Byn som inte längre finns - Östanå by 20211106 Krönika 314

Solen bröt vackert igenom den annars grå novemberhimlen när jag var på väg till Östanå by eller Brooklyn som den kallades i folkmun, en plats på östra sidan om Lagan och alldeles sydost om Skillingaryd. 
Brooklyn i original är en stadsdel i staden New York i USA. Brooklyn har en befolkning på cirka 2,5 miljoner människor samt en area på 182,9 kvadratkilometer och är därmed den folkrikaste och den näst efter Manhattan den mest tätbefolkade stadsdelen i New York.
Även här står en vacker och informativ liten skylt som berättat kort om denna fantastiska plats som nu tyvärr inte längre finns.
Om man söker på Nordiska museet under rubriken ”Minnen” så hittar man följande fantastiska historia sammanställd av Ola och Linnéa Hugoson, Skillingaryd efter bland andra Skillingarydsbor som minns den vackra lilla byn vilket jag i princip också gör men bara som ödehus och bara några få av de många husen som en gång fanns där, fulla av liv.
Östanå eller Brooklyn, byn som försvann, en historia om förgänglighet.
Du som har kompletterande uppgifter om Östanå, hör av dig till Ola Hugosson på [email protected] eller till Östbo Historiska Sällskap.
Östanå eller Brooklyn byn som försvann och som den ser ut idag. Nedanstående berättelse visar att det var fullt av liv och rörelse här en gång för inte så länge sedan. Läs, njut och minns!
Just där Tofterydsvägen förr passerat över Lagan fanns ett litet samhälle.  Idag återstår endast några grundstenar, och en stenkällare. Däremot visar växtligheten på stor mänsklig påverkan. Här finns många buskar och träd som bosättarna planterat här. Till exempel står här en alm med omkrets 322 centimeter uppmätt år 2016. Bebyggelsen har nog kommit till i slutet av 1800-talet när Skillingaryd börjat växa. Närheten till de militära förläggningarna spelade säkert in. Här blev en hantverksby med garveri och färgeri vid ån. Troligen försvann bebyggelsen omkring år 1960. I kyrkoböckerna heter området Östanå men det tycks inte varit en enskild rote, kanske för att det uppkommit efter indelningsverkets tid.
Kyrkböckerna under åren 1911-1926 upptar följande bosättningar, Skogslund, Åbo, Mobygget, Österskog, Gunnarp, Ljungbacken, Garveriet, Färgeriet Strömsholm och Strömsholm.
Alla ovanstående hade boende som var skrivna där och tydligen var rörligheten stor. Det tyder på att många arbetare kunde hyra in sig för längre eller kortare tid.
Vi har några foton från militärområdet, där man kan se hus på andra sidan ån, och efterlyser mer uppgifter om byn.
På Tage Ousbäck och Joel Anderssons karta kan man se många byggnader öster om Lagan. Innan området fick beteckningen Östanå kallades det Åbo. Här fanns flera byggnader på varje tomt, tydligen har mycket folk bott och verkat här i början av 1900-talet. På ekonomiska kartan från år 1955 finns fortfarande en hel del byggnader kvar. Även om husen nu sedan länge är försvunna finns dock många minnen kvar. En som har sparat mycket material är släktforskaren Karin Ericsson. Andra som har bidragit med material till nedanstående är systrarna Inger och Marianne Andersson.
Husnummer som jag använder mig av är från den karta som finns bland bilderna på nätet, sök Minnen och se kartorna på bild 3 och 9 på följande länk https://minnen.se/tema/platser/6417 
Östanå 1. Se bild 3 och 9 på följande länk https://minnen.se/tema/platser/6417 
Det kallas garvare Johanssons hus. Johansson tog över garveriet 1890. Den förste garvaren Gustav Alfred Andersson kom till Åbron år 1877 och inrättade garveriet. Först bodde han i ett mindre hus på kullen ovanför garveriet men byggde senare bostaden här nere vid ån och mitt emot garveriet. Se mer om Östanå 8. I huset har också andra personer bott t ex häståkare Axel Ekblad som även är noterad i hus nr 15.
