Hestra-Bjälkön en pärla i nordväst, del 5 20211023 krönika 308
Jag hoppas att ni ser den stora förstenade grodan, där tungan eller ett byte syns i mitten av den strora, breda munnen. Den dubbelstammade rönnen till höger på bilden får mig också att tänka på sagan om svärdet i stenen.
Grodor är ett vanligt namn på arterna inom ordningen stjärtlösa groddjur, utom paddor, även annat namn på familjen äkta grodor. I Sverige finns åtta grodarter varav fem ingår i familjen äkta grodor, dessa är vanlig groda, ”Rana temporaria”, åkergroda, ”Rana arvalis”, långbensgroda, ”Rana dalmatina”, ätlig groda, ”Pelophylax esculentus”, och gölgroda, ”Pelophylax lessonae”. De övriga tre grodarterna är lövgroda, ”Hyla arborea”, lökgroda, ”Pelobates fuscus”, och klockgroda, ”Bombina bombina”.
Svärdet i stenen är en romansvit skriven av den brittiska författaren T.H. White. Den bygger på den engelska 1400-talsförfattaren Thomas Malorys episka sammanställning Le Morte d'Arthus av legenderna kring kung Artur och riddarna av runda bordet.
Den döda tallen är mycket större och grövre än vad min bild låter er ana där den står i östersluttningen på gränsen mellan Bjälkön och Hestra.
Tall, ”Pinus sylvestris”, är en art i barrväxtfamiljen tallväxter. Den blir vanligen mellan 20–30 meter hög och kan bli upp till 900 år gammal. Tallens barr sitter två och två och är blå- till grågröna och mellan 3–6 centimeter långa. Blomningen sker i maj–juni och de koniska, ljusbruna kottarna blir 3–8 centimeter långa.
Arten tall hör hemma i Europa och norra Asien och finns i hela Sverige och arten växer mest på mager mark. Den är tålig men känslig för förorenad luft.
I Sverige finns två underarter av tall, vanlig tall, ”Pinus sylvestris” varianten ”sylvestris” och fjälltall, ”Pinus sylvestris” varianten ”lapponica”, som har en smal krona och en tunn bark.
Vissa genetiskt avvikande tallar kallas på grund av sitt växtsätt kvasttall, ormtall och klottall medan mossmarkernas martall är en näringsmässigt missgynnad tall. I odling förekommer fler olika former såsom miniatyrtall och pelartall.
Rökkvarts och kvarts är ett mycket hårt mineral som består av grundämnet kisel samt i detta fall ett antal föroreningar som ger den grå färgen, som vedrök.
Kvarts är ett mineral med sammansättningen SiO2. Det förekommer i två modifikationer, α-kvarts eller lågkvarts och β-kvarts för högkvarts. Lågkvarts är stabil vid temperaturer under 573 °C medan stabilitetsområdet för högkvarts är mellan 573-867 °C, varför detta mineral normalt inte förekommer inom den övre jordskorpan.
Kvarts är den kontinentala jordskorpans näst efter fältspaterna vanligaste mineral med 11 volymprocent. Det förekommer såväl i sura och intermediära magmatiska bergarter som i impregnationer och sprickfyllnader i jordskorpan. Då kvarts är stabil under låg- till högmetamorfa förhållanden förekommer mineralet såväl i fylliter, skiffrar och gnejser som i granuliter. Som vittringsrest finner man kvarts anrikad i lösa sediment, till exempel i kvartssand och i sedimentära bergarter, till exempel i sandsten.
Av kvarts finns en mängd varieteter där många saluförs som smycke- eller ädelstenar. De skiljer sig från varandra genom arten av föroreningar eller störningar i kristallstrukturen, till exempel ametist, aventurinkvarts, bergkristall, blåkvarts, citrin, mjölkkvarts, rosenkvarts, bildens rökkvarts och tigeröga.
I Sverige bryts kvarts i Dalsland men den viktigaste kvartsråvaran är dock kvartssand. De största konsumenterna är glasindustrin och den metallurgiska industrin. Stora kvantiteter används även för tillverkning av slipmedel och keramiska produkter. Inom högteknologin har kvarts kommit till användning på grund av sina piezoelektriska egenskaper såsom radiooscillatorer, kvartsur, frekvensstabilisatorer, tryckmätare, gaständare, sin förmåga att rotera planpolariserat ljus såsom polarimetrar samt monokromatorer och sin genomskinlighet för såväl infrarött som ultraviolett ljus såsom i linser och prismor för vissa optiska instrument.
Kvarts är också råmaterial för framställning av elementärt kisel samt en mängd olika kiselföreningar. Den omfattande användningen har lett till att naturlig kvarts med tillräcklig renhet numera är en bristvara. Kvartskristaller framställs därför syntetiskt med en hydrotermal metod där ett slutet kärl med natriumhydroxidlösning och kvartspulver hålls vid en temperatur av 400 °C och 1,5 kiloBars tryck. Med hjälp av en svag temperaturgradient transporteras löst material till kvartsgroddar som är upphängda i kärlets topp. Kristalltillväxten är dock långsam.
