Örtofta slott, sockerbruk och rara fåglar, del 2 20210925 Krönika 296
Orsaken till de fågelrika dammarna i Örtofta ser man här, nämligen det väldiga sockerbruket. För att nå fram till dammarna måst man åka runt bruket och via Örtofta gods och slott leta sig fram från motsatt håll varifrån ni nu ser "sockerfabriken".
Örtofta Sockerbruk är verksam inom sockertillverkning med sockerbetor och hade totalt 335 anställda år 2021. Örtofta Sockerbruk omsatte 2 295 995 000 kronor eller om ni så vill nästan 2,3 miljarder kronor, senaste räkenskapsåret år 2021.
Sockerbeta, ”Beta vulgaris vulgaris” var. ”altissima”, vilket är en varietet av en av underarterna i växtsläktet betor och som ingår i familjen amarantväxter. Det är en tvåårig ört, som första året utvecklar blad och samlar näring i roten och andra året utvecklar en stjälk med små, gröna blommor. Sockerbeta är en viktig sockerleverantör och den innehåller uppemot 20 % socker.
Sockerbetan är en förädlad form av foderbetan. Roten kan i moderna sorter innehålla över 25 procent socker. Efter blomningen bildas betfrön, som är en fruktgyttring av frön från flera blommor. Moderna sorter är monogerma, det vill säga, en frögyttring innehåller endast ett frö.
Arten är en tvåårig ört, som första året utvecklar blad och samlar näring i roten, betan. Betan skördas och används för framställning av socker.
Odlingen förekommer i huvudsak i tempererade klimat på norra halvklotet. I världen odlas sockerbetor på drygt 5,3 miljoner hektar år 2007 och cirka 75 % härav finns i Europa, främst i Ukraina och Ryska federationen, som tillsammans har nära en tredjedel av världens sockerbetsareal. Under år 2007 var Frankrike, USA, Ryska federationen och Tyskland världens största sockerbetsproducenter med tillsammans nära hälften av världsproduktionen av sockerbetor.
Sockerbetor började odlas i slutet av 1700-talet sedan metoder framtagits för utvinning av socker ur betorna. Det första sockerbruket anlades år 1801 i Tyskland, Schlesien. Efter misslyckade försök i Skåne på 1830-talet kom den svenska betodlingen i gång först på 1880-talet.
I dag odlas sockerbetor på cirka 34 000 hektar i Sverige år 2014, då framför allt i Skåne. Odling har förekommit norrut till Östergötland och utanför Skåne särskilt i Halland, i Kalmar län, på Öland och på Gotland. Medelskörden år 2014 var cirka 60 ton/hektar med en sockerhalt av 17–18 %.
Sockerbetor bör inte odlas oftare än vart fjärde år i växtföljden för att inte skadegörare, till exempel betcystnematod, ”Heterodera schachtii”, och ”Heterodera betae”, ska kunna föröka sig. De största skördarna får man på väl dränerade lättleror och mellanleror med gott näringstillstånd. Sådden äger rum från början av april till början av maj. Det frö som används är ett pelleterat enkornsfrö, det vill säga, det ger upphov till endast en planta. Pelleteringsmassan innehåller ofta ett insektsmedel. Sådden sker med precisionssåmaskin, som placerar fröna på inställt djup om cirka 2–3 centimeter och avstånd om cirka 16–20 centimeter.
Betorna skördas maskinellt med betupptagare och blasten plöjs vanligen ned. Upptagna betor förvaras ofta i halmtäckta, frostskyddade stukor vid fältkanten i väntan på leverans till sockerbruken. Frostskadade betor kan inte användas för sockerframställning. Leverans sker under perioden oktober till januari med lastbil. Lastning sker med särskilda rensverk för att minska jordmängderna.
Sockerbeta växer till långt in på hösten och har rötter ned till 2 meters djup. Detta gör den till en av de bästa grödorna för att motverka kväveurlakning. Sockerbeta utnyttjar stallgödsel bra men har inget stort kvävebehov, för hög kvävegödsling sänker nämligen kvaliteten. Sockerbetorna är mycket känsliga för konkurrens från andra växter.