År 1930-talet bodde förrådsvaktmästaren Tage Osbäck på Östanå hus nr 1. Systerdottern Ulla-Britt Osbäck har beskrivit sin tid på Östanå på följande sätt:
Byn Åbron i Skillingaryd läger mellan två militära förläggningar, A6 och 112, och i denna lilla by växte jag upp under 1930- och 1940-talen. Morfar var vaktmästare vid militärförläggningarna, mina morbröder arbetade också där. Ofta följde jag med morfar för att utfodra hästarna, som fick ”knallar” med hö och vatten. Jag älskade dessa fina hästar och fick ibland smaka på en ”knalle” av hö och vatten. Den var hård och seg, och smakade nästan ingenting, men var rolig att tugga på.
Sommartid blev det liv och rörelse i byn. Då kom officerarna med sina familjer och hyrde in sig hos byns invånare. Samma familj återkom år efter år och smälte in i bylivet trots att de kom från Stockholm.
Sommarkvällarna var ofta ljumma. Jag satt utanför lekstugan och hörde musikkåren vid A6 spela eller stod utanför officerspaviljongen tillsammans med hundratals andra Skillingarydsbor och både såg och hörde musikkåren spela. Detta var alltid samma njutning! Det var ett folknöje att samlas och se Enok Nilsson i mörkblå uniform med guldgaloner och vita handskar energiskt dirigera den lika eleganta orkestern. Över de blommande ängarna svävade tonerna av "Violetta" och blandade sig med dofter av nattvioler. Konserterna slutade alltid klockan 22:00 med tapto. Med tamburmajoren i spetsen och åhörarna sist tågade hela orkestern runt kasernområdet. Dessa konserter, järnvägsstationen, Britta Kvists kiosk och danserna vid Lägerhyddan och i Folkets Park utgjorde samlingspunkter i det lilla samhället.
Ofta följde jag med mina morbröder på kvällarna då de tände röda lampor runt hela det lilla flygfältet, som låg ungefär en kilometer hemifrån. Sist tände vi fyren på hangartaket, den lyste upp hela det lilla fältet som ett norrsken i brand. I flygets barndom var planen inte så stora och troligen heller inte särskilt varma. Piloterna var ordentligt påklädda i skinnkläder. I byn levde unga och gamla sida vid sida. Gammelmormor och andra äldre kom ofta på besök. De drack kaffe, pratade bort en stund och lekte med barnen. Den friska doften av kaffe som fyllde köket, när man själv malde bönorna, kan jag känna än idag. Och varje dag drog Hilda Mattsson omkring med en kärra fylld med nybakade våfflor och kokosbollar, som hon sålde. Jag minns hur katten spann vid köksspisen, hur körsbärsträdet blommade skirt på våren, igelkottarna vid fläderbusken, fjärilarna som svävade över sommarängen och syrsornas sång. Jag minns hölassen, spökhistorierna, kräftfisket i ån Lagan och kräftskivorna med kulörta lyktor. Nu är min barndomsby utplånad. Där jag en gång lekte drar nu E4 fram. Den lilla byn är militärt område.
Östanå nr 2. Se bild 3 och 9 på följande länk https://minnen.se/tema/platser/6417  
Färgeriet. L.M. Welander född år 1833 i Linköping kom till Skillingaryd via Vrigstad som färgargesäll och startade eget företag i Östanå år 1867. Han drev företaget till år 1882 och flyttade snare in till Skillingaryd där han blev lanthandlare.
Enligt köpebrev köpte Hilmas far skräddare Reinhold Grunditz i hus nr 10 den 7 mars år 1882 Welanders färgeribyggnader och inventarier belägna vid Lagan öster om Skillingaryd och hyrde ut detta till sin dotter och mågen August Johansson född år 1857 i Undenäs. Från denna dag var alltså August egen företagare. Den 13 augusti år 1886 köpte makarna Johansson fastigheten, bostadsbyggnaden, färgeriet med inventarier och övriga byggnader av Hilmas far till en summa av 2000 kronor. Utöver anläggning för färgning hade August pressanläggning för tyger. Mottagning för den tidens hemvävnader för så kallade stampning och klädesberedning, lät han utföra vid annan anläggning i branschen. Utöver färgerirörelsen och därtill hörande, handlade han med garner och textilvaror. Enligt tidens sed förekom byten av ull mot garner, där kunderna fick erlägga mellanskillnaden för spinning och färgning av garnet. Dessutom köpte han ull för vidare försäljning till ullspinnerier. August hade sina kunder i hemsocknen och i Skillingaryd omgivande socknar där han hade sina bestämda mottagningsställen. Dit körde han med hästskjuts till de så kallade färgmötena. År 1920 sålde makarna anläggningen vid Lagan och köpte samtidigt fastigheten Tofterydsvägen 28 i Skillingaryd, där han fick en lämpligare affärslokal. Under senare år var sonen Alvar honom behjälplig i rörelsen.
