Örtofta slott, sockerbruk och rara fåglar, del 3 20210926 Krönika 297
Örtofta är en tätort i Eslövs kommun belägen sydost om Örtofta slott och Örtofta kyrka i Örtofta socken i Skåne. År 1901 anlades en sockerfabrik. Här finns Örtofta sockerbruk, numera ägt av Nordic Sugar. Orten ligger vid Södra stambanan ungefär halvvägs mellan Lund och Eslöv och har hållplats för pågatågen. Tidigare var Örtofta en järnvägsknut, då även banan Kävlinge-Sjöbo passerade här. Bredvid Örtofta rinner Kävlingeån och ungefär parallellt med denna går Länsväg 104. Ett kraftvärmeverk blev färdigt år 2013 på slätten och drivs vintertid. Fotbollsklubben Örtofta IS bildades år 1922 och herrarna spelar idag i division 6 Mellersta Skåne och förlorade i sin senaste match med 1-9 hemma på Bruksvallen IP mot Södra Rörums Bygdeförening. Bilden visar centralgatan.
Nog kom jag lite närmare och tillsammans med 1200 millimeters brännvidd blev det dessa bilder på två adulta och en juvenil fågel.
Styltlöparen är som redan nämnts en mycket långbent vadare som ingår i familjen ”Recurvirostridae” som även omfattar skärfläckor och andra arter av styltlöpare. Huruvida styltlöparen är en eller flera arter råder det inte konsensus kring.
I Sverige är styltlöparen en oregelbunden och inte alltid årlig gäst, men år 1998 sågs den vid hela fem tillfällen. Nästan alla fynd har gjorts söder om Mälaren, enstaka fynd har rapporterats upp till Västerbotten. Sammanlagt har 31 fynd av 35 individer gjorts till och med 2018, detta fynd oräknat.
Arten häckar i våtmarksområden, vid grunda sjöar och dammar. Flyttpopulationerna övervintrar ofta i kustbiotoper. Boplatsen placeras vid ett bart område i närheten av vatten. De häckar ofta i mindre grupper, ibland tillsammans med skärfläckor. De lever främst av insekter och kräftdjur som de plockar ifrån marken eller ur vattnet.
Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar arten som livskraftig, men inkluderar även australisk, amerikansk och vitkronad styltlöpare i bedömningen. Denna sammanlagda världspopulation uppskattas till mellan 450 000 och 780 000 individer, varav 53 900-75 700 par tros häcka i Europa.
Namnet styltlöpare användes på svenska för första gången av J. F. Wahlström i hans 1875-års översättning av Alfred Brehms verk ”Djurens liv”. Sannolikt är detta ett översättningslån från tyskans Stelzenläufer. Arten har också kallats rödbent styltlöpare och långbent snäppa.
Huruvida dessa individer har häckat i Sverige, i Kristianstadstrakten, eller i Danmark kring Kögebukten råder delade meningar.
Kögebukten, på danska Køge Bugt, är en vik på Själlands östkust, mellan ön Amager och halvön Stevns, i Danmark. Den är cirka 20 kilometer bred och ligger sydväst om huvudstaden Köpenhamn. Där stod den 1-2 juli år 1677 slaget vid Köge bukt mellan de danska och svenska flottorna, vilket är den största seger den danska flottan någonsin har vunnit.
Vid Kögebukten finns, förutom staden Køge, en rad stränder och Köpenhamnsförorter, samt konstmuseet Arken.
Palsternacka, ”Pastinaca sativa”, är en storväxt, grov, tvåårig, gulgrön ört med grov rot. Stjälken är upprätt, upp till en meter hög, kantigt fårad och kal eller hårig. Bladen är vanligen enkelt parbladiga med tre till sex bladpar, småbladen är breda med sågad kant. Palsternacka blommar i juli-augusti. Vanligen har stjälken en stor blomflock och flera något mindre flockar, allmänt och enskilt svepe saknas oftast. Kronbladen är klargula. Frukten är starkt plattad från ryggsidan, den är brett oval, med smala mittåsar och en oljekanal i varje mellanrum.
Roten hos odlade palsternackor är grov med vitt kött och används som grönsak. Förvildade exemplar har dock inte uppsvällda rötter.
Palsternacka kan orsaka eksem vid beröring. Anders Jahan Retzius uppger år 1806 att de i början av andra växtsäsongen har en viss likhet med bolmört, ”Hyoscyamus niger”, och att det förr, när bolmört var vanlig som ogräs i köksträdgårdar, hände att de förväxlades med palsternacka med svåra förgiftningsfall som följd.
"Dessa rötter användas företrädesvis i soppor och hafva till och med större sockerhalt än morötter. Om de tagas späda såsom fingertjocka, kunna de anrättas på alla sätt som späda morötter och äro då mycket goda. Den som endast känner de gamla utväxta rötterna, har ingen föreställning om den fina smaken hos de späda, anrättade á la maître d'hôtel, eller måhända ännu bättre á la créme".
Ur "Kok-konsten som vetenskap och konst" av C. E. Hagdahl år 1896.
Rödfibbla, ”Pilosella aurantiaca”, är en lågväxt till medelstor flerårig ört med ovanjordiska utlöpare. Stjälken är nästan bladlös men har ofta ett par små blad, den är borsthårig och kan bli en halv meter hög. Utlöparna är ganska kraftiga med likstora blad. Bladen är lansettlika eller spatelformade och har långa hår samt en del stjärnhår, de är dock aldrig filtludna på undersidan. Rödfibbla blommar i juni-juli, blomkorgarna är oftast många och sitter i ganska täta kvastlika samlingar. Rödfibbla är sällsynt men förekommer från Skåne till Norrbotten. I Sydsverige påträffas den oftast i kulturskapade miljöer som parker, gräsmattor och vägkanter, medan den i norra Sverige också växer i ängsmarker och ängsbjörkskogar i fjälltrakterna.
