Hässlehultshöjden högt ovan Lagadalen, del 1 20210319

Några vackra eldtickor, "Phellinus igniarius", "äter" sakta men säkert upp den gamla sälgstammen som dessutom är mer eller mindre dold av några olika arter mossor. Det är fruktkropparna av tickan vi ser, svampen, mycelet, finns i stammen och veden.
Denna mycket variabla art som eldtickan är bildar tydliga, konsolformade eller hovlika hattar, som kan bli ända upp till 20-30 centimeter breda och drygt 1 decimeter tjocka. Ovansida är fårad och oftast tydligt sprickig samt gråsvart till svart i färgen, ibland kontrasterande med en rödbrunaktig till kanelfärgad kantzon precis som på min bild.
En gång i tiden var dessa trakter en levande landsbygd med hus och ladugårdar, nu finns bara stenrännet kvar som vittnar om en ladugård.
Det var med stor möda och mycket hårt arbete som denna stenbro en gång i tiden byggdes. Många slitna och utslitna ryggar och valkiga händer går att läsa ur denna rännesbro av granit.
Asparna kryper allt närmre, mossan döljer allt mer och på toppen växer rikligt med ormbunkarna majbräken och örnbräken.  
På den kraftiga sälgstammen växte rikligt med sälgticka, dessa var helt vidvuxna, eller recupinata, vid stammen och hade sålunda inga hattar.
Här ser man sorkens gångar som varit osynliga under snön men räv och uggla kan lyssna sig till var sorken befinner sig och fånga sitt byte ändå.
Älgspillning finner man lite överallt på Hässlehultshöjden vilket vittnar om en god älgstam. Denna spillningshög var alldeles nylagd men älgen hade hunnit försvinna tyvärr.
Den lilla våtmarken, som sommartid i princip är uttorkad, är ändå ett paradis för den biologiska mångfalden.
Bilden visar ett bronsåldersröse som ligger uppe på Hässlehultshöjden inte långt från gården Lilla Löffällan.
Bronsåldern är den period i C.J. Thomsens treperiodssystem för förhistorisk tid då bronsen var råmaterialet för redskap och vapen. Christian Jürgensen Thomsen, född den 29 december år 1788 i Köpenhamn, död den 21 maj år 1865 i Köpenhamn, var en dansk arkeolog och museiman samt upphovman till ovanstående treperiodssystem.
Flinta och annat stenmaterial har dock spelat en större roll vid tillverkning av redskap än man först tänkte sig och sedan 1970-talet har forskningen alltmer framhävt bronsvapnens och bronssmyckenas roll som sociala symboler och prestigevaror under bronsåldern, och därmed har man framhävt bronsens roll under denna period från nya utgångspunkter.
Vapnen och smyckena känner man främst som gravgåvor och i viss mån även från depåfynd, som ofta kan vara offergåvor av något slag. Redskapen förekommer nästan inte alls i gravar men däremot i depåfynd och som lösfynd medan vapen och smycken sålunda successivt togs ur bruk, göts redskapen om när de blev obrukbara eller då man ville tillverka nya typer av redskap och därför måste man räkna med att redskapen av brons varit betydligt vanligare än man skulle tro av fyndmängden.
År 1885 delade Oscar Montelius in den nordiska bronsåldern i sex perioder, en indelning som i huvudsak fortfarande är giltig och som används i de nordiska länderna, Nordtyskland och Polen. I Mellaneuropa används ett kronologiskt system utvecklat av Paul Reinecke i början av 1900-talet. Terminologin i detta system används också för att beteckna betydande mellaneuropeiska kulturgrupper såsom aunjetitzkulturen, höggravskulturen, urnefältskulturen och hallstattkulturen. Parallelliseringen av de två systemen är klarlagd, och efter kalibreringen av kol-14-värdena kan man också tidsbestämma perioderna i kalenderår och termen ”bronsålder” används även i övriga delar av Europa, i Främre Orienten och i den asiatiska delen av före detta Sovjetunionen. Bronsåldern börjar i Främre Orienten och östra medelhavsområdet i slutet av 3000-talet före Kristus, i Östeuropa och Sibirien i mitten av 2000-talet före Kristus och norr om Alperna cirka 2300 före Kristus. Olika uppgifter förekommer dock i litteraturen, framför allt beroende på tillgången på kol-14-värden och på om man har utgått från kalibrerade kol-14-värden eller inte.
