Valborgsmässoafton, häxorna och naturen. Hjälp Ukrainas folk! 20220430 Krönika 399

Valborgsmässoafton, den 30 april, är sedan medeltiden dagen före den dag som bär namnet Valborg. Namnet Valborg på 1 maj infördes dock inte i den svenska almanackan förrän år 1901, vilket kan ses som en bekräftelse på denna folkfests starka ställning i svensk tradition. Vanliga sätt att fira valborgsmässoafton är att tända bål och sjunga vårvisor.
Sederna på valborgsmässoafton är dels inhemska, dels av tyskt ursprung. I Tyskland ansågs valborgsmässonatten, Walpurgisnacht, efter Walpurgis, det tyska namnet på Valborg, som tidpunkten för häxsabbaten. Därför tände man bland annat i norra Tyskland bål i det fria för att hålla häxorna på avstånd. Denna sed infördes med tyskarna i de östsvenska städerna till Sverige, och assimilerades med övriga svenska årseldsbruk vid betessläppningen av boskapen så här års, med det praktiska syftet att skrämma bort rovdjur. Valborgsmässoeldarna var dock länge ett ganska lokalt central- och östsvenskt bruk.
Eld, intensiv omvandling av ett bränsles kemiska energi till ljus och värme i en flamma. Den kemiska process som frigör värmet, förbränningen, är en oxidation, det vill säga, bränslet förenar sig med syre till energifattigare kemiska föreningar, vanligen koldioxid och vatten.
Eldens flammor består av heta rökgaser, glödande partiklar och strålning från den egentliga oxidationen. Det är endast när bränslet har förgasats som det kan förena sig med syre och avge värme. Då avges också ett mindre ljus i form av en blå låga. Det röda och gula ljuset från eldens flamma härrör från glödande oförbränt kol och andra heta fasta partiklar. De glödande partiklarna i eldens flamma förgasas successivt om temperaturen är tillräcklig, och då oxideras, förbränns, de helt till koldioxid.
Eldens användning inom folklig tro och sed har i allmänhet hängt samman med den renande eller ontavvärjande effekt man tillskrivit den. Vid särskilt kritiska tillfällen under året eller livet har man försökt att med till exempel facklors hjälp hålla onda väsen och makter på avstånd. Bröllopsfacklor har varit en mycket allmän sed, känd sedan antiken, och julstocken är ett exempel på hur man försökte att åstadkomma en kontinuerlig eld under julnatten. Inom svensk folkmedicin hade eld, eldkol och eldbränder en rik användning, särskilt vid sjukdomar som ansågs förorsakade av övernaturliga väsen. Av elden på härden tog man förr åtskilliga tydor, till exempel om brasan piper kommer det främmande och så vidare. I samband med eldsvådor tillgreps magiska metoder, exempelvis att låta en person född med segerhuva gå runt brandplatsen. Mot vådeld fanns det även särskilda trollformler.
I Sverige omtalas valborgsmässan och 1 maj som festdagar i köpmännens och hantverkarnas gilleslag redan på 1300-talet. I skolstäderna bjöd djäknar, det vill säga manliga gymnasister, flickor till kransgille för att förbereda sin majgrevefest. Under kvällen drog ungdomarna från hus till hus för att uppvakta med sång och dans hos borgarna och i utbyte få bidrag till festen. I de gammaldanska landskapen drog drängar och pigor på liknande sätt från gård till gård för att uppvakta hos bönderna. Sedan överheten hade förbjudit drängarna att använda kyrkklockorna för att kalla till samling, tände de eldar för detta ändamål. På en del håll i Mellansverige brukade barnen springa omkring på valborgsmässoafton och väsnas med koskällor i syfte att skrämma bort rovdjur inför betessäsongen. Upptåget kan emellertid betraktas som ett maskerat tiggeri av samma slag som djäknarnas och drängarnas kringgång med sånguppvaktning.
Den överdådigt vackra blomningen i lysande gyllengult är likt en ljus variant på valborgsmässoeldarna efter mörkrets inbrott. Forsythian hör till samma växtfamilj som syren, liguster, jasmin och olivträd. Av alla buskar i den familjen är det forsythian som blommar tidigast på våren och den har fått sitt namn efter en skotsk trädgårdsmästare som hette William Forsyth och som levde under åren 1737–1804.