Östanå nr 3. Se bild 3 och 9 på följande länk https://minnen.se/tema/platser/6417 
Skräddarens. Förste boende här tycks vara skräddaren Reinhold Grunditz född år 1840 i Hörle med hustru Marta Caisa. Grunditz bodde tidigare på Södra Mo men tvingades år 1982 flytta därifrån. Det finns noterat att han då flyttade sin stuga till Östanå. Huset övertogs senare av dottern Amanda född år 1864 som förblev ogift men hade ett barn med majoren Otto Hamilton. Denne son Henry Ottoson välkänd i Skillingaryd föddes år 1896 och avled år 1970. År 1943 flyttade Amanda Grunditz till sonen Ottoson i Källeliden. Senare bodde förre järnvägsarbetaren Karl Lundberg i detta hus.
Östanå nr 4. Se bild 3 och 9 på följande länk https://minnen.se/tema/platser/6417 
Förste boende är Johan Peter Mattesson född i Ekhult år 1832 som flyttat hit år 1887 när han sålt gården i Torp. Sonen Edvard Mattson född år 1862 byggde en egen smedja i närheten av Hus nr 16 Hjulmakarens. Han tvingades lämna denna smedja när skjutfältet utvidgades år 1898 och finns sedan noterad som smedänkling boende på Pålen. Han gifte om sig och övertog senare faderns smedja på Östanå. Han upphörde med smidesverksamheten år 1935 och avled år 1946 85 år gammal. Smedjan revs år 1959. Edvards son Gustav Mattson född år 1895 som gått i lära hos sin far flyttade senare till Mogatan25. Alltså tre generationer smeder på Östanå nr 4.
Östanå nr 5. Mattsons smedja. Se bild 3 och 9 på följande länk https://minnen.se/tema/platser/6417 
Östanå nr 6. Barklada. Se bild 3 och 9 på följande länk https://minnen.se/tema/platser/6417 
Östanå nr 7 Tjärfabrik. Se bild 3 och 9 på följande länk https://minnen.se/tema/platser/6417 
Östanå nr 8 Garveriet. Se bild 3 och 9 på följande länk https://minnen.se/tema/platser/6417 
Garveriet har legat på norra sidan av Tofterydsvägen där marken tidigare tillhört Malmqvists. Robert Andersson skriver att första bostaden byggdes på kullen ovanför garveriet. Han säger att detta hus var ett envånings hus med tre fönster på framsidan. På annat ställe noteras att garveriet låg på Malmqvists mark men bostaden på Lundbergs ägo alltså söder om vägen. Garvaren Andersson byggde senare ett större hus alltså Östanå 1. Det mindre huset var nog inte svårt att hyra ut.
Östanå nr 8 B. Se bild 3 och 9 på följande länk https://minnen.se/tema/platser/6417 
Garvarens första bostadshus. Gustav Alfred Anderson kom till Östanå år 1878. Garvare Gustaf Alfred Andersson född år 1855 Bondstorp, hustru Johanna Karlsdotter född år 1860 Byarum, sonen Anders Isak Fabian född år 1884 predikant, sonen Robert Natanael född år 1886 musikhandlare, dottern Magna Stefanie född år 1889, sonen Gustaf Eskil född år 1893 sjukgymnast, dottern Dagmar Altéa född år 1895.