I östra Medelhavsvärlden anges bronsåldern upphöra cirka 1100 före Kristus, norr om Alperna cirka 700 före Kristus och i Östeuropa och Asien cirka 800 före Kristus. I Norden, utom i norra Skandinavien, råder bronsålder cirka 1800–500 före Kristus. Bronsåldern började inom områden med en redan utvecklad kopparteknologi, då man legerade koppar först med arsenik och senare med 10 % tenn. I Främre Orienten fanns redan städer med utvecklad organisation, hantverk och handel, och övergången till en så kallad ”bronsålder” innebar knappast någon märkbar förändring, varken för den enskilde eller för samhället i stort. Annorlunda blev dock läget under tredje årtusendet före Kristus, då städer som Ebla i Syrien och Kültepe i Anatolien drev en vidsträckt handel med metaller och kläde över hela Främre Orienten. I det egeiska området kan uppkomsten av vin- och olivodling ha skett under den tidiga bronsåldern under tredje årtusendet före Kristus och gynnat befolkningstillväxt och varit början till social differentiering. Men de stora förändringarna skedde efter 2000 före Kristus, då palats och städer uppstod på Kreta liksom på grekiska fastlandet några hundra år senare. Under tredje årtusendet före Kristus kom Karpaterna och Kaukasus att spela en allt större roll som råvaruområden för koppar- och bronsframställningen, och i öster utnyttjades från samma tid de rika metallförekomsterna i Ural, Kazakstan och vid övre Ob och övre Jenisej i södra Sibirien. I väster bröts kopparmalm i gruvor i Mellaneuropa och på de brittiska öarna och specialister utvann metaller och tillverkade yxor, dolkar och svärd. De som ägde gruvorna och hade specialistkunskaperna fick ett ekonomiskt övertag som ökade de sociala skillnaderna i samhället. Efterfrågan på prestigevaror steg när folkgrupper långt utanför de metallrika områdena accepterade de nya maktsymbolerna, så var till exempel befolkningen i södra Skandinavien och Nordtyskland inte beroende av metallen för att öka produktionen av livsförnödenheter, men ändå uppstod ett behov av metallföremål, eftersom de erkändes som maktsymboler. Man lämnade också en begärlig vara i utbyte för de eftertraktade metallerna, det vill säga, bärnsten.
När jag kommer fram till bronsåldersröset möts jag av denna lilla skylt som säger, ”NR 53 GRAVRÖSE CA 17 m I DIAMETER BRONSÅLDERN CA 1800 fkr RAÄ NR53”.
