Dovers vita klippor eller Mesabergen i Vaggeryd, del 3. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 455 20220828
Torsdagen den 1 september 2022. Tyvärr är det nu tillbaka på ruta ett, med andra ord, problemen hos Blogg.se är tillbaka och jag kan återigen inte ladda upp mina bilder för en ny krönika! Detta börjar, eller snarare är, mycket irriterande och därför undrar jag om någon annan kan erbjuda ett nytt digitalt rum för mitt skrivande om natur och kultur! Hör av er till mig i så fall!
Äntligen fungerar Blogg.se igen! Jag skriver onsdagen den 31 augusti 2022 och klockan är 19:59! Jag vet inte varför men håller tummarna för att det fortsätter att fungera!
Detta är med andra ord naturkrönikan som skulle publicerats i söndags, den 28 augusti 2022. Serien om "Dovers vita klippor eller Mesabergen i Vaggeryd" i tre delar är härmed klar!
Som ni kanske märker är det ett för stort mellanrum mellan rubriken och min första bild, fråga mig inte varför! Något är, med andra ord, fortfarande inte helt i sin ordning hos Blogg.se
Det är ett antal år sedan jag besökte platsen för den i våra trakter mycket rara arten fältmartorn som växer i den sydöstra kanten av gamla Munksjös industriområde i Götafors, Vaggeryd.
Området har mer eller mindre vuxit igen så till den grad att knappt ens det gamla järnvägsspåret längre är synligt, men fältmartornen finns kvar och numera i två bestånd.
Bilden är tagen vid det andra beståndet av fältmartorn och i bakgrunden ser man Vaggeryds Cell och däremellan ser man en djungel av igenväxning och biomassa.
Här måste slås med lie och mitt i denna biomassa går det gamla järnvägsspåret, helt osynligt.
Strax hitom den sydöstra grinden och markerad med två blekta gamla snökäppar står det första och äldsta beståndet av fältmartorn. Arten är en raritet som hittades under Smålands floras kompletterande inventering av Vaggeryds kommun den 9 september år 1990. Arten är förmodligen hitkommen med virkestransporter av stormfälld skog från Tyskland från mitten av 1970-talet till början av 1980-talet.
Fältmartorn, ”Eryngium campestre”, är en flockblommig växtart som beskrevs av Carl von Linné. Enligt Catalogue of Life ingår arten i släktet martornar och familjen flockblommiga växter, men enligt Dyntaxa är tillhörigheten istället släktet martornar och familjen flockblommiga växter. Arten är reproducerande i Sverige och är en släkting till vår art martorn, ”Eryngium maritimum” som bland annat växer sällsynt vid Morups tånge och i Långasand.
I Svensk Botanisk Tidskrift, Volym 86, Häfte 5 från år 1992 kan man läsa följande historia om fyndet, skrivet av Lennart Persson, Lennart Stenberg och med akvareller av Bo Mossberg.
”Under kompletterande inventeringsarbeten för Smålandsfloran den 9 september 1990 hittade en av oss en okänd växt. Det var en rosett av blekt blågrönaktiga, djupt flikiga och taggiga blad. Belägg visades för Thomas Karlsson, Lund, som bestämde växten till fältmartorn Eryngium campestre. Belägg finns i Lunds botaniska museum. Fältmartorn har tidigare inte uppgivits för Sverige men har i Norden haft ett par tillfälliga förekomster i Danmark. Åren 1991 och 1992 blommade plantan med en grov, upptill rikt grenig stjälk och ett stort antal huvudlika flockar. Ytterligare en, ej blommande, planta sågs 1991 ca 15 m från den första, men den blev övertäckt vid banarbeten.
Växtplatsen är belägen strax SV om Vaggeryds samhälle i Byarums socken i västra Småland. Den ligger på en grusplan nära banvallen till ett stickspår som leder till en pappersmassafabrik. Växtplatsen är en öppen, torr och mager sand och grusmark. Följeväxter är de för denna miljö typiska, bl a rödven Agrostis capillaris, rödsvingel Festuca rubra, kvickrot Elytrigia repens ssp. repens, hundäxing Dactylis glomerata, sandnarv Arenaria serpyllifolia, vitknavel Scleranthus perennis, knytling Herniaria glabra, harklöver Trifolium arvense, femfingerört Potentilla argentea ssp. argentea, vit sötväppling Melilotus albus, humlelusern Medicago lupulina, äkta johannesört Hypericum perforatum, nattljus Oenothera biennis, kungsljus Verbascum thapsus, blåmunkar Jasione montana, ullört Filago arvensis, röllika Achillea millefolium och gråfibbla Hieracium pilosella”.
”Enligt europeiska floror uppges fältmartorn växa på torrt, stenigt underlag exempelvis på ängar, hedar, trädesåkrar, sand och vägrenar, banvallar samt även i gles löv- och barrskog. Fältmartorns totala utbredning omfattar Medelhavsområdet från Marocko och Portugal till Afghanistan samt Mellaneuropa från Sydengland över norra Tyskland, speciellt vid floden Elbes övre lopp, till mellersta Ryssland. Den är även inkommen i Nordamerika.
Med stor sannolikhet har fältmartorn kommit till Vaggeryd med massavedstransporter från norra
Tyskland, dvs. den har samma invandringshistoria som klängnunneört Ceratocapnos claviculata
och flera arter av björnbär Rubus. Enligt Ingemar Axelsson, Jönköping, som tidigare var skogschef på Munksjö AB, köptes mycket stormfälld skog från norra Tyskland under mitten av 1970-talet till i början av 1980-talet. Massaveden kom i stor utsträckning från Niedersachsen och Hessen. Upplagsplatser fanns, enligt Ingemar Axelsson, bl a på Lüneburger Heide, en gammal ljunghed där marken ställvis liknar den på växtplatsen i Vaggeryd. Så gott som all massaved kom till fabriken på järnväg”.