Sonen Robert Andersson har beskrivit garveriet så här:
”Med gesälls rang och värdighet kunde år 1877 en västgötabondes son vid namn Gustaf Alfred Andersson från Påarp anträda en förpliktande vandring mot Skillingaryd och införliva sig med den verksamma kolonin vid Åbron. Enligt gesällbrev utfärdat av garvare Engström i Norra Unnaryd, var Andersson en helt ung man på 22 år, men tydligen i besittning av rejält barkade nävar, ett klart medvetande om platsens behov av ett garveri och sin egen förmåga att driva ett sådant. Kanhända han redan då kände till att Lagans mjuka vatten ställde sig ekonomiskt gynnsamt, enär det fordrade mindre kvantum bark än ett hårdare för lädrets konservering. Då granbarken kostade 75 öre per tunna var sparsamhet med materialet av ekonomisk betydelse. Vår unge mäster syns ha god anledning att förvärva tomtmarken där häradsvägen delar sig mot Tofteryd och Hässlehult. På kullen uppfördes ett envånings bostadshus med tre fönster på framsidan. Cirka 50 meter nedanför timras garveriet omkring 10x17 meter och intill ån en liten barkbod. Garveriet upptar på framsidan en utanpåtrappa med ledstång till andra våningens verkstad. Taket var belagt med stickor hyvlade på Åkermanska ångsågen.   År 1890 överflyttades garveriets verkstadsrörelse till Källedal, då samtidigt skoförsäljning utökade verksamheten. Efter ett par år byggdes ett nytt garveri med bostad där samhällets två bäckar förenas. Det var inte fråga om bäckvattnets användning, då ett hårdare vatten kunde ge bättre läder, varför rör drevs ned på tomten cirka 15 meter, som gav tillräckligt med prima vatten genom en kraftig järnpump”. Källedal sägs ha legat där Servicehuset Jupiter nu ligger.
Robert Andersson har också en bevarad artikel enligt följande, ”Regementsmusiker trummade på Åbrogarveriets skinn”. Denna artikel som berättar om livet vid åbron på 1870-talet finns i Östbo Historiska Sällskaps arkiv.
Östanå nr 9. Åbo. Se bild 3 och 9 på följande länk https://minnen.se/tema/platser/6417 
Skomakarens. Sven Johannesson född år 1851 i Nydala köpte jordplanen här år 1897. Han och hustrun Carolina hade tidigare arrenderat tomten och huset bör vara byggt senast år 1883 då deras fjärde barn är fött på Åbo. Säljare är familjen Malmqvist. Äldste sonen Karl Svensson född år 1876 gifter sig 12 juni år 1908 med Hilda Gustavsdortter från Hakabygget och tre dagar senare föds deras dotter Elin. Karl, Hilda och Elin flyttar år 1910 till Vidhult där Karl dog år 1954. Sven Johannesson flyttar år 1914 till Backgården som han då arrenderar. När Sven dog år 1924 flyttar hans änka Carolina tillbaka till Östanå 12. Carolinas dotterson Gunnar Andersson med hustru och hennes mor Mathilda Thelander flyttar in cirka år 1940
Huset skall vara relativt stort och innehöll två lägenheter. Skomakare Anders Gustavsson har varit bosatt här år 1904 eftersom sonen Folke är född då i Östanå. Anders Gustavsson som kom från Värnamo bodde en tid tidigare i Klockaregården i Tofteryd. Hans hustru Karolina var från Båramo. Anders var egen företagare men var som skomakare knuten till regementet. När regementet I 12 flyttade till Jönköping följde han efter och är där skriven som skomakare och handlare.
In i huset flyttade Karl Svensson och hans hustru Jenny. Jenny var född Jarl från Lövfällan. Hon var anställd som städare på regementet från år 1919. Jennys far gratialisten före detta korpral Karl Jarl från 77 Lövfällan var inneboende hos dem fram till sin död år 1947. Dessutom flyttade Jennys bror Herman Jarl, som blivit änkling, in med barnen Sigvard och Karin. Karl Svensson var född på Stenbäcken år 1899. Karl var civilanställd på skjutfältet och bodde till sin död 1967 på Östanå.
Östanå 10. Se bild 3 och 9 på följande länk https://minnen.se/tema/platser/6417 
Första boende verkar vara Anders Gunnesson född år 1836 som köpte planen år 1888. Anders avled av lunginflammation den 5 maj år 1919 och två dagar senare dog hustrun i slaganfall.