Ogräsbekämpningen är intensiv och görs som regel med upp till tre besprutningar med flera preparat i blandning. Sockerbetor kan angripas av många jordlevande skadedjur, till exempel hoppstjärtar, som inte har annan föda eftersom fälten är helt ogräsfria. Specifika skadedjur är arterna liten betbagge, trips, jordloppor, betfluga och betbladlus. Bland sjukdomar är bladfläcksjuka vanligast. Bekämpningen av skadedjur och sjukdomar är mindre omfattande. Betvirusgulsot, som sprids med bladlöss, och virussjukdomen rhizomania, som sprids med jordbundna svampar, kan ge stora skördeförluster.
En sockerbeta innehåller cirka 16 % socker, men precis som många andra grödor har den också en hög vattenhalt på omkring 75 %. Under utvinningen av socker går det åt en hel del vatten, men som tur är kan man faktiskt använda just det vatten som finns i sockerbetorna. Genom att återanvända sockerbetans vatteninnehåll upp till 20 gånger är produktionen till 90 % självförsörjande på vatten.
När sockret har lakats ur sockerbetorna får man kvar en fiberrik betmassa, som efter torkning och pressning används i en rad olika sorters djurfoder. Melass är den trögflytande sirap som blir kvar i det sista steget av produktionen, då de rena sockerkristallerna bildas. Melass används som ett välsmakande och energirikt foder för bland annat kor och hästar.
Överskottet från sockerprocessen hamnar sedan här i de stora dammarna.
Nu är vi framme vid en av minst fem stora dammar där vattennivåerna över tid har gjort vackra färgmarkeringar i stenarna på slänterna och allt verkar nästan vara som geologiska lagerföljder inom arkeologin.
I dammen går här tre exemplar av arten skärfläcka och födosöker effektivt i det grunda vattnet med sina typiska uppåtböjda svarta näbbar.
Skärfläcka, ”Recurvirostra avosetta”, häckade sällsynt i södra Sverige under 1700- och 1800-talen men försvann som häckfågel i slutet av 1800-talet och den sista häckningen var på Gotland år 1849, på Öland år 1886 och häckade tillfälligt i Skåne fram till år 1896. Arten återkoloniserade landet från och med år 1927 med start i Skåne, i Halland år 1939, på Öland år 1942, på Gotland år 1947 samt i Blekinge år 1960. Det svenska beståndet uppgick vid slutet av 1990-talet till knappt 1 400 par, med drygt 500 par på Gotland, drygt 300 par på Öland, ett 30-tal par i Blekinge, 300-400 par i Skåne samt cirka 100 par i Halland. Arten ses mycket sällan norr om häckningsområdet i södra Sverige. Skärfläckan har en splittrad utbredning i Europa, Afrika och i Asien österut till norra Kina. Tillsammans med den svenska stammen beräknas cirka 20 000 par häcka i Nordvästeuropa och totalt i Europa inklusive Ryssland ungefär det dubbla antalet par, det vill säga cirka 40 000 par.
De fyra skäfläckorna får efter en liten stund sällskap med en riktig fågelraritet och tillika släkting i form av den extremt långbenta styltlöparen, "Himantopus himantopus".
Bakgrunden ger i det mättade och sneda kvällsljuset lite av en Grand Canyon-känsla!
Nu står hela familjen styltlöpare samlad på min bild, två adulta och tre juvenila årsungar. De vuxna fåglarna har helsvar vingovansida medan medan ungfåglarna har en med brunspräcklig vingovansida. Övriga arter på bilden är skärfläcka och brushane.
Styltlöpare, ”Himantopus”, är ett släkte i fågelfamiljen skärfläckor som omfattar mellan 2–8 arter i alla världsdelar utom Antarktis. De är mellan 35–40 centimeter långa och har smal, svart näbb och extremt långa, ljusröda ben. De har svarta vingar och vit kropp med olika mycket svarta teckningar. Arten och tillika bildens styltlöpare, ”Himantopus himantopus”, häckar i grunda träsk och laguner i södra Europa och västra Asien och ofta betraktas alla andra arter utom den helsvarta arten nyzeeländsk styltlöpare, ”Himantopus novaezelandiae”, som underarter till denna art. Bilden visar en vuxen styltlöpare.Som styltlöpare räknas också arten brunbröstad styltlöpare, ”Cladorhynchus leucocephalus”.
Vi ska till del tre imorgon försöka att komma lite närmare dessa vackra fåglar samt att sockerbruksdammarna även har en trevlig flora. Välkomna då!
Bästa hälsingar och på återseende!
//Dan