Till den tidiga bronsåldern i Mellaneuropa, cirka 2300–1800 före Kristus, hör två välkända och rika höggravar i Sachsen-Anhalt vid Helmsdorf och Leubingen i Tyskland. Flertalet gravar från denna tid ligger annars under flat mark och har anspråkslösa gravgåvor men dessa två stora höggravarna har byggts över furstar i ett socialt och ekonomiskt stratifierat samhälle. Tidigare daterades dessa gravar och hela perioden till en något yngre tid och då sågs furstegravarna och tidens samhälle som en mellaneuropeisk motsvarighet till furstegravarna i Mykene och det mykenska väldet, men den tidiga bronsåldersutvecklingen norr om Alperna, liksom i Östeuropa och Asien, var tydligen inte beroende av impulser från östra medelhavsområdet utan skall ses som en fortsättning av kopparstenålderns samhälle och teknologi i hela bältet från Västeuropa till södra Sibirien. Andra exempel är mycket rika gravar i Bretagne före 2000 före Kristus och likaså rika gravar från tiden efter 2000 före Kristus i den sydengelska wessexkulturen och till denna räknas den tredje fasen av det enorma byggnadsverket Stonehenge, som sannolikt har sitt ursprung i den inhemska traditionen av religiösa monument. Levnadsformernas ekologiska förutsättningar är mycket olika inom det väldiga området, men några drag i samhällsutvecklingen gäller överallt, nämligen de ekonomiska förändringarna, teknologins utveckling och den sociala stratifieringen. Utbytet av prestigevaror kombinerades snart med massproduktion och handel med redskap för dagligt bruk, såsom yxor och skäror. De tekniska metoderna förbättrades, samtidigt som kunskapen spreds även till de områden som saknade gruvor och metallurgisk tradition och därmed ökade också efterfrågan på metall. Man räknar med att den odlade arealen ökade så mycket under det tredje och andra årtusendet före Kristus att bronsålderns befolkning var tvungen att även ta marginella jordar i anspråk. Jordarna utarmades och hedlandskap bredde ut sig, varefter odlingen återigen koncentrerades till de bästa jordarna och från omkring 1800 före Kristus finner man allt fler markerade åkersystem, vilket skulle kunna tyda på att äganderätten till jord blev allt viktigare. Antalet utförda pollenanalyser är lågt i de flesta områden, vilket gör det svårt att nå detaljerad kunskap om hur markerna utnyttjades. Betesdriften antas generellt ha spelat en stor roll i Europa och i synnerhet skall fårskötseln ha ökat i betydelse under bronsåldern. Produktionen av ylletyger kan ha spelat en roll och man har antagit att även textilier var en bytes- och prestigevara. I palatset i Knossos på Kreta har man funnit lertavlor med skrifter som vittnar om kontroll över en omfattande fåravel och textilproduktion. Tamhästen fanns i södra Ryssland redan på 3000-talet före Kristus och under bronsåldern i hela Europa, som ridhäst i Östeuropa under andra årtusendet och i slutet av bronsåldern i södra Skandinavien och övriga Europa. Under kopparstenåldern förekom boskapsskötsel mellan Ural och södra Jenisej, och den fick allt större betydelse tillsammans med odling under tiden efter 2500 före Kristus och föremålen framställdes av koppar och tenn från lokala gruvor, och rikt utrustade gravar tyder även här på en social stratifiering. Under den följande delen av bronsåldern utvecklades en halvnomadisk kultur, som senare gick över i en dominerande nomadkultur, en utveckling som inte har någon motsvarighet i Europa. Ben av får, nöt och häst hittas på boplatserna och hästen har troligen använts som riddjur i södra Sibirien redan under andra årtusendet före Kristus. En mängd boplatser är kända från hela bronsåldern och åtskilliga är kraftigt befästa. Bosättningsmönstret återspeglar samhällets allt starkare sociala uppdelning, men längre än till allmänna antaganden kommer man inte utom i fråga om städerna i Främre Orienten och palatsen på Kreta och grekiska fastlandet, där de bevarade arkiven av lertavlor med skrift ger mer detaljerade upplysningar.