Senare bor Oscar Sivers född år 1891 här. Oscars mor Vilhelmina Pettersson bodde på Haga vid Boglös, hon fick två barn med fanjunkare Siwerz från Eksjö som tidvis tjänstgjorde i Skillingaryd. När Oscar växte upp i Boglös på nuvarande skjutfält gick han först i skola i Hult och senare i Skillingaryd. Oscar gifte sig med Ruth Svahn och när första barnet föddes 1917 bor de på Göransberg. De flyttar senare in i Östanå 10. En man kallad Tröskaren lär också ha bott här.
Östanå hus nr 11. Se bild 3 och 9 på följande länk https://minnen.se/tema/platser/6417 
Sten och hans hushållerska Tilda Moberg senare kallad Tilda Sten bor här. Senare är också smeden Gustav Mattson noterad boende här.
Östanå hus nr 12. Wilhelm Johansson. Se bild 3 och 9 på följande länk https://minnen.se/tema/platser/6417 
Östanå hus nr 13. Se bild 3 och 9 på följande länk https://minnen.se/tema/platser/6417 
Förrådsvaktmästaren Rudolf Ousbäck född år 1875 i Götaström där han far Sven Gustav Ousbäck var smed inflyttad från Karlsfors bruk. Troligen kom de till Östanå år 1900 när Rudolf blev anställd på regementet. Han avgick år 1937. Utöver egna tre barn hade Rudolf och Anna en fosterdotter som år 1930 fick en dotter Ulla-Britt Osbäck. Sonen Tage Ousbäck övertog faderns tjänst på regementet och bodde då i hus nr 1.
Östanå hus nr 14. Se bild 3 och 9 på följande länk https://minnen.se/tema/platser/6417 
Fresen Lönn änka efter knekten Lönn?
Östanå hus nr 15. Se bild 3 och 9 på följande länk https://minnen.se/tema/platser/6417 
Fiskhandlarens.  Carl Falk född år 1871 var egentligen soldat för nr 7 Bolsbäcken, men han bodde aldrig där. Han tjänade regementet från 1892 till 1911. År 1897 gifte han sig med sömmerskan Emmy Johansson född år 1868. Okänt när de flyttade in i hus nr 15 men tydligt är att familjen Falk bott på olika adresser i Skillingaryd. Emmy dog år 1918 och Carl dog år 1935.
År 1920 bodde tydligen många i hus nr 15: Familjen Falk bestående av Carl och dottern Klara född år 1902 samt styvbarnet Gerda Anna Maria Ljungkvist född år 1888 med sina barn Sonja född år 1908, Karl-Gustav född år 1911, Astrid född år 1914, Iris född år 1916. Gerda dog år 1965. Hon var inneboende hos Falk.
Här har troligen Carl Olander född år 1850 med hustru Ida och tre barn bott. Han kom år 1883 från Vallsjö som sågare hos Åkerman. Carl Olander och hans äldsta dotter som var ogift bodde i hus nr 2 och de handlade med fisk, sill och strömming. Carl dog år 1928 och var då skriven på Östanå nr 10. År 1920 bodde en annan av Carls döttrar i hus nr 6. Det var Alma Olander född år 1885 gift år 1908 med Axel Ekblad född år 1886. Axel Ekblad hade en tid häståkeri men blev av med hästarna då han inte kunde betala sina skulder. Familjen Ekblad bodde en tid på Gruvbäcken men också i Hus nr 1 och senare på Kaffegatan 6.
Östanå hus nr 16. Se bild 3 och 9 på följande länk https://minnen.se/tema/platser/6417 
Hjulmakare Fritjof Persson.
Östanå hus nr 17. Se bild 3 och 9 på följande länk https://minnen.se/tema/platser/6417 
Hjulmakarverkstad. Den som vill veta mer om hur en hjulmakarverkstad såg ut kan läsa mer på Ekomuseum Vaggeryd och Kvarnaberg.
Hus nr 18. Bastu användes både av regementet och privatpersoner. Se bild 3 och 9 på följande länk https://minnen.se/tema/platser/6417 
Hus nr 19. Bykhus tillhörde regementet. Se bild 3 och 9 på följande länk
https://minnen.se/tema/platser/6417 
Hus nr 20. Bageri. Se bild 3 och 9 på följande länk https://minnen.se/tema/platser/6417 
Du som har kompletterande uppgifter om Östanå, hör av dig till Ola Hugosson på [email protected] eller till Östbo Historiska Sällskap.
