde; dock skiljer sig fröväxter, som ovan nämnts, från alla övriga växter genom sin förmåga att bilda frön. Bildens rhododendron ingår i Rhododendronsläktet, ”Rhododendron”, som är ett släkte i familjen ljungväxter där även azaleor ingår, med bland annat omtyckta blommande trädgårdsväxter.
En stor del av arterna i släktet rhododendron är städsegröna men de som kallas azaleor är däremot normalt bladfällande. Under försommaren, oftast efter blomningen, växer nya blad ut. Rhododendronarter finns i storlekar från drygt decimeterhöga buskar upp till träd som är över trettio meter höga. De är vanligen långsamt växande men många varianter blir efter några årtionden mycket stora. I vilt tillstånd finns ungefär 1 000 arter över stora delar av världen, bland annat i Himalaya, Burma, Kaukasus, Japan, Nordamerika, Europa, cirka 10 arter, och Tibet. De gillar kyla men har svårt att tåla torka. I Sverige finns två vilda arter, lapsk alpros, ”Rhododendron lapponicum” och skvattram, ”Rhododendron. tomentosum”. Som trädgårdsväxt finns otaliga och för varje år allt fler varianter, enligt en källa 1300 stycken, förmodligen fler. Arterna skiljer sig åt vad gäller storlek, blomfärg, och blomningstid, men de flesta blommar under tidig försommar. Rhododendronsläktet är så kallade surjordsväxter, pH-värdet i jorden bör för de flesta vara 4,5 och de föredrar ofta att växa i sluttningar med lätt vandrande skugga.
Fröväxternas, fanerogamernas, framgång hänger samman med just utvecklingen av fröet, en fortplantningskropp som tjänar växternas såväl överlevnad som fortbestånd. Fröet har ett skyddande skal, och innanför detta finns grodden, embryot, samt en mer eller mindre välutvecklad näringsvävnad, den så kallade frövitan, endospermet. Fröväxternas spridning sker normalt med fröna, vilka är väl anpassade för detta genom sitt innehåll av grodd och näring. Deras framgång hänger också samman med att de inte behöver fritt vatten för hancellernas transport till ägget vid befruktningen, i motsats till de landväxter som uppträdde på jorden före fröväxterna. Fröväxter har i sin livscykel generationsväxling mellan en könlös generation, sporofyten, och en könlig, gametofyten. Sporofyten är den helt dominerande. Det är den synliga växten, den som oftast är grön och assimilerar. Sporofyten bildar två slag av sporer, mikro- respektive makrosporer, vilka ger upphov till han- respektive hongametofyter. Hangametofyten utvecklas innanför mikrosporens vägg. Mikrosporen blir ett pollenkorn, vilket med vindens, vattnets eller djurs hjälp förs till en pistill, som innehåller fröanlag, eller, hos de nakenfröiga, direkt till fröanlaget. I vart och ett av fröanlagen utvecklas samtidigt en hongametofyt, embryosäck, med äggcell. Pollenkornet levererar hankärnorna, oftast via en utväxande pollenslang, till äggcellerna. Dessa, som är den viktigaste delen av hongametofyten, befruktas av hankärnorna och utvecklas till embryon, vilka kommer att utgöra den centrala delen i de frön som nu bildas. Bilden visar rhododendronblommor.
Fröet sprider växten till nya växtplatser, spridningen sker vanligen med vind, vatten eller djur. Gametofytgenerationen har i samband med fröets spridningsanpassning reducerats kraftigt till fåcellighet och till att vara helt beroende av sporofyten för att få skydd och näring. Sporofytgenerationen har å andra sidan specialiserats för olika livsfunktioner, som assimilation och näringsupptagning. Fröväxter räknas till den morfologiska organismgrupp som kallas stamväxter. De har en utvecklad stam, ibland kallad stjälk, strå eller stängel. Stammen har ledningssystem, det vill säga xylem och floem, organ som leder vatten och näringsämnen. Stammen är förankrad med en rot och på stammen finns blad som ibland kallade för barr. Utseendemässigt varierar fröväxter från 100 meter höga träd över buskar till små örter, de minsta endast ett par millimeter stora. Fröväxter kan vara ett-, två- eller fleråriga. De kan ha upprätt växtsätt, men de kan också vara krypande eller vindande. Vissa har ensamt sittande blommor, andra har mer eller mindre iögonfallande blomställningar, blomfärgerna varierar i alla tänkbara kulörer. Utan humlan på bilden, som är av arten hushumla, och insekter i övrigt bland blommorna, här rhododendronblommor, blir befruktning och fröbildning betydligt svårare och mindre effektiv så var rädd om våra pollinerare!
