En ljunghed i aftonljus, del 3. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 444 20220807
Blomkrabbspindel och fläckhornad blombock där blomkrabbspindeln har dansflugan ”Empis tessellata” till måltid.
Blomkrabbspindel, ”Misumena vatia”, är en spindelart i familjen krabbspindlar. Honorna, som är större än hanarna, kan bli upp till 10 millimeter i kroppslängd medan hanarna blir maximalt 5 millimeter vilket gör spindeln på min bild till en hona.
Dessa spindlar kan ha varierande färg beroende av vilken blomma de sitter på. Vanligaste färgerna är vita eller gula med strimmor och fläckar av rött eller lila, men de kan även vara av en heltäckande färg. Hanarna är av en helt annan färg och teckning.
Dansflugan, ”Empis tessellata”, är en tvåvingeart utan svenskt namn som ingår i familjen dansflugor.
Arten blir mellan 11-14 millimeter lång och den har främst en mörkgrå färg med inslag av brunt. Vingarna är mer rödbruna och det mellersta segmentet är ganska tjockt och det bakre segmentet långsmalt. På de långa benen förekommer hår och borstar.
Habitatet utgörs av skogar och öppna landskap och individerna äter bland annat nektar från växter av hagtornssläktet, flockblommiga växter och andra växter. Ibland ingår kroppsvätskor från andra insekter i artens föda. Honorna lägger sina ägg i fuktig jord och larverna utvecklas där.
I Sverige når utbredningen av dansflugan ”Empis tessellata” upp till Jämtland.
Dramat utspelar sig på arten monke eller blåmunkar, ”Jasione montana”, som är en vanligen tvåårig ört. Blommorna som slår ut i juni–augusti är ljust blå, sällan vita. Arten, som hör hemma i Europa och Nordafrika, växer på torra, sandiga marker och på berg. I Sverige är den tämligen allmän norrut till Södermanland, sällsynt norr därom till Dalarna.
Namnet krabbspindel kommer ifrån att den liknar en krabba i sina utsträckta främre ben och i dess förmåga att gå i sidled likt en krabba.
Blomkrabbspindeln är ganska vanlig i den holarktiska regionen och i Sverige är den vanlig över hela landet.
Blomkrabbspindeln använder sig inte av nät utan jagar genom att vänta ut sina byten, oftast sittande på en blomma med främre benen utsträckta för att snabbt greppa tag i bytet. Den skapar en silkestråd som den använder sig av som livlina om den skulle tappa greppet där den sitter, men även för att flyga med hjälp av ett ”segel” av silkestråd.
Den fläckhornade blombocken är vanlig i södra och mellersta Sverige där den är en av de vanligaste långhorningarna. Den finns också i Norrland men är där mindre vanlig.
Blomkrabbspindeln byter färg efter den blomma den sitter på och det tar spindeln cirka 24 timmar att byta färg. Man har trott att anledningen till detta beteende är att kamouflage ger en ökad chans till fångst av byten, men studier från år 2009 visar att de inte fångar fler byten än om de placeras på en blomma där de inte är kamouflerade. Inte heller utsattes de för fler attacker från rovdjur som fåglar. Blomkrabbspindlar kan fånga ganska stora byten.
Blomkrabbspindlar har förmågan att flyga när de känner sig hotade, men även då de vill flytta till nytt område vilket sker återkommande. När den vill förflytta sig till en ny blomma ställer den sig med bakändan i vädret och skjuter ut tunn silkestråd som förs med vinden. Den fortsätter att skjuta ut trådar lite då och då tills någon av dem fastnar i en närbelägen växt, till exempel ett högt växande strå. De trådar som inte fastnar på något samlas in och äts upp då det är värdefull materia.
När en tråd fastnat klättrar de över till den nya platsen och klättrar upp så högt de kan. Har de inte lyckats komma till en ny plats som de kan klättra högt upp på så gör de om försöken, men om de lyckats komma på en hög växt eller långt strå så klättrar de upp allra högst upp och som det verkar så skjuter de iväg trådar för att känna efter vindens kraft tills den är kraftig nog och då skjuter de ett stort moln av silke som blir till ett segel som kan bära iväg spindeln på höga höjder och stora distanser. På dessa höjder blir de ofta föremål för rovdjur som fåglar och trollsländor. När de blir attackerade släpper de silkesseglet och sträcker ut sina främre ben varvid de seglar ner till marken.
Grönvit nattviol eller storyxne, ”Platanthera chlorantha”, är en art i växtfamiljen orkidéer. De är en flerårig, uppemot 40 centimeter hög ört med handflikiga rotknölar. Stjälken har mot basen två elliptiska, 7–8 centimeter långa blad. De drygt 20 millimeter breda blommorna sitter i ett 10–20 centimeter långt ax i stjälktoppen.