Någon har valt att övervintra ett antal samhällen med honungsbin utan vars existens världen skulle stanna.
Honungsbiet är en av mycket få insekter som hålls som husdjur av människan. Domesticeringen av arten inleddes troligen i Mellanöstern för ungefär 9 000 år sedan, främst på grund av sin förmåga att tillverka honung av nektar, men också för den tjänst det utför genom pollinering av fruktträd och andra odlade växter. I Sverige är tambin den viktigaste pollinatören på odlade fält av raps och rybs men när det gäller klöver, bär- och fruktodling liksom den vilda floran är det solitärbin och humlor som är de viktigaste pollinatörerna.
Även bivax är en för människan användbar produkt som bisamhället tillhandahåller.
Ansikten på stammen av ett gammal träd i Östanå. Jag ser många ögon och ansikten men också stora larvgångar från insekters larver.
Som förträade människoansikten i trädets stam minner om de människor som har en gång levde sina liv i Östanå by.
Både vänliga, komiska och skrämmande ansikten tränger sig ut från det sedan länge döda trädet i Östanå by.
Naturens konstnärliga förmåga är både fantastisk, märklig och mycket vacker även här i byn som inte längre finns.
Den gamla och sedan länge döda vårtbjörken får hjälp av fnösketickan att återgå till de gamla kretsloppen.
Rejäla hål och larvgångar, av för mig okänd insekt, har mönstrat det gamla och för längesedan döda trädet.
Jag hoppas att ni liksom jag ser den galopperande eller möjligtvid stegrande hästen med den upprättstende manen, det är larver som är konstnärer och den mänskliga fantasin som hjälper till.
Kanske är det onda ögat, den mest kända formen av en folktro som tillskrivit vissa människor en ”oturlighet”, ett övernaturligt vållande av olyckor eller fysiskt obehag för omgivningen. När det gällt onda ögat har man ansett blicken skada, men i andra fall har det varit talet, ond tunga, eller tanken, hugsa, medan ytterligare andra kunnat misstänkas för till exempel ond fot, ond hand eller ont möte. Hos individer med rykte om ”onda" kroppsdelar har dessa ofta varit missbildade. Skadorna som vållades kunde bestå i sjukdom och olyckshändelser men också i triviala misslyckanden, som att en väv trasslade till sig. Att ha ont öga eller liknande innebar inte att man ansågs medvetet vålla ont utan en magiskt negativ egenskap, som man inte rådde för. Mot ond inverkan av dessa slag har funnits många skyddsmedel och motåtgärder.
Tron på onda ögon, som funnits i de flesta kulturer och alltjämt är levande på sina håll i till exempel medelhavsländerna.
Hugsa, hågsa, ålderdomligt ord för ”begrunda”, ”betrakta”, ”eftertrakta”, ”minnas”, ”tycka om”. I vissa dialekter innebär hugsning att någon genom avundsamma eller onda tankar fysiskt påverkar en annan människa på menligt sätt, ofta vid matbordet. Eftersom smicker eller beröm ansågs förutsätta avund kunde hugsning utlösas även av sådana positiva tankar eller yttranden.
En hane av större hackspett är snart den enda arten av hackspett som man ser regelbundet numera, resterande hackspettsarter är mer eller mindre ovanliga och hotade, tyvärr.
Mjölig brosklav, ”Ramalina farinacea”, har en rikt förgrenad, mer eller mindre hängande bål, som kan bli upp till tio centimeter. De väl avgränsade soralen sitter i kanten på grenarna. Apothecier saknas oftast. Laven växer oftast på bark av lövträd, i parker, alléer, lövängar och löv- eller blandskog. Den förekommer i Sverige framför allt i de södra och mellersta delarna, men kan även återfinnas sällsynt i norr.
Skägglavar, släktet ”Usnea”, är busklavar med grågrön, ofta starkt förgrenad, buskformig eller hängande bål. Bålgrenarna har seg, ljus märg. Skägglavar har använts som färglavar och innehåller den bakteriedödande usninsyran, som har ingått i salvor. Hos vissa arter är barken slät, hos andra vårtig av så kallade tuberkler. Skägglavar är mycket känsliga för luftföroreningar och har på många håll försvunnit mer eller mindre. Under snörika vintrar är de viktig renföda. Till släktet förs bland annat den mycket rara arten långskägg, ”Usnea longissima”, och bildens skägglav, ”Usnea filipendula”. Långskägget vilken tidigare var vanlig i större delen av Sverige påträffas nu mest i Norrland. Denna kan bli uppemot 50 centimeter lång och växer hängande på stammar och grenar i gamla urskogsliknande miljöer.
