En ljunghed i aftonljus, del 1. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 442 20220805

De små grusvägarna i anslutning till den unika och biologiskt mycket rika ljungheden på Skillingaryds skjutfält är så här års smyckade i de vackranste färger.
Denna blålila till rödlila färg kommer från blommorna hos arten backtimjan, "Thymus serpyllum".
Backtimjan, ”Thymus serpyllum”, är en art i familjen kransblommiga växter. Det är en låg, ständigt grön halvbuske med nedliggande och rotslående skott, vilka förvedas och växer vidare år från år.
Tidigare i år har militären bränt av den gamla ljungen på stora delar av ljungheden och bara någon månad senare spirade nya, späda och friskt gröna skott.
Att bränna av den gamla hårda och förvedade ljungen har varit ett sätt att få nytt bete till kor, får och hästar men också ett sätt att vitalisera ljungen och få ljungheden att leva upp.
Ljung, ”Calluna vulgaris”, är en art i familjen ljungväxter. Den är en starkt förgrenad dvärgbuske med 15–80 centimeter höga, upprätta grenar. Bladen är mattgröna, små, nålformiga och korsvis motsatta. De rödvioletta, sällan vita blommorna tycks sitta i en ensidig, toppställd klase och blomningen inträffar under eftersommaren. Arten är till sin utbredning amfiatlantisk men är framför allt en karaktärsväxt för västeuropeiska ljunghedar. Den växer vanligen på kalkfattig hedmark, myrmark och skogsmark och bildar mykorrhiza med vissa svampar. Arten är allmän i nästan hela Sverige.
Särskilt i områden med dominerande ljunghedar spelade ljungen förr en viktig roll som foder och bränsle. Den kunde också användas som färgväxt för gult oc brunt. Ljungen främjades med svedjning och skogsavverkning.
I nordvästra delen av ljungheden har även tallskogen brunnit och svedjats men den tjocka tallbarken tål detta och snart är det nya gröna tallbarr på de nedersta svedda grenarna.
I norra delen av ljungheden på Skillingaryds skjutfält har ett nytt skjutmål sett dagens ljus i form av en cistern med schackmönster i svart och vitt.
Ljungen planterades även som sandbindare och nyttjades vid tillverkning av kvastar och vid garvning och fröna har använts för utdrygning av mjöl.
Tallarna på bilden bär tydliga spår av hettan från ljungbränningen under våren,
En vanlig föreställning har varit att man inte borde ta in blommande ljung som prydnad, ty det bådade fattigdom eller död.
Olika militära aktiviteter och eldgivning från olika vapentyper syns tyligt i tallarnas stammar i den nordöstra delen av ljungheden.
I början av 1970-talet, närmare bestämt år 1973, häckade varfågeln i denna talldunge i nordvästra delen av ljungheden. Det var den första häckningen av varfågel i Jönköpings län.
Varfågeln påträffas på sommaren i skogstrakter i norra Sverige och i de sydligare landskapen häckar endast ett eller annat par.
När vintern närmar sig drar större delen av populationen söderut i landet. Många är stannfåglar, medan några flyttar ned på kontinenten.
De svedda tallarna kommer om ett tag att bli ett hackspettarnas paradis och kanske kommer den tretåiga hackspetten åter att etablera sig i området vilket den gjorde både under 1970-talet och 1980-talet.
Vid mitt besök höll dock bara ett par buskskvättor till i området och ett rådjur rusade snabbt sin väg.
Död ved och skogsbränder är en förutsättning för en stor del av den biologiska mångfalden, speciellt för fåglar, insekter och svampar men även för blommande växter såsom svedjenäva, som är rödlistad som "Nära hotad", "NT" och brandnäva, som är rödlistad som "Starkt hotad", "EN".
Från bladverket hos backtimjan växer 3–10 centimeter höga, bladbärande och blommande sidoskott upp. Bladen är små, omvänt äggrunda eller smalt ovala. Blommorna är rödvioletta, sällan vita, och sitter samlade i huvudlika kransar i skottopparna.
Arten är en mattbildande halvbuske med rödvioletta till blåvioletta, tvåläppiga blommor.
Backtimjan växer på torra backar och sandmark och grusmark, där den bildar täta mattor. Den förekommer i de tempererade och arktiska trakterna i Europa och Asien samt på Grönland. Den är införd i andra delar av Nordamerika. I södra och mellersta Sverige är den tämligen allmän, och den finns sällsynt i det norrländska kustlandet.
Kattfot, bildar släktet ”Antennaria”, och är korgblommiga växter med cirka 45 arter fleråriga örter hemmahörande i framför allt kalltempererade trakter på norra halvklotet, tyngdpunkten i utbredningen ligger i arktiska områden och i högfjällen. Vår och bildens kattfot, ”Antennaria dioica” blir 5–20 centimeter hög. Den har en krypande jordstam och vitfiltade stjälkar, av vilka en del är nedliggande och rotslående.
Till min glädje sprider sig arten på och omkring ljungheden på Skillingaryds skjutfält.
Tack vare sin rikedom på flyktiga, eteriska oljor har backtimjan använts inom folkmedicinen som antiseptiskt medel. Växten var under hednisk tid helgad åt Freja, och den har också kallats jungfru Marie sänghalm, ett namn som den dock delar med flera andra väldoftande örter exempelvis gulmåra.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan