Soldattorp och indelningsverk 20211114 Krönika 318

En hel soldattorpsmiljö från slutet av 1800-talet, där bildens soldattorp Lillemo med två ytterligare och tillhörande byggnader, är flyttat till militärheden och är den först färdigställda delen i Miliseum. Detta vill på ett realistiskt sätt visa hur en hemmiljö för den indelte soldaten såg ut.
Ursprungligen kommer torpstugan från Mellby i Södra Vedbo Härad och var då torp 114 Norrby vid Vedbo kompani av Kungl Kalmar Regemente. Torpet byggdes ursprungligen under mitten av 1800-talet.
Torpet införskaffades av dåvarande Norra Smålands Regemente och flyttades till Sjöängen i Eksjö år 1948. Det skänktes år 2008 av Göta Ingenjörregemente till Stiftelsen Regementsheden Skillingaryd och flyttades till sin nuvarande plats år 2009. Även ladugården från 1700-talet och boden ingår i donationen och har under år 2011 blivit en färdig miljö precis utanför den gamla övningsheden. 
Sista soldatfamiljen i torpet åren 1866-1896 var Carl Blad, född år 1845 och avliden år 1900 här på bilden tillsammans med hustrun Christina Blad, född år 1845 och avliden år 1903. De fick sammanlagt elva barn och enligt uppgift var de en djupt kristen och förnöjsam familj. 
Ladugården som hörde till soldattorpet Lillemo är från 1700-talet och även boden ingick i donationen från Eksjö.
Visthusboden som tillhörde soldattorpet Lillemo pryder sin plats i den gårdsmiljö som var verklighet för den indelte soldaten under 1800-talet.
Indelningsverket var ett administrativt system för hantering av statens inkomster och utgifter inom äldre svensk förvaltning. Indelning innebär i detta sammanhang att bestämda statliga inkomster direkt anvisas för att täcka bestämda utgifter.
Under den tid då samhället dominerades av naturahushållning utgjorde naturaprodukter en stor del av statens inkomster.
Då dessa inte kunde fraktas längre vägar anslogs de i stället till försörjning av en statlig ämbetsman som verkade på platsen.
På detta sätt avlönades bland annat landsstatens personal och prästerna och här behandlas det militära indelningsverket, varmed man brukar avse hela det militära systemet, trots att det endast var befälet som avlönades genom indelning i strikt bemärkelse.
Det militära indelningsverket bestod av tre delar, avlöningen av det militära befälet, rusthållet och det ständiga knektehållet och båtsmanshållet. Befälet avlönades genom att varje officers- och underofficersbefattning vid huvuddelen av arméns förband, främst de så kallade landskapsregementena vid infanteriet och kavalleriet, var knuten till en viss indelning. Denna indelning bestod dels av ett boställe och avkastningen från detta, dels av intäkter från skatte- respektive kronojord. Storleken på såväl boställe som övriga intäkter varierade beroende på innehavarens militära grad.
Rusthåll benämndes ett hemman vars innehavare, rusthållaren, åtog sig att anskaffa och underhålla en ryttare med häst och utrustning. För detta befriades han från de så kallade grundskatterna. Om detta inte räckte för att täcka kostnaderna erhöll rusthållaren också inkomster från kompletterande hemman, så kallade augmentshemman.
Augmentshemman kallades under indelningsverkets tid de hemman, vilkas ränta, augments- eller tilldelningsränta, blivit anvisad till rusthåll. Den ersättning, som staten gav rusthållaren vid ordnandet av det indelta kavalleriet, bestod först och främst i befrielse från rotering och eftergift av rustningshemmanets egen ränta. Stundom var denna så stor, att endast en del behövde användas för ändamålet. Men det inträffade också, att rustningshemmanets ränta icke i värde uppgick till det belopp, som ansågs erforderligt för att trygga rusthållets bestånd, och i detta fall anvisades en så kallad augmentsränta till fyllnad. Därtill användes vanligen hemmansräntor, men även kvarnräntor och stundom kronotionde. Var räntan av augmentshemmanet för stor för ett rusthåll, delades den mellan två eller flera, eller anvisades resten till annat ändamål, eller besparades den åt kronan.