Hushumla, ”Bombus hypnorum”, har en mellankropp med orangebrun päls, bakkroppen är svart med vit spets. Hanen har dessutom orangebrun första bakkropssegment och nos. Hushumlan finns i hela Sverige främst i parker, lundar, trädgårdar, villaområden och stadsmiljöer. Bona anläggs i fågelholkar, ihåliga träd och i husväggar eller i isoleringen på vindar. Favoritväxterna är sälg, fruktträd, hallon, olika ärtväxter, lejongapsväxter, labiater och rallarros med mera. Även en rhododendron verkar duga.
Fröväxter, som är den mest framgångsrika gruppen landväxter, finns över hela jorden. De påträffas i polartrakterna, såväl Arktis som Antarktis, de finns vid ekvatorn, på havsstränder, på alptoppar, i myrar och på hedar. Ett litet antal fröväxter, cirka 45 arter, lever i haven, medan ett större antal förekommer i sötvatten. De första fröväxterna på jorden uppträdde för cirka 365 miljoner år sedan under devonperioden. De var enkla nakenfröiga växter. Denna grupps fortsatta utveckling resulterade så småningom i ett kraftigt uppsving. Gruppen blev under karbon, för 360–286 miljoner år sedan, allt vanligare och differentierades i flera grenar, bland annat fröormbunkar och cykadofyter men också grupper som numera är utdöda. De nakenfröiga växterna nådde sin rikaste utveckling under perm, trias, jura och krita, för cirka 250–100 miljoner år sedan, då de tillsammans med ormbunksväxterna dominerade vegetationen. De gömfröiga växternas explosionsartade utveckling började under krita, för cirka 120–100 miljoner år sedan, och dessa växter kom så småningom att helt dominera. Deras ursprung är dock fortfarande höljt i dunkel men troligen har de uppkommit ur någon nu utdöd grupp av nakenfröiga växter, progymnospermer, men man har inte med någon större säkerhet kunnat peka ut en sådan grupp. Ytterligare en bild på blommamde rhododendron.
Fanerogamer, fröväxter, har det gemensamt att de bildar frön, som hjälper till att skydda och sprida embryot. Frön kan ha en mängd olika storlekar, färger och former.
Bilden visar arten syren, ”Syringa vulgaris, som är en art i familjen syrenväxter. Det är en upp till 7 meter hög och mycket vid buske med motsatta, hela blad och väldoftande, trattlika, fyrtaliga blommor, vilka sitter i klaselika samlingar på fjolårsskott. Syren härstammar från sydöstra Europa och den har odlats som prydnadsbuske sedan 1500-talet med många sorter med olika blomfärg.
Syrenväxter, ingår i familjen ”Oleaceae” som på svenska heter just syrenväxter, som är en familj med tvåhjärtbladiga växter som omfattar mellan 600–800 arter träd och buskar och som har nästan världsvid utbredning men är särskilt vanlig i södra Asien och i Australien. Familjen innehåller såväl ständigt gröna som lövfällande arter. Bladen är vanligen motsatta och enkla eller sammansatta. Blommorna är regelbundna och normalt tvåkönade och de sitter i ofta klaselika knippen där många frukttyper förekommer. Familjen innehåller viktiga nyttoväxter, till exempel oliv och askar som är viktiga timmerträd, och många andra arter är prydnadsväxter. Till familjen förs även bland annat forsythior, jasminer, ligustrar och syrener.
Avslutningsbilden för denna gång blir varken på fanerogamer eller kryptogamer utan på en vacker koltrasthane som följde mig under fotograferandet.
Bästa hälsningar och på återseende!
//Dan