Fanerogamernas tid, del 5 20210619

Fröet är en fortplantningskropp hos fröväxterna eller fanerogamerna. Hos nakenfröiga växter, till exempel barrträd, bildas fröet från ett inte inneslutet fröämne, hos gömfröiga växter eller blomväxter är fröet eller fröna inneslutna i en frukt.
Bilden visar arten teveronika.
Ett frö består normalt av en grodd, embryo, näringsvävnad, frövita eller endosperm och fröskal. Frön varierar i storlek från nästan mikroskopiskt litet, som hos orkidéer, till mycket stort, som hos vissa palmer.
Bilden visar arten blodrot.
Den färdiga grodden innehåller anlaget till den första roten, primärroten, och anlaget till växtens ovanjordiska delar, skotten. Grodden har också anlagen till ett eller två hjärtblad, beroende på om det är en- eller en tvåhjärtbladig växt, hos många barrträd är hjärtbladen flera.
Bilden visar en vänderot, läkevänderot eller flädervänderot.
Fröets näringsvävnad innehåller beroende på växtgrupp fetter, proteiner, stärkelse och/eller hemicellulosa. Hemicellulosa är en grupp av kolhydrater som finns i växternas cellväggar tillsammans med de övriga huvudkomponenterna lignin och cellulosa. Hemicellulosor är grenade polysackarider uppbyggda av varierande monosackarider, alltså är hemicellulosa en sampolymer.
Bilden visar arten skogsstjärna.
Den färdigutvecklade grodden och näringsvävnaden fyller vanligen upp hela fröet. Ibland har näringsvävnaden helt eller nästan helt förbrukats före fröets mognad, och i sådana fall lagras näringen upp i grodden, som hos exempelvis trädgårdsböna och valnöt. Riklig näringsvävnad finns hos gräs och palmer, medan orkidéerna helt saknar sådan.
Bilden visar arten skogskovall.
Fröskalet är ofta tjockväggigt och utgör ett viktigt skydd för grodden. Fröskalet har ibland olika anordningar som underlättar fröets spridning, till exempel klibbighet, hår eller kloböjda borst.
Bilden visar arten ekorrbär.
Små enfröiga frukter eller nötter kallas i dagligt tal ofta frön, som till exempel gräsfrön.
Bilden visar arten smultron.
Många frön har efter det att de mognat och spritts ett vilstadium reglerat av hormoner, en så kallad frövila.
Bilden visar arten nejlikrot.
Frögroning är hos fröväxterna embryots vidareutveckling efter frövilan. Endast i undantagsfall startar frögroningen så fort gynnsamma miljöförhållanden föreligger. Det är främst hos de odlade växterna som de normalt inbyggda spärrarna har försvunnit på grund av århundradens urval av lättgrodda frön. Hos vilda växter behövs, efter fröets morfologiska färdigbildning, vanligen en mognadstid innan frögroning kan äga rum, men dessutom speciella stimuli som signalerar att tidpunkten är lämplig. Somliga frön gror sålunda först efter belysning vilket hindrar dem att gro på alltför stort djup, efter en köldperiod vilket hindrar dem att gro om hösten, efter hög temperatur, till exempel en skogsbrand vilket signalerar till örtfrön i en skog om möjlighet till god ljus- och näringstillgång eller sedan hämmande ämnen som finns i fröskalet har lakats ur vilket förhindrar att fröna gror i frukten eller alltför nära varandra. Frön kan ”vänta” i flera år, i vissa fall mer än tusen år, på de signaler som utlöser frögroning.
Bilden visar arten silverarv.
Bästa hälsningar och på återseende!
//Dan