Det ständiga knektehållet och båtsmanhållet var organiserat så att ett antal gårdar, vanligen två till fem, bildade en rote, som tillsammans åtog sig att anskaffa och underhålla en soldat eller båtsman. För detta erhöll bönderna frihet från utskrivning av soldater, men de befriades inte från skatter. Från roteringen befriades bland annat adelns sätesgårdar och landbogårdar inom rå och rör, indelta befälshemman samt länsmäns, gästgivares och postbönders hemman.
Redan under Gustav II Adolfs tid hade systemet att avlöna befälet med inkomsterna från kronohemman tillämpats, det så kallade äldre indelningsverket, men antalet disponibla kronoegendomar medgav inte att det tillämpades fullt ut. Erfarenheterna under bland annat skånska kriget, åren 1676–79, medförde att Karl XI inledde ett arbete för att skapa ett heltäckande militärt indelningsverk, det så kallade yngre indelningsverket. De avgörande besluten fattades på riksdagen år 1682. En förutsättning för införandet av det fullständiga militära indelningsverket var reduktionen, vilken gav kronan tillgång till ett större antal hemmansräntor än förut.
Genom indelningsverket fick Sverige en armé och flotta där personalen till stor del blev självförsörjande och kronan slapp dyra kontantutgifter till löner. Riksdagsbeslutet år 1682 hade formen av ett kontrakt mellan kronan och de olika landskapen, vilkas bönder åtog sig att sätta upp och underhålla regementen på 1200 man. Efter riksdagen följde förhandlingar mellan kronan och de olika landskapens allmoge. De tidigare danska landskapen Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän stod till en början utanför organisationen.
I praktiken fungerade systemet så att varje rote satte upp en soldat, varefter rotarna sammanfördes till kompanier om 150 man. Av roten skulle soldaten förses med ett torp och jord att bruka. Han skulle även vid behov få tillskott i form av kontantlön samt utsäde, hö och ved, hjälp med körslor med mera.
Då en soldat antogs slöt han ett kontrakt med rotebönderna, där villkoren fanns fastställda. Till indelningsverkets svaga sidor hörde framför allt att ersättningen av i krig stupade eller försvunna soldater fungerade dåligt samt att arméns numerär blev otillräcklig.
Dessa svagheter gjorde sig i hög grad gällande under stora nordiska kriget under åren 1700-1721. Många regementen fick då helt nyuppsättas, och man tillgrep systemet att tre rotar tillsammans fick sätta upp en ny knekt, så kallade tremänningar. Dessa följdes senare av fyra- och femmänningar.
År 1812 infördes en primitiv form av allmän värnplikt, så kallad beväring, och denna var främst tänkt som en personalreserv för den indelta armén. Under andra hälften av 1800-talet kom indelningsverkets ändamålsenlighet att ifrågasättas, och det argumenterades för en starkare krigsmakt bestående av långtidsövade värnpliktiga.
Utskrivning, tidigare benämning på tvångsvis inskrivning och anställning av manskap för krigsmaktens behov. Utskrivningen under medeltiden, till 1500-talets fänikor, till 1600-talets landskapsregementen och till flottan skedde bland till krigstjänst skyldiga, det vill säga, på den allmänna värnpliktens grund. Från 1600-talet krävde utskrivningarna riksdagens godkännande och skedde under sockennämndernas kontroll.
Vid utskrivning sammanfördes vanligen ett antal vuxna, vapenföra män i en tillfällig rote, varur en soldat skrevs ut. Vid valet av soldat vägdes lokalsamhällets synpunkter samman med kronans. En gemensam strävan var att inte äventyra gårdarnas bestånd och skattekraft, varför så kallade ”löskefolk”, ”övertaliga” söner och drängar prioriterades.
Det så kallade yngre indelningsverket under åren 1682–1901 innebar ursprungligen att bönderna skulle få frihet från ytterligare utskrivningar mot att en rote om ett visst antal gårdar åtog sig att anskaffa och underhålla en soldat eller båtsman. Redan i början av 1700-talet frångicks denna princip genom krav på fler än en soldat eller båtsman per rote och under 1800-talet genom återinförande av direkta utskrivningar, bland annat till lantvärn, beväring och allmän värnplikt. Utskrivningen har även omfattat hästar, fordon eller andra förnödenheter för krigsmaktens behov.
PS! Mannen i fönstret är jag! :)
Under slutet av 1800-talet utbyggdes beväringen till ett värnpliktssystem i modern mening, och år 1901 beslöts att indelningsverket skulle upphöra.
Bästa hälsningar och på återseende!
//Dan