Blommorna hos grönvit nattviol har en cirka 10 millimeter lång läpp och en upp till 4 centimeter lång, något böjd sporre, som är något utvidgad i spetsen.
De två knapprummen är hos grönvit nattviol långt åtskilda och ställda i vinkel till skillnad från släktingen vanlig nattviol där knapprummen sitter tätt och är parallella.
Såväl sporre som kalkblad har grönvit färg hos arten grönvit nattviol.
Blommorna har en periodisk, ofta mycket stark väldoft, som sänds ut först efter skymningen. Blomningen inträffar i juni–juli.
Arten grönvit nattviol, som hör hemma i Europa och Asien, är något kalkgynnad. Den växer i lövskog, ofta skuggigt och i kusttrakter. I Sverige är den mindre allmän norrut till Uppland och sällsynt norr därom till Jämtland. Den är fridlyst liksom övriga svenska orkidéer!
Jag har för övrigt sett ovanligt få nattvioler i mina hemtrakter i år, undrar varför.
Dessa fantastiska småvägar på Skillingaryds skjutfält med sin rika vägkantsflora och insektsfauna är en fröjd att få besöka och vandra utmed!
Vid en omröstning år 2021 initierad av Svenska Botaniska Föreningen utsågs liten blåklocka till Sveriges nationalblomma och ersatte därmed arten linnea, ”Linnaea borealis”.
Liten blåklocka, ”Campanula rotundifolia”, är en art i familjen klockväxter. Liten blåklocka är en flerårig ört med jordstam som bär dels rosetter av långskaftade, njurlikt rundade blad, dels 10–45 centimeter höga stjälkar med smala, lansettlika, linjära blad.
I en gles blomställning sitter mellan 13–20 millimeter långa blå blommor i juli–augusti. Sällsynt kan den ha vita eller ljusblå blommor. Arten, som är cirkumpolär och mycket variationsrik, växer på torra gräsmarker och är allmän i hela Sverige.
Bildens ljunghumla bygger sitt bo i marken i torv eller övergivna smågnagarbon, ibland vid basen av buskar eller i murken ved. Humlesamhället har i regel få individer och i södra Sverige kan en partiell andra generation uppträda under långa, varma somrar.
Humlor är utbredd över norra halvklotet och representeras av enstaka arter i Sydamerika. De har förmåga till egen inre värmeproduktion, vilket gör att de kan leva även i arktiska trakter. De indelas i sociala humlor i släktet ”Bombus” med 30 arter i Sverige och snylthumlor i släktet ”Psithyrus” med nio arter i Sverige.
Bildens ljunghumla bygger sitt bo i marken i torv eller övergivna smågnagarbon, ibland vid basen av buskar eller i murken ved. Humlesamhället har i regel få individer och i södra Sverige kan en partiell andra generation uppträda under långa, varma somrar.
Ljunghumlan lever vanligtvis i näringsfattiga hedartade marker, allt från kusthedar i söder till fjällhedar i norr, även i magra tallskogar och myrar ovanför trädgränsen. Ljunghumla saknas i rena jordbruksbygder. Arten är korttungad och näringssöker ofta i bärris, ljung, gullris, mjölkört och fjällvicker.Humlor är mellan 12–27 millimeter långa och kraftigt byggda och har tät behåring, som vanligen bildar svarta, vita och gula eller brunröda tvärgående fält över kroppen. Färgteckningen kan dock variera mycket inom samma art.
Bockrot eller backanis, ”Pimpinella saxifraga”, är en art i familjen flockblommiga växter. Den är en flerårig, 15–50 centimeter hög ört med seg, trind, strimmig, glatt eller finhårig, grenig stjälk. Växten har jordstam och en lång pålrot och jordstammen har i sin topp en rosett parbladiga basalblad med äggrunda småblad. Ibland är småbladen mycket smalflikiga.
På stjälken sitter nedtill blad som liknar rosettbladen, medan bladen upptill är små med bara få småblad. De små vita blommorna sitter i sammansatt flock, där både allmänt och enskilt svepe saknas. Blomningstiden är juli–augusti.
Arten bockrot hör hemma i Europa, Mindre Asien och västra Sibirien samt är införd till Nordamerika. I Sverige finns den över hela landet, allmän i större delen och sällsynt bara längst i norr. Den växer på torrängar utan större krav på näringstillgång.
Extrakt av roten, pimpinelladroppar, har långt fram i tiden använts som läkemedel mot heshet och halssjukdomar. Inom folkmedicinen har bockrot bland annat trotts kunna ”krossa” blåsstenar i urinblåsan.
På undersidan av blomflocken kröp en ängsblombock, "Stenurella melanura", omkring och födosökte.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan