Damberg&naturen

Brosklav, ”Ramalina fraxinea”, är vår största brosklav och en av de mer iögonfallande lavar vi har, särskilt som den ofta växer där den syns väl. Den är också känd sedan länge och Carl von Linné omnämner den redan år 1753 i sin ”Species Plantarum” där den får det tvådelade namnet ”Lichen fraxinea” i stället för de längre latinska benämningar som använts tidigare. Och J. P. Westring beskriver den stora praktiska nytta man kan ha av brosklaven i ”Svenska lafvarnas färghistoria” från år 1805. Brosklaven innehåller visserligen inga färgämnen, men ger ”ovanlig mycket gelé” som skulle kunna vara till stor nytta för tillverkning av lim och gummi, liksom till medicin och i mathållningen. Han jämför ”limhalten” med den i vetemjöl och finner att brosklaven innehåller mer, ”hvad tillgång blir den icke då för den fattige i hungersnöd såsom ämne till en kraftsoppa, många gånger mera födande än den eljest så välgörande Rumfordska?”. Rumfords kraftsoppa kokades på potatis, korngryn, gula ärtor och gammal surnad öl. Westring kallar också ”Ramalina fraxinea” för limlav på svenska.

Som det nuvarande latinska släktnamnet antyder, det vill säga ”ramalia” som betyder ”kvistar, ris” är brosklaven en rikt förgrenad busklav. Bålen utgörs av breda, platta grenar som sitter fästade på barken med en tydlig häftskiva. Till att börja med är grenarna bara några centimeter långa och utåtriktade men med stigande ålder växer de till sig på både längden och bredden och kommer att hänga ner alltmer av tyngden. En välutvecklad brosklav kan ha upp till 30 centimeter långa och 3 centimeter breda nedhängande ojämt buckliga, bandlika grenar. Grenarnas yta har ett tydligt nätverk av lister som gör att de ser skrynkliga ut och de bär ofta rikligt med fruktkroppar i olika storlekar. Hela laven är grågrön, ibland med en dragning åt gult.

Bålen är både hård och seg, broskaktig, och verkar uppbyggd för att tåla påfrestningar. Den har en kraftig bark av tätt sammanslutna tjockväggiga hyfer. Märgen innanför är solid med stödjande märgsträngar av längsgående, likaledes tjockväggiga hyfer.

Brosklavens artepitet, ”fraxinea”, är väl valt eftersom den ofta växer på ask. I Sverige kallades den förr också för asklav men laven trivs även på andra lövträd såsom lönn, alm, ek och asp.

Den föredrar gamla grova träd. Träden ska också stå fritt och öppet, väl exponerade för sol och vind. Parker, kyrkogårdar och alléer är därför ställen där den stora brosklaven kan förekomma i ganska riklig mängd, men man finner den även i skogsbryn och på åkerholmar.

Det får gärna damma för stor brosklav är en de lavar som anses stoftgynnad, alltså inte bara tål damm utan till och med drar nytta av det. Antagligen kan laven tillgodogöra sig mineralnäring från dammet. Eventuellt höjer också damm från åkrar och grusvägar pH-värdet i barken vilket gör näringen mer lättåtkomlig. Brosklaven är dock som andra lavar mycket känslig för olika slags gifter från såväl jordbruk som trafik och industrier. Ett annat hot mot stor brosklav är att miljöerna den trivs i försvinner mer och mer. Grusvägar asfalteras och stora träd tas ner när biltrafiken kräver alltmer utrymme. Diken och åkerholmar försvinner när jordbruket rationaliserar.

Den stora brosklaven är en av närmare två hundra arter i släktet ”Ramalina”, ett släkte med representanter över hela världen på olika substrat. Arten ”Ramalina fraxinea” finns i stora delar av Europa utom längst upp i norr. I Skandinavien har den sin utbredning i Danmark och södra och mellersta Sverige, ända upp till Västerbotten längs norrlandskusten. Dessutom längs Norges och Finlands sydkuster. Uppgifter om förekomst i övriga världen är svårtolkade eftersom avgränsningen mellan olika arter inte är helt säker.