Honungsskivlingar, ”Armillaria”, är ett släkte svampar i ordningen skivlingar som förekommer i tempererade och tropiska regioner över hela världen. Arterna är ganska lika varandra och det är svårt att skilja dem åt. Dessa svampar lever ofta som parasiter på döda och levande träd där vissa av de senare dör på grund av svampens inverkan.
Hatten har en mörkbrun till guldgul färg och är täckt med håriga fjäll. Antalet fjäll blir med tiden mindre och de kan saknas helt hos äldre exemplar. Under hatten lever ofta små skalbaggar.
Lamellerna har en vitaktig till rödgul färg och sporerna saknar färg men tycks vara vita liksom lamellerna omkring. Sporernas utseende skiljer honungsskivlingar tydlig från tofsskivlingar i släktet ”Pholiota”, som har bruna sporer men som annars har liknande kännetecken.
Den upp till 20 centimeter långa stjälken är ofta böjd då vanligen flera stjälkar har samma rot. Stjälkens bas är tydlig tjock.
Honungsskivlingarna i Europa är uppdelade enligt följande:
”Armillaria mellea”, parasit på friska lövträd och alla slags stressade träd.
”Armillaria ostoyae”, parasit på friska barrträd och alla slags stressade träd.
”Armillaria gallica”, saprofytisk, endast på försvagade träd, vanlig orsak till rotröta på barrträd och lövträd samt stamröta på lövträd.
”Armillaria cepistipes”, saprofytisk, endast på försvagade träd, vanlig orsak till stamröta på barrträd.
”Armillaria borealis”, står mellan de parasitiska och mer saprofytiska arterna, vanlig som stamröta hos barrträd, har en nordlig utbredning.
Honungsskivlingar förekommer i tempererade och tropiska regioner över hela världen. På norra halvklotet syns de vanligen mellan september och december på levande eller döda träd.
Honungsskivlingarna ansågs förr ätliga men är inte detta längre.
För 20 år sedan ägde ett förunderligt skogsdöende rum i Malheur National Forest i USA och som orsak upptäcktes ett mycel av honungsskivlingsarten ”Armillaria ostoyae” som sträckte sig över 880 hektar och med en uppskattad ålder av minst 2 400 år samt med en vikt av cirka 600 ton vilket gör att den räknas som världens största kända levande organism. Definitionen är dock svår då flera organismer växer kolonivis där gränsen mellan enskilda individer är otydlig.
Den vackra arten gulköttig grynskivling, ”Cystoderma jasonis”, växer i barr- och blandskog på mager mark ofta i mosstäcket precis som här vid Hestra söräng.
Arten gulköttig grynskivling är spridd över landet och sannolikt inte särskilt ovanlig även om den är dåligt representerad i de offentliga herbarierna.
En ovanligt röd vinternagelskivling, "Flammulina velutipes", gömmer sig och växer i den döda lövveden en bit bort. Tro det eller ej men jag såg den röda "pricken" på stockens sågsida och gick därför närmare. Min syn håller fortfarande väl godkänt, naturligtvis med mina glasögon på!
Vinterskivling, vinternagelskivling, sammetsfotad nagelskivling, enoki eller enokitake, ”Flammulina velutipes”, är en art i basidiesvampsordningen ”Agaricales”. Den har en mellan 2–5 centimeter vid, tunn, seg, klibbig eller slemmig, mer eller mindre utbredd och röd, rödgul eller brungul hatt, ofta med mörkare mitt. Hattkanten är i väta dessutom något strimmig. Skivorna är vita till gulvita och den 3–8 centimeter långa samt 4–6 millimeter breda och böjda foten är oftast mörkbrun och sammetsluden men närmast hatten ljusgul.
Arten, som är ätlig och som blir godast knaprigt hårdstekt, påträffas tuvad på stammar, stubbar och rötter av lövträd, främst under vintern men ibland också under hösten. Svampen tål minusgrader och tinar vid töväder upp och fortsätter då att växa. Arten är allmän i hela Sverige och kan möjligen förväxlas med den giftiga arten svavelgul slöjskivling, ”Hypholoma fasciculare”.
I Japan har vinterskivling odlats i över 300 år och den odlas i plastflaskor med sågspån som substrat. Den odlade svampen har till skillnad från den vilda blek färg, hög fot som kan bli cirka 13 centimeter, och liten hatt. Den saluförs under namnen enokitake och enoki, färsk i tuvor eller konserverad. Enokitake är vanligt förekommande i de japanska, kinesiska och koreanska köken.
Bästa hälsningar och på återseende!
//Dan