Noggrannare kunskap får man dock också genom de många nya utgrävningarna av så kallade pålbyggnader, det vill säga, bosättningar på fuktig mark vid sjöar inom och runt Alperna under den yngre stenåldern och bronsåldern till cirka 850 före Kristus. I den fuktiga marken har konstruktioner och föremål av trä liksom annat organiskt material bevarats och hus- och byplaner kan ritas upp och ibland rekonstrueras såsom vid Buchau i sydvästliga Tyskland. Med hjälp av dendrokronologi har man konstaterat att bebyggelsen ofta varit kortvarig, kanske inte mer än under 100–200 år och dessa nya dateringar antyder att lokala och regionala förändringar var vanliga under bronsåldern och att förklaringsmodellerna ännu är alltför schematiska för att ge en djupare förståelse. Dendrokronologi är en metod att datera trä med hjälp av deras årsringar. Ett annat källmaterial från bronsåldern är hällristningarna, som är vanliga i två områden, Skandinavien och Alperna, plöjningsscener, vagnar och båtar ger en del konkret kunskap, men tolkningsproblemen är desto flera. Hällristningarna och hällmålningarna har spelat en roll i religionsutövningen, men syftet kan ha varit flerfaldigt och lika svårt är det att förklara den rika bildvärld på bronskärl och rakknivar av brons som visar en hel del likheter med hällristningarna. Hällbilderna hos fångstkulturerna i norra Skandinavien, Finland och Nordryssland och vidare in i Sibirien har ett uppenbart samband med schamanism. Över större delen av Europa skedde en övergång till brandgravskick från cirka 1400 före Kristus och några hundra år framåt, där de brända benen lades i en urna som sattes ned i en grävd grop under flat mark i stora gravfält, som kan innehålla flera hundra urnegravar. Skillnaden mot det tidigare gravskicket med enstaka högar med en eller några få gravar måste gå tillbaka på både religiösa samt sociala förändringar och eftersom keramiken också visar likheter över stora delar av Europa har man länge som förklaring antagit folkvandringar, som utgått från Mellaneuropa. Även om mindre folkförflyttningar förekommit i olika delar av Europa, torde man dock få söka förklaringen i ett samspel mellan många faktorer, såväl religiösa och sociala som demografiska och tekniska. Det finns endast få och små bronsföremål i urnefältgravarna, men å andra sidan förekommer ett mycket stort antal fynd av depåer av bronsföremål från den tiden över hela Europa.
En del av dessa depåer är otvivelaktigt offergåvor av olika slag, men många är tydligen förråd av metall som skulle gjutas om eller säljas för nyproduktion och exempel på sådana depåer är ett fynd från Bologna med nära 15 000 bronsföremål på tillsammans över 1 400 kilo från cirka 800 före Kristus, två fynd från skeppsvrak i Engelska kanalen och ett från ett skeppsvrak vid Huelva i sydvästra Spanien, alla från sen bronsålder, samt ytterligare ett skeppsvrak från Kap Gelidonya på Turkiets sydvästra kust från 1200-talet före Kristus. I Rumänien finns stora depåfynd från sen bronsålder på upp till 800 kilo och man finner också många gjutformar och rester av bronsgjutning från den sena bronsåldern inom områden där sådana fynd från äldre tid är ovanliga, till exempel här hos oss i Norden. I början av det sista årtusendet före Kristus nådde bronsgjutningstekniken sin höjdpunkt och fick sin vidaste spridning samtidigt som både svärd och yxor av järn började användas. Järnet hade stora fördelar, det var mera användbart för redskap och var betydligt vanligare än koppar och tenn. Från att ha varit en råvara för prestigeföremål hade bronsen blivit ett material för massproducerade vardagsredskap, och då slogs den ut av det mera lättåtkomliga och därmed billigare järnet.
Vad som finns begravet i detta bronsåldersröse på Hässlehultshöjden vet jag inte men det går förmodligen att ta reda på genom att kontakta Länsmuseet i Jönköping.
Bara ett stenkast från det stora bronsåldersröset ligger resterna efter det lilla bostället Borgen, Lilla Löffällan 1:12.
Den lilla skylten tillsammans med några stenar är det som idag minner om torpet Borgen och Skole-Britta.
 
Den sist boende på torpet Borgen var Skole-Britta till vänster på bilden, född år 1830 och död år 1919. Brittas syster hette Stina och var mor till August på Moline, kallad ”Jordenruntfararen”.
På bilden ser man också syster Stina, i mitten, och Stina-Kajsa, till höger, alla tre framför hemmet Borgen.
Bästa hälsningar och på återseende!
//Dan