Bergbräsma, ”Cardamine hirsuta”, är en art i familjen korsblommiga växter. Det är en 5–30 centimeter hög, ettårig ört, som är hårig eller nästan glatt. I marknivå har växten en välutvecklad rosett av parbladiga blad med upp till fem par rundade småblad, stjälkbladen är få och små. Stjälken grenar sig från basen och har i sina toppar klasar av oansenliga blommor med små vita kronblad men stundom saknas kronbladen.
Blomningen inträffar under våren, strax efter att nagelörten har blommat klart i mina hemtrakter på sydsvenska höglandet. De långa, smala skidorna sitter på upprätta skaft.
Växten förekommer på steniga backar och härstammar från sydöstra Europa och västra Asien. I Sverige är den tämligen allmän i kustnära områden de i södra och mellersta delarna, men sällsynt längre in mot land.
Mellan Torrmyra och Järnboda sydost om Hagshult, sydost om Skillingaryd finner man dessa små gröna skyltar som påtalar de vackra och blomsterrika vägkanter som vägarna i Häråns dalgång.
Missa inte ett besök i dessa biologiskt rika vägkanter under sommarhalvåret.
Vid Torrmyra och Järnboda ser man små skyltar som säger "Artrik vägkant" vilket betyder att vägkanterna är en fristad för många undanträngda blommor, och de har också visat sig viktiga för naturens pollinatörer.
Många växter som var vanliga i det äldre odlingslandskapet har hittat en tillflyktsort till vägkanter och kraftledningsgator. Enligt Trafikverket täcker Sveriges vägkanter en yta lika stor som Öland. Alla vägkanter hyser förstås inte en artrik ängsflora, men det är ändå gigantiska ytor som bidrar till att växter och insekter får en chans att överleva.
Bilden visar lunglavar som växer på en grov asp strax innan man kommer fram till Åkers kyrkby från söder via Nässja. Var rädd om dessa aspar!
Lunglav, ”Lobaria pulmonaria”, är en art i gruppen bladlavar. Den kan bli flera decimeter stor. Ovansidan är grågrön med åsar som har mjöliga bildningar, så kallade soral, eller stiftlika utskott, så kallade isidier. Undersidan är brun och hårig med kala fläckar. Laven växer på stammar och grenar av lövträd eller mer sällan på klippor och föredrar fuktiga, skuggiga miljöer.
Lunglaven förekommer över hela Sverige men har minskat oroväckande i frekvens under senare år. Arten har fått sitt namn av att den har vissa likheter med en lunga och troddes förr ha egenskaper som botade lungsjukdomar.
Lunglavar, ”Lobaria”, är ett släkte bladlavar med sex olika arter i Sverige, bland annat jättelav och bildens lunglav. Dessa sex arter som ingår i släktet är alla hotade till sin existens av bland annat luftföroreningar och modernt skogsbruk.
Kyrkstall har funnits vid många kyrkor i landet och de tjänade som stall och förvaringsplats för seldon och reskläder för socknens långväga kyrkobesökare. Stallen uppfördes antingen av respektive gårdsägaren eller gemensamt av flera gårdar. Rätten att bygga på kyrkovallen var förbehållet självägande bönder. Obesuttna torpare och gårdarnas tjänstefolk ägde sällan häst och var oftast hänvisade till att gå.
När bilen blev vanlig på landsbygden under 1950-talen och 1960-talen förlorade stallen sin funktion och revs.
Kyrkstallen vid Åkers kyrka är osedvanligt väl bevarade, men också ovanliga genom att de är små, fristående och har ingång på gavlarna. Andra bevarade kyrkstall i Småland finns i exempelvis i Villstad, Hallingeberg och Vissefjärda. I kontrast till stallen i Åker är dessa i stället uppförda samfällt i större längor.
Vid kyrkan i Åker fanns vid laga skiftet år 1863 fyra stall placerade direkt utanför kyrkogårdsmuren i väster. När en ny folkskolebyggnad uppfördes samma år vid kyrkan togs platsen där stallar var uppställda i anspråk som skolgård. Därför flyttades stallarna till sitt nuvarande läge. Vid en dokumentation som länsmuseet utförde år 1943 fanns 17 stall uppställda i två rader utefter en gata. Av bilderna på 1940-talet framgår att enstaka stall hade kvar en äldre taktäckning med bräder och underliggande näver, annars var de flesta taken täckta med stickspån. Timmerfasaderna har i flera fall klätts med brädpanel i efterhand. Sedan en räddningsinsats på 1950-talet kvarstår i dag 13 stallar samlade utmed vägen.