Näverlav, ”Platismatia glauca”, räknas till bladlavarna. Loberna är tunna och starkt uppflikade. Ovansidan är grågrön, medan undersidan är brunaktig. Ofta finns soredier längs kanten på loberna.
Näverlaven förekommer i hela landet. Den växer ofta på näringsfattig bark och den klarar lågt pH-värde. Man ser den även på naken ved och på sten och arten tål ljusexponering. Arten är vanlig i hela landet.
Allémossa eller ekorrsvansmossa, ”Leucodon sciuroides”, är en art i klassen bladmossor. Den har krypande, tätt greniga skott, som bildar 3–6 centimeter höga, mörkgröna mattor, och växer framför allt på de nedre partierna av äldre park- och alléträd, särskilt alm, ask, bok, lind och lönn. Den kan också växa på sten och berg. I torka böjer sig skotten uppåt, ofta nästan cirkelformigt, de påminner då om en ekorrsvans. Mossans blad är hjärtlikt äggrunda, de saknar nerver men är längsstrimmiga och spetsiga. Mossan bildar mycket sällan sporkapslar, i stället förökar den sig med groddknoppar, som sitter i skottspetsarna. 
Ekorrsvansmossan eller allémossan är vanlig i Syd- och Mellansverige men finns också norrut, fast sällsyntare, ända upp i fjällens lågalpina zon. Den är mycket känslig för luftföroreningar och har på många håll försvunnit i och kring tätorter.
Snöbär, ”Symphoricarpos albus”, är en prydnadsbuske med vit frukt som tillhör familjen kaprifolväxter. Denna art var en populär trädgårdsväxt vid tiden för Östanås storhetstid.
Det finns fortfarande några jordkällare kvar i Östanå by som minnen om livet i byn långt före elektricitet, kylskåp och frysboxar.
Den gamla aspen har till hälften gett med sig och blockerar nu vägen upp till gamla Tofterydsvägen alldeles öster om den gamla bron.
Det faktum att aspen till del fallit till marken gör åtminstone älgen glad vilket man tydligt kan se på tandgnaget på stammen där barken är borta.
Zonticka, ”Trametes ochracea”, finner sig väl tillrätta på en annan fallen asp. Man hittar arten på hyggen i löv- och blandskog, sällan barrskog. Den växer på stubbar och liggande stammar och grenar av allehanda lövträd, särskilt björk och som här på asp och är en vitrötare.
Här ser man resterna av det gamla brofundamentet till bron över Lagan till Östanå, om ni backar tillbaka till tredje bilden så ser ni hur det en gång såg ut.
Här ser man resterna av det gamla brofundamentet till bron över Lagan till Östanå, och detta fundament finns på västra sidan om Lagan. Backar tillbaka till tredje bilden så ser ni hur det en gång såg ut.
Kornellsläktet, ”Cornus”, är ett växtsläkte i familjen kornellväxter. En av dem är den i Sverige vanliga Ryska Kornellen, ”Cornus alba”, som har sitt ursprung i Manchuriet och Korea och kanske är det denna art som växer här i Östanå by.
Den Ryska Kornellen förekommer i många olika former. Alla är hos oss buskformade. Som på alla Korneller är bladen motsatta. De är decimeterlånga, eliptiska till äggrunda med en utdragen spets, och har markerade nerver. Blommorna sitter i ändställda kvastar. Enskilda blommor har 4 kronblad och är vita till gräddvita. Frukterna är stenfrukter, oansenliga små bär. Hos arten är grenarna röda, växtsättet ganska styvt upprätt.
Den ryska kornellen ger planteringarna ett vackert uttryck vintern igenom.
Den Ryska Kornellen är mycket lättodlad och tålig och klarar sig långt upp i norra delarna av landet. Den används ofta i svenska planteringar både som friväxande häck och buskage.
Bästa hälsningar och på återseende!
//Dan