”Av släktet martornar Eryngium förekommer i Sverige förutom marton E. maritimum, som är ursprunglig, och den här rapporterade tillfälliga fältmartorn E. campestre ytterligare två arter som odlade och sällsynt förvildade eller kvarstående, nämligen silvermartorn E. giganteum och rysk martorn E. planum.
Fältmartorn skiljs lätt ut från de övriga arterna i Sverige på sina två till tre gånger djupt parflikiga och taggiga basalblad samt sina 5-7 smala, långa, lansettlika allmänna svepeblad med sylvasst stickande spets och några få till inga taggar längs kanterna. Flockarna är svagt äggrunda, ca 1 cm breda, med vita eller grågröna blommor. Fältmartorn är variabel i färg, men den i Nordtyskland dominerande, blekt blågrågröna färgen är densamma som vårt småländska fynd har. Arten är flerårig”.
I den sydvästra delen av samma industriområde, bland ljung, björksly och harris växer ytterligare en raritet i form av arten nålginst, ”Genista anglica”, som enligt den senaste rödlistan är klassad som ”Starkt hotas” eller ”ER”.
Nålginst förekommer i ett mycket begränsat område i Halland där de tre individrikaste lokalerna är naturreservat. Inkommen med timmer på en lokal vardera i Småland, dvs. Munksjös gamla industriområde, Götaström, Vaggeryd, samt i Värmland, dessa ingår dock ej i bedömningen.
Ett åtgärdsprogram finns för att gynna arten och ginstlevande fjärilar.
Arten följs upp och räknas regelbundet av Floraväktare.
Igenväxning och igenplantering av de tidigare hedarna är största hotet mot nålginst. Den är ganska konkurrenssvag och tycks vara beroende av bete och bränning för sin överlevnad.
För att skydda nålginsten måste det gamla hedbrukets odlings- och markvårdsformer bibehållas. Markstörning genom bete eller bränning så mineraljorden blottas gynnar arten. Tre av lokalerna i Veinge i Halland är naturreservat. Ett åtgärdsprogram kommer att ge förslag på lämpliga åtgärder för att rädda arten.
Nålginst växer numera endast inom Veinge socken i södra Halland på ett 10-tal lokaler med sammanlagt omkring 750 exemplar. Flera av lokalerna är individfattiga. Nålginsten har tidigare haft fler förekomster inom socknen och har dessutom varit känd från ytterligare fem socknar i södra Halland.
I Småland, Götafors, Vaggeryd, upptäcktes arten år 1996 på ett massavedsupplag och den finns fortfarande kvar. Mer tillfälliga fynd har gjorts i Varberg, Västervik och Karlstad.
Nålginst är närmast känd från Danmark, där den också gått kraftigt tillbaka under senare år och dess totalutbredning är västeuropeisk.
Nålginstens växtplatser utgjordes tidigare av öppna ljunghedar, vanligen på sand, men numer förekommer den i friska till ganska torra naturbetesmarker samt som relikt på tidigare hävdade gräsytor intill vägar och åkrar.
Ett rykte säger att växtplatsen vid Vaggeryds Cell ska förändras och bebyggas och då måste beståndet på 6X3 meter, totalt cirka 18 kvadratmeter, flyttas och omplanteras för att arten ska kunna räddas kvar i kommunen!
Ginster är ett gemensamt namn på arterna i släktena ”Cytisus”, ”Genista”, ”Genistella”, ”Retama” och ”Spartium” i familjen ärtväxter, samtliga är vitblommiga eller gulblommiga.
Släktet ”Cytisus”, som hör hemma i Europa, norra Afrika och västra Asien, omfattar drygt 30 fleråriga, mer eller mindre förvedade och busklika arter. Till släktet förs bland annat fagerginst, gullginst, harginst, hybridginst, murginst och vårginst.
Släktet ”Genista”, som hör hemma i Europa, norra Afrika och västra Asien, omfattar knappt 90 fleråriga, ofta torniga buskar och till släktet förs bland annat färgginst, hårginst, bildens nålginst, strålginst och tysk ginst.
Släktet ”Genistella”, som hör hemma i medelhavsområdet, omfattar två arter dvärgbuskar. Till släktet, som ofta förs till släktet ”Genista”, förs arten vingginst.
Släktet ”Retama”, som hör hemma i medelhavsområdet och sydvästra Asien, omfattar fyra arter buskar och släktet, till vilket bland annat vitginst förs, förekommer ibland under det synonyma namnet ”Lygos”. Arterna i släktet ”Retama” förs även stundom till släktet ”Genista”.
Släktet ”Spartium”, som hör hemma i medelhavsområdet, omfattar endast en art, spansk ginst, som är en buske.
Många arter, ur samtliga ginstsläkten, odlas ibland som prydnadsväxter, också i Sverige.
Tycker ni detta lät krångligt så är det så för ginstsläktenas systematik är besvärlig, och ytterligare släkten kan förekomma, flertalet av dessa förs dock oftast till något av ovan nämnda släkten.
Området är verkligen inte vackert men det är så här nålginsten och fältmartornen växer tillsammans med ytterligare ett antal mer eller mindre intressanta och ovanliga arter ut växtriket såsom bland annat lundgamander, "Teucrium scorodonia" och klängnunneört, "Ceratocapnos claviculata".
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hata varandra men inte dödar varandra.
//Dan