Skillingaryds skjutfält och den biologiska mångfalden, del 1 20211030 Krönika 311

Det är ännu en solig och vacker dag och ljungheden på Skillingaryds skjutfält är mycket vacker. Kanske erbjuder området, som vanligt, på några extra spännande upplevelser inom den biologiska mångfaldens värld.
Namnet musseroner kommer av ett ord av dunkelt ursprung och består av många olika arter i flera släkten i basidiesvampsordningen ”Agaricales”. Gemensamt för dessa hattsvampar är att de är stora och köttiga och ofta har en puckel i toppen. Vissa arter är goda matsvampar men andra däremot är mycket giftiga så var försiktig. Alla musseroner utom vårmusseronen är typiska höstsvampar.
Bilden visar nog en art som heter jordmusseron, ”Tricholoma terreum”, som har en gråaktig och filtartad hatt och mild smak samt växer med tall. Oberservera att det starka och sneda solljuset förvränger färgerna.
Röksvampar är ett gemensamt namn på arter i flera släkten buksvampar där många är ätliga, åtminstone som unga. De har klot-, kägel- eller päronformig och skaftad eller oskaftad fruktkropp. Sporerna bildas inuti fruktkroppen och sprids genom porer eller sprickor i fruktkroppens topp. Bilden visar arten långfotad röksvamp, ”Lycoperdon excipuliforme”.
Nu kanske man bättre förstår artnamnet långfotad röksvamp, vilket är en art som man finner på marken i betesmarker i löv- och barrskog.
Sommartrattskivling, ”Clitocybe gibba”, är en svampart i ordningen skivlingar som tillhör familjen ”Tricholomataceae”. Den växer i skogsområden och i hagmarker, ofta i grupper och fruktkropparna uppträder under sommaren och tidig höst, från juli och in i september.
Unga exemplar har en välvd hatt med låg men markerad puckel men hos äldre exemplar är hatten trattlik. I trattens mitt finns en rest av puckeln kvar, som en liten spetsig upphöjning. Svampen har vitt kött och dess smak är mild och doften är något mandelaktig.
En av många små skogsvägar som finns på Skillingaryds skjutfält och som inbjuder till promenader om skjutfältet inte är avlyst för militär verksamhet. 
Bildens mjölskivling, ”Clitopilus prunulus”, är en allmänt förekommande matsvamp i hösttider. Den växer i öppen lövskog och blandskog men också i parker på gräsmattor. Den har en mjölaktig doft och dess hatt är gråvit med mattskiftande pruinös textur, det vill säga, ett puderlikt mönster som ger intryck av frostighet. Arten ger rosa sporavtryck.
Mjölskivlingen kan förväxlas med små vita exemplar av olika arter av trattskivlingar och några av dessa, såsom gifttrattskivlingen, kan vara mycket giftiga.
Trattskivlingar är ett gemensamt namn på ett flertal arter i flera släkten i basidsvampsordningen ”Agaricales”. De är hattsvampar med tratt- eller skållik hatt och skivor som löper ned på foten. Sporerna är vita eller blekt gula. Många arter är småväxta, men gruppen innehåller också storväxta svampar med uppemot 30 centimeter vida hattar.
En del arter är ätliga, andra ger magbesvär och vissa av de mindre är mycket giftiga. Bland arterna märks gifttrattskivling, grön trattskivling, häggtrattskivling, klubbtrattskivling och sommartrattskivling.
Tidigare fördes alla trattskivlingar till släktet ”Clitocybe”, men numera återfinns flera av dem i andra släkten, till exempel ”Lepista”, bland annat rödbrun trattskivling och ”Leucopaxillus”, bland andra arten jättetrattskivling. Släktet ”Clitocybe” omfattar drygt 30 arter i Sverige.
Revlummer, ”Lycopodium annotinum”, är en art i familjen lummerväxter. Den är flerårig med meterlånga, krypande stammar och upprätta grenar med tättsittande, barrlika och något vassa blad. De långa sporaxen sitter ensamma i grenspetsarna och arten är cirkumpolär och växer i något fuktig, mager skogsmark, i Sverige allmänt i hela landet med undantag för Skåne, Blekinge, Öland och Gotland, där den är mindre allmän. Arten når upp i fjällbjörkskogen och i fjällen förekommer även underarten nordlummer.
En cirkumpolär organism är en organism vars utbredningsområde är mer eller mindre sammanhängande runt någon av polerna, antingen kring nordpolen eller kring sydpolen. När begreppet används strikt förbehålls det arter med utbredning inom polarregionerna, Arktis eller Antarktis.
På bilden ser ni också en riktigt stor, fin och från larver ren stensopp eller Karljohan. Denna fick följa med hem.
Bilden visar nog ett antal svampar av arten blek narrkantarell, ”Hygrophoropsis pallida”, som gärna växer fuktigt, i sänkor och diken på gräsmark, eller bland mossa i fuktig barrskog. Fruktkroppar verkar förekomma oftare efter torra somrar, möjligen är de gynnade av att marken tillfälligt torkas upp på växtplatsen.
Kanske är detta den bruna narrkantarellen vilken beskrivs i ”Funga Nordica” från år 2008 och där nämns även att de ljusa narrkantarellerna kanske kan bestå av flera olika arter. Det är med andra ord inte så lätt för oss vanliga fältbiologer och amatörmykologer att veta vad som är arter eller bara variationer inom en art, att man kan se en stor variation i färgen hos narrkantareller är dock uppenbart.
Bästa hälsningar och på återseende!
//Dan