De flesta av de bevarade stallen har tillkommit under senare delen av 1800-talet och antalet stall utökades då kraftigt. De inrymmer vanligen en eller två spiltor, men tidigare fanns två större stall med vardera nio spiltor.
Jäsande björksav på en björkstubbe i Åkers kyrkby, inte långt från den idylliska hembygdsparken.
Det rosafärgade fenomenet på björkstubben i Åker brukar kallas för ”Slime flux” och det är bakterier och jästsvampar som lever på och i björksaven.
Sverige har en lång och omfattande tradition med viner på frukt och bär. I sin historia om de nordiska folken, skriven år 1555, nämner Olaus Magnus att det tillverkades vin av päron, mispelfrukt och rönnbär, ofta kryddat med peppar, ingefära och nejlika. Under 1700-talet gjordes många försök med bland annat vinbär, krusbär, björnbär, slånbär och hallon. Under 1700-talets senare del utkom det flera böcker som propagerade för nyttan av bärviner. Främst hallonvin framhölls som gott och nyttigt.
Under 1800-talets första del hyllades mousserande vin av björksav och jämfördes med äkta champagne. Till en början försökte man få vinerna av bär och frukt att likna vanliga viner, men med tiden lyfte man alltmer fram förtjänsten av att göra viner där frukten eller bärets egen karaktär fick dominera.
När alkoholmonopolet infördes år 1917 fick endast företag som tillverkat vin före år 1917 vara kvar, men många upphörde. Under 1920-talen och 1930-talen var produktionen dock omfattande, särskilt av mousserande bärviner.
Intresset för svenska fruktviner och bärviner har återkommit och nu finns flera producenter. Grythyttan vin tillverkar ett fruktvin av hjortron respektive björksav. Ett bärvin görs av blåbär, enbär och lingon. Intressanta försök med ekfatslagring av detta vin görs.
Mest känt och internationellt omtalat är mousserande Sav, som görs av björksav som tappas på våren från björkar som växer runt Storsjön i Jämtland. Sav baseras på ett recept från år 1785 och kallades då för Björkchampagne, en beteckning som i dag inte är tillåten. Receptet glömdes bort men återfanns av Peter Mosten som efter många års försök lyckades återskapa fruktvinet. Sav tillverkas med den traditionella metoden, som är densamma som används för champagne. Det innebär således att den andra jäsningen sker på flaska. Sav har blivit en stor exportframgång, främst till Asien.
En starkt nedbruten björkstubbe med stora mängder fnösketickor invid skolan i Åker.
Fnösketickor, ”Fomes fomentarius”, är en art i basidiesvampordningen ”Polyporales”.
Det är en svamp med flerårig, hovformig och något korkartad fruktkropp utan fot och hårt vidvuxen underlaget.
Fruktkroppen är vanligen 10–30 centimeter bred, men väsentligt större exemplar har då och då hittats. Den är först gulbrun, men blir så småningom mer eller mindre koncentriskt fårad och ljusgrå till silvergrå med en vitaktig eller brun kant men riktigt gamla exemplar kan vara nästan svarta. Undersidans porlager är först grått, senare mer brunaktigt och svampköttet är ljusbrunt. Sporerna är vita och sprids under våren och kan synas som en vit beläggning på föremål under fruktkroppen.
Arten, som finns i hela Sverige, påträffas på de flesta lövträd, men är allmän endast på björk och bok där den växer på såväl levande som döda stammar samt orsakar så kallad vitröta och är en svår skadegörare på björk och bok. Av svampens kött får man fnöske.
Fnöske, är en mjuk, lucker och filtartad massa, framställd av köttet från fnösktickans fruktkropp genom kokning, torkning och utbankning. Fnöske användes redan på stenåldern att fånga upp gnistor med vid eldslagning med flinta, senare även med stål. Kvaliteten höjdes genom att man före torkningen behandlade fnösket med salpeter, varvid man fick luttrat fnöske. Fnöske har varit en viktig handelsvara, också apoteksvara för användning som blodstillande medel. I Mellaneuropa användes från medeltiden och in på 1900-talet fnöske till framställning av kläder, mössor med mera. Det bästa fnösket fick man från fnöskticka på bok men fnöske kan också erhållas av eldticka och platticka samt av ludd från blad av kärlväxten kungsljus i släktet ”Verbascum”.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
//Dan