Stånds, ”Senecio jacobaea”, den gula örten, är en flerårig ört med flikiga blad och gula blommor. Stjälkarna är styva, upprätta, upp till en meter höga, och har talrika stjälkblad. Bladen är mörkgröna och upprepat parflikiga med korta trubbiga flikar, även de nedre bladen är oftast parflikiga. Stånds blommar i juli-augusti, blomkorgarna sitter i ganska täta, kvastlika samlingar i stjälktoppen. Korgarna är tämligen korta och breda, med ett fåtal korta ytterholkfjäll. Strålblommorna är välutvecklade och gula, liksom diskblommorna.
Stånds förekommer huvudsakligen i Sydsverige, men finns ända upp i Norrlands kusttrakter. Arten är ganska ovanlig men kan på sina håll förekomma i stort antal. Den växer på sandig, grusig gräsmark, i vägkanter, skogsbryn och torrbackar, ofta på kulturmark.
Liksom andra arter i släktet Senecio innehåller stånds så kallade pyrrolizidinalkaloider vilka orsakat förgiftning hos djur som ätit växten, även dödsfall hos hästar är kända.
Kamomill, ”Matricaria recutita”, den prästkragelika örten, är en ettårig, aromatiskt doftande ört som kan bli upp till fyra decimeter hög. Stjälken är upprätt och ofta rikt grenig. Bladen är finflikiga och liknar dem hos dill, ”Anethum graveolens”. Kamomill blommar från juni till oktober och blomkorgarna är prästkragelika och sitter på långa skaft. De har vita strålblommor, som snabbt blir mer eller mindre nedåtböjda, och gula femflikade diskblommor. Ursprungligen hör arten hemma i södra och östra Europa men är numera spridd i nästan hela Europa, såväl som i Kanada och USA.
Cikoria eller Vägvårda, ”Cichorium intybus”, är en två- till flerårig ört med ljusblå blommor. Stjälkarna är kantiga, styva och sega strävhåriga och kan bli nästan en meter höga. De flesta bladen sitter i en basal bladrosett, de är styvhåriga och parflikiga med tandad kant. Stjälkbladen, som är brett hjärtlika vid basen och stjälkomfattande, är kala på ovansidan och styvhåriga undertill. Cikoria blommar i juli-augusti. Blomkorgarna har ljusblå blommor och sitter oskaftade i små grupper längs grenarna på den spärrgreniga stjälken. Efter blomningen sitter holkfjällen kvar upprätta och skyddar de små pensellösa frukterna.
Olika sorter av cikoria odlas som sallat och saluförs under namnen endive och rossisallat eller radicchio. Den torkade och malda roten har under kristider använts som kaffesurrogat, så kallat cikoriakaffe. I äldre tider ansågs cikoria vara verksam mot bland annat gikt och gulsot.
”Cichorierot har stor användning som kaffesurrogat och tjenar till förfalskning af arabiskt kaffe. Af allmogen samlas roten och torkas. Den säljes i städerna, der den sönderskäres, rostas på samma sätt som kaffe och pulveriseras genast efter rostningen. Pulvret fås vanligen fuktigt, emedan det lätt drager till sig fuktighet ur luften. Roten innehåller intet ämne, som liknar kaffet, men den vid rostningen bildade flyktiga oljan antar en vidbränd lukt, som har en viss likhet med den af rostat kaffe”.
Ur ”Ordbok. Förklaringar öfver 40,000 främmande ord och namn m.m.” av C. M. Ekbohrn år 1885.
De två fasanerna på nattkvist satt i dunklet bland ekollonen och vaknade tillfälligtvis till ett litet ögonblick trots att vi smög tyst förbi. Vi önskade godnatt och fortsatte mot bilen.
Den sista bilden från Örtofta blev denna rödstjärtshona som satt i ett fruktträd alldeles invid bilen
Bilden visar en art av tapetserarbin i släktet ”Megachile” som jag fotograferade i Långasand dagen efter Örtoftaäventyret. Kanske visar bilden arten rosentapetserarbi, ”Megachile centuncularis”, då det finns en stor vacker klätterros med vackert mörkröda blommor, rosor, bara en meter från fotoplatsen.Tapetserarbin är ett mycket stort släkte med cirka 1 500 arter i över 50 undersläkten.
Tapetserarbin lever solitärt och skär ut halvcirkelformade bladbitar från främst rosväxter som de placerar i dött trä eller i jorden. Honan tapetserar bohålan med blad, därav det svenska namnet, och lägger flera ägg i samma bo. Kägelbin lever som boparasiter i tapetserarbinas bon.
I Sverige finns 12 olika arter med tapetserarbin, varav 3 arter är hotade enligt Rödlistan 2020. Vilken art denna tillhör vet jag tyvärr inte.
Bilden visar en häxring med nejlikbroskskivling, en matsvamp där man bara anväder hatten då foten är trådig och seg.
Nejlikbrosking, ”Marasmius oreades”, är en tunnköttig, gulbrun till ljust beige svamp med seg fot. Arten doftar starkt och gott av kryddnejlikor, bittermandel och växer i häxringar i gräsmattor. Arten är en läcker matsvamp som lämpar sig bra stekt eller friterad. Använd dock endast hattarna då foten som sagt är seg. Svampen kan enkelt torkas och pulvriseras för att användas som en god krydda vid matlagningen men är tyvärr ganska ofta larvangripen.
Bästa hälsningar och på